Jag vill men hinner inte – dialog om forskares syn på kommunikation

Forskare i Sverige är positiva till att kommunicera med omvärlden, men möter en hel del svårigheter i det arbetet. Det visar en enkätundersökning med 3 700 forskare, som presenterades och diskuterades vid ett välbesökt dialogseminarium den 25 september i Stockholm. Doktorandutbildningar i kommunikation och närmare samarbete mellan forskare och kommunikatörer var några förslag till lösningar vid seminariet.

Gustav Bohlin och Martin Bergman, utredare vid Vetenskap & Allmänhet, presenterade rapporten som de författat. Foto: Ben Libberton/VA

Två tredjedelar av forskarna vid svenska universitet och högskolor upplever att deras kommunikation med omvärlden hindras av att de har alltför många andra arbetsuppgifter med högre prioritet. Andra hinder är att det saknas avsatta resurser för kommunikation, och att det är svårt att hitta lämpliga tillfällen och målgrupper att kommunicera med. Fem procent är oroliga för hot och trakasserier om de kommunicerar om sin forskning.

Det är några av resultaten av en webbaserad enkätundersökning som forskare vid 31 svenska lärosäten deltagit i. Rapporten Jag vill men hinner inte – forskares syn på kommunikation och öppen vetenskap presenterades av Martin Bergman och Gustav Bohlin, båda utredare vid Vetenskap & Allmänhet, som genomfört studien i samarbete med Riksbankens Jubileumsfond och forskningsråden Formas, Forte, Vetenskapsrådet och Vinnova. Dessa anordnade också dialogseminariet, med Svenska Unescorådet som värd.

Den viktigaste åtgärden för att forskare ska kunna kommunicera mer, är att det avsätts särskilda resurser för det, anser forskarna som besvarat enkäten. Andra önskemål är fler inbjudningar att delta i olika evenemang och att kommunikation ges högre meritvärde.

Paradigmskifte mot öppenhet

Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning, kommenterade resultaten.

– I studien finns det mycket hopp för framtiden eftersom forskarna själva säger att de vill kommunicera mer.

Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning, var glad att de flesta forskare svarat att de är mestadels positiva till Öppen vetenskap. Foto: Hanna Mellin/VA

Hon var glad att forskarna angett att politiska beslutsfattare är en viktig målgrupp att kommunicera med, och menade att frågorna som ställts om Öppen vetenskap ger bra underlag för regeringens fortsatta arbete:

– Det är ett paradigmskifte som vi är på väg in i – mot ett mer öppet system. Ur demokratisk aspekt är det viktigt att kunna få ta del av fler forskningsresultat och det är glädjande att de flesta forskare svarat att de är mestadels positiva till Öppen vetenskap, sade Matilda Ernkrans.

Hon betonade också att det är oacceptabelt med trakasserier och hot om våld mot forskare och uppmanade till att polisanmäla sådana händelser.

Samverkan ett demokratiseringsarbete

Armita Golkar, forskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet, menade att lärosätena redan har resurser som kan möjliggöra för forskarna att kommunicera mer. Ansvaret bör inte ligga på forskaren själv utan snarare på lärosätet.

– Visst behövs mer pengar men det handlar också om att ändra värderingar. Vi behöver samlas kring att bygga akademisk kultur och höja kompetensnivån, till exempel ta med kommunikation i doktorandutbildningar och när vi anställer lärare, sade Jonas Stier, professor vid Högskolan Dalarna.

Armita Golkar såg samverkansuppgiften som en del i sitt uppdrag som forskare:

– Det är också ett bidrag till ett demokratiseringsarbete. Dialogen med andra påverkar mig på en rad sätt, även om mina akademiska frågeställningar inte ändras.

Jonas Stier och Armita Golkar, forskare vid Högskolan Dalarna respektive Stockholms universitet och Karolinska Institutet, kommenterade rapporten ur forskarperspektiv. Foto: Hanna Mellin/VA

Jonas Stier höll med:

– Det finns inget mer givande än att prata om forskning med en grupp tredjeklassare som kommer med smarta frågor! Vi har också en plikt att återföra den forskning vi gör tillbaka till samhället och medborgarna, om vi ska kunna klara av samhällsutmaningarna.

Han tog även upp att hot och trakasserier kan få forskare att tystna, och hade hört kollegor säga att de inte vill vara med i debattprogram och på sociala medier, av just det skälet. Armita Golkar påpekade att det är viktigt att uppmuntra och backa upp forskarna och bygga kulturen att forskare representerar mer än sig själva.

– Men under forskarutbildningen hörde jag inte alls att kommunikation är viktigt eller mötte några direkta kommunikationsförebilder.

Enligt Jonas Stier kan kommunikation ibland till och med vara demeriterande och misstänkliggöras i sakkunnigutlåtanden. I stället bör kommunikation ges ett större meritvärde vid lönesättning och tillsättande av tjänster, menade han. Armita Golkar föreslog att anslagsgivare också kan bedöma och utvärdera planer för att kommunicera forskning.

Fikonspråk och kommunikatoriska

Jonas Stier efterlyste mer samarbete mellan forskare och kommunikatörer. Han fick medhåll av, Sara Arvidson, kommunikationschef vid Örebro universitet, som ansåg att det ofta råder en ganska gammeldags syn på kommunikation på lärosätena, där kommunikation kommer in sent i processen och ”beställs”. Men hon var samtidigt självkritisk.

– Vi anklagar ofta akademin för att tala fikonspråk men från kommunikationsavdelningen får vi inte heller tala ”kommunikatoriska”.

Astrid Söderbergh Widding, rektor Stockholms universitet, och Sara Arvidson, kommunikationschef Örebro universitet, kommenterade rapporten ur lärosätesperspektiv. Foto: Ben Libberton/VA

Sara Arvidson efterlyste kommunikationsträning i all forskarutbildning, något Astrid Söderbergh Widding, rektor Stockholms universitet, också trodde på. Båda menade att en kulturförändring som bejakar forskningskommunikation behövs.

– Som forskare är det ofta en utmaning att vara slagkraftig och samtidigt bevara komplexiteten. En ytterligare dimension är att all forskning inte så enkelt låter sig kommuniceras. Det finns ett stort behov av analys och syntes för att kunna ge beslutsfattare och allmänheten relevanta underlag, sade Astrid Söderbergh Widding.

Dialog genom medborgarforskning

Anna Sandström, Science Policy and Relations Director Europe AstraZeneca, efterfrågade också synteser och information om vilken konsensus som eventuellt råder i forskarsamhället. Hon menade att politiker kan ha svårt att värdera den information de får men att forskningsbaserad kunskap måste komma till användning i samhället.

– Vi vill samskapa kring nästa generations investeringar och utmana akademin med svåra forskningsfrågor. Därför behöver vi mäta och väga samverkan och se över incitamentsstrukturen.

Tittarundersökningar visar att människor vill ha mer kunskap om vetenskap, miljö och energi, berättade Anna Schytt, chef för SVT:s vetenskapsredaktion. Enligt henne är forskare inte är så bra på att föra en dialog med allmänheten, utan främst intresserade av att informera. Därför borde forskare lyssna mer på kommunikatörerna.

Betty Malmberg, riksdagsledamot (M), Anna Schytt, chef SVT:s vetenskapsredaktion, och Anna Sandström, Science Policy and Relations Director Europe AstraZeneca, kommenterade rapporten utifrån sina yrkesroller. Foto: Ben Libberton/VA

Betty Malmberg, riksdagsledamot (M) och ordförande för Rifo, Sällskapet riksdagsledamöter och forskare, efterlyste nya sätt för forskare att föra dialog, till exempel via medborgarforskningsprojekt, där allmänheten blir delaktig i forskning. Hon stördes av att en så pass stor del av de unga kvinnliga forskarna var oroliga för trakasserier:

– Den typen av hinder får inte finnas när vi ska garantera forskningens frihet och yttrandefrihet. Rektorerna behöver ta tag i denna fråga!

Engagera hellre än att kommunicera

Paul Manners, Director för den nationella kunskapsnoden National Coordinating Centre for Public Engagement, NCCPE, i Storbritannien, var inbjuden för att berätta om centrets arbete som startade 2008. Utgångspunkten var resultaten i en enkätundersökning liknande den svenska, bland brittiska forskare.

– Vid den tiden fanns inte tillräckligt förtroende för forskning i samhället och universiteten ansågs vara irrelevanta, elitistiska och ojämlika. Därför var det en utmaning att utveckla en kultur där public engagement är en värderad och uppskattad aktivitet, både för studenter och universitetsanställda.

Termen public engagement används om att på olika sätt involvera och engagera människor i forskning.

– Det är bättre att engagera än att kommunicera och tala om saker för människor. NCCPE vill vara en katalysator för förändring.

Centret har UK Research and Innovation som huvudfinansiär men flera andra forskningsfinansiärer stöttar ekonomiskt, något som ger NCCPE styrka och långsiktighet.

– En stor hjälp är också att den brittiska forskningens kvalitet numera utvärderas även utifrån vilken effekt (impact) forskningen haft, och det påverkar förstås forskarnas beteenden.

Paul Manners, Director National Coordinating Centre for Public Engagement, Storbritannien, berättade om centrets arbete med att inspirera och stödja lärosäten i att engagera och samverka med allmänheten. Foto: Ben Libberton/VA

Paul Manners noterade att den svenska studien pekar på liknande problem som fanns i Storbritannien. Att det saknas tid kan översättas med att det är en uppgift som inte prioriteras av lärosätesledningar och beslutsfattare, menade han.

– Det går inte att säga att forskare ska hinna med ytterligare arbetsuppgifter. Om det är viktigt för er behöver ni göra systemförändringar, så som vi gjorde i Storbritannien.

Han berättade om ett manifest som ett 80-tal av de brittiska lärosätena hittills undertecknat, där de betonar vikten av public engagement. NCCPE har också utvecklat verktyg och utbildningar för forskare och för universitetspersonal så att de är bättre rustade att bistå forskarna i arbetet med public engagement.

Kulturförändringar behövs

Ett centrum liknande NCCPE i Sverige var inget som efterfrågades av de medverkande i den avslutande delen av dialogseminariet, utan sågs snarare som en inspirationskälla. Marika Hedin, vd för Riksbankens Jubileumsfond, ville gärna se mer av vetenskapsjournalistik och möten mellan forskare och publik.

– Riksbankens Jubileumsfond ställer redan frågor om hur våra anslagsmottagare ska kommunicera resultat till den breda allmänheten men vi har inte varit så bra på att följa upp, så det ser vi över nu. Vi har också haft en utlysning för kommunikationsprojekt under några år som vi nu utvärderar, liksom en del plattformar för samverkan som vi stödjer. Med ledning av genomlysningen kan vi komma att fokusera om en del, berättade Marika Hedin.

Lena Sommestad, ordförande för Svenska Unescorådet, menade att universitetens roll och närvaro i samhället och betydelsen av samverkan är själva grundfrågan, liksom hur mottagarna tänker kring vetenskap.

– Vi kan både föra fram rekommendationer i internationella förhandlingar om forskares ställning i samhället och visa att akademisk frihet är beroende av demokrati, sade Lena Sommestad.

Sven Stafström, generaldirektör för Vetenskapsrådet, betonade att kulturen i forskarvärlden har stor betydelse.

– På nationell nivå kan vi jobba med kanaler och infrastruktur för att kommunicera forskning. Där kan Vetenskapsrådet göra mer, sade Sven Stafström.

När det gäller meritering bedömer Vetenskapsrådet främst vad som ska göras framåt i de forskningsprojekt som söker anslag, snarare än vad forskare gjort tidigare. Sven Stafström betonade att det behövs en samsyn med lärosätena kring meritering.

Astrid Söderbergh Widing tycker mycket om ordet engagement och föredrar det framför samverkan. Hon lyfte fram att forskningskommunikation är en del av Öppen vetenskap och menade att kommunikation stärks av förändringar i kulturen och signaler från ledningen, snarare än av mer medel.

För Stockholms universitet är det viktigt att ta upp kommunikation i doktorandutbildningen och att ha med samverkan som en aspekt vid tjänstetillsättningar. För att stärka kommunikationen av forskning kunde Astrid Söderbergh Widding också tänka sig att anställa fler vetenskapsjournalister som kan arbeta forskarnära.

Avslutande kommentarer om rapportresultaten gavs av Marika Hedin, vd Riksbankens Jubileumsfond, Lena Sommestad, ordförande Svenska Unescorådet, Sven Stafström, gd Vetenskapsrådet, och Astrid Söderbergh Widding, rektor Stockholms universitet. Foto: Hanna Mellin/VA

Sven Stafström menade att utvärderingsmodellen Research Excellence Framework har betytt en del för den positiva utvecklingen i Storbritannien, och att den kan studeras närmare av Universitetskanslersämbetet när UKÄ ska utvärdera forskningens kvalitet. Marika Hedin instämde och ansåg att man i Storbritannien är bättre än i Sverige på att utvärdera resultat av samverkans- och kommunikationsinsatser.

Lena Sommestad lyfte fram att frågan är större och berör många fler än dem i forskningssektorn. Möten med forskare kan också ske via museer, världsarv och skolor.

– Grundförutsättningarna för forskningskommunikation är fri forskning, akademisk frihet och yttrandefrihet, avslutade Astrid Söderbergh Widding.

/Cissi Askwall


Se inspelning av seminariet nedan:


Det sociala medieflödet från dagen #forskom:


Lägg till en kommentar