Dåligt hum om humaniora måste tas på allvar

Denna text har tidigare publicerats som gästinlägg på Humtankbloggen.

Allmänheten saknar i stor utsträckning uppfattning om humanistisk forskning. Det tycks vara betydligt lättare att relatera till forskning inom medicin eller naturvetenskap. Det visar undersökningar genomförda av föreningen Vetenskap & Allmänhet, som i ett gästinlägg på Humtankbloggen närmare presenterar flera av de studier som den senaste tiden uppmärksammats i samhällsdebatten. Författarna ställer också frågan om den diffusa bilden av humanistisk forskning riskerar att minska samhällets stöd för humanioraforskning.

Vi har med intresse följt diskussionen på GP Kultur om humanioras roll och förutsättningar. Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, argumenterar i sin debattartikel den 10 oktober för att krisen inom humaniora ”sannolikt är överdriven” och uppmärksammar samtidigt att allmänheten saknar en klar bild av vad humaniora är. Humaniora är en vetenskap som alla andra och måste leva upp till samma grundläggande kriterier som andra områden, menar Larsson.

Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap, ifrågasätter i sin replik den 15 oktober Larssons bild av att krisen är överdriven och synen att all vetenskap måste handla om att klargöra vad som är sant och falskt. Mycket humanioraforskning handlar om att ”ifrågasätta hävdvunna sanningar och granska bakomliggande perspektiv och försanthållanden”, enligt Arping. Eftersom resultat från flera av Vetenskap & Allmänhets undersökningar lyfts i denna debatt vill vi gärna utveckla och nyansera bilden.

I våra årliga mätningar ser vi stora skillnader i allmänhetens förtroende för olika forskningsområden, där medicin alltid får högst förtroendesiffror medan humaniora (och utbildningsvetenskap) hamnar lägst. Samma förhållande har rått ända sedan 2002, då vi påbörjade mätningarna. Andelen som säger sig ha ett lågt förtroende skiljer sig dock inte särskilt mycket mellan de olika områdena. Skillnaden beror i stället på att människor oftare saknar uppfattning om humaniora. Detta talar för att skillnaderna i förtroende delvis kan förklaras av att allmänheten saknar insikt i vad humanistisk forskning innebär, något som kan kopplas till kommunikationsaspekter, som exempelvis synlighet i massmedier.

Humanioraforskare är generellt sett mer aktiva i att kommunicera sin forskning i samhället.

”Däremot deltar förmodligen fler humanister i det offentliga samtalet än exempelvis ekonomer, ingenjörer och de flesta medicinare,” skriver Göran Larsson. Resultaten i vår senaste studie, Jag vill, men hinner inte! Forskares syn på kommunikation och öppen vetenskap (VA-rapport 2019:8), bekräftar hans förmodan. Studien bygger på en enkätundersökning, som besvarats av 3 699 forskare från 31 svenska lärosäten. Nästan hälften (48 %) av forskarna inom humaniora angav att de medverkat i öppna föreläsningar eller panelsamtal riktade mot allmänheten det senaste året, betydligt mer än forskare inom samhällsvetenskap (38 %), teknik (24 %), medicin (23 %) och naturvetenskap (20 %). 28 procent av humanioraforskarna hade blivit intervjuade i TV och/eller radio det senaste året, jämfört med 12 procent av forskarna inom teknik, och 16 procent inom medicin. Mönstret är liknande för de flesta kommunikationsaktiviteter – humanioraforskare är generellt sett mer aktiva i att kommunicera sin forskning i samhället.

Dessutom visar Humtanks senaste rapport, Humaniora i samhället – om behovet av ett breddat samverkansbegrepp (2019), att det pågår en hel del humaniorasamverkan men att denna inte kommuniceras i någon större utsträckning. Lärosätena verkar “sakna både ord och förmåga att redogöra för den humanistiska samverkan som äger rum”.

Vissa forskningsområden och ämnen har högre nyhetsvärde och kan lättare anpassas till medielogiken. Journalister som bevakar vetenskap har beskrivit hur samhällsvetenskap och humaniora är svårare att rapportera om än exempelvis medicin och naturvetenskap (VA-rapport 2019:3). Flera journalister såg naturvetenskap och medicin som ”riktig” vetenskap, medan deras förtroende för samhällsvetenskap och humaniora var betydligt lägre. Vi observerade samma mönster i fokusgrupper med deltagare från allmänheten (som citeras av Göran Larsson; VA-rapport 2018:5). Det kan vara en bidragande orsak till att medicin och naturvetenskap tillsammans står för tre fjärdedelar av artiklarna på svenska tidningars vetenskapssidor (VA-rapport 2019:7). Samhällsvetenskapen dominerar däremot på ledar- och debattsidor, medan humaniora är störst på kultursidorna. Fördelningen kommer sannolikt av – och har återverkningar på – den allmänna bilden av vad som är forskning och vetenskap.

Är det då ett problem att allmänheten inte har en tydlig uppfattning om vad humaniora är, när inte ens forskare inom området verkar vara eniga? Vårt svar är ja, och bygger på två grundläggande faktorer:

  1. En förutsättning för fri forskning är ett brett, folkligt förtroende. Detta förtroende manifesteras i Sverige och i många andra länder genom att en stor del av forskningen finansieras av skatteintäkter.
  2. Om vissa områden saknar det breda förtroendet riskerar finansieringen av dessa områden att svikta, och forskningen att bli en bricka i ideologiska och politiska positioneringar. Sådan forskning har även sämre förutsättningar för att nå ut i samhället och komma olika aktörer till nytta.

Den dåliga uppfattningen om humaniora hänger ihop med lägre förtroendesiffror totalt sett

Förtroende är med andra ord en förutsättning både för forskningens långsiktiga överlevnad och för att den kunskap som genereras ska kunna ge avtryck i samhället. Det är förstås inte nödvändigt att allmänheten i detalj vet hur forskning inom alla områden går till. Men våra undersökningar visar tydligt att den dåliga uppfattningen om humaniora hänger ihop med lägre förtroendesiffror totalt sett. Allmänhetens diffusa bild av humanistisk forskning är därför bekymmersam och behöver tas på allvar.

Av denna anledning påbörjar Vetenskap & Allmänhet nu projektet Varför så dålig hum om humaniora? med stöd från Riksbankens Jubileumsfond. Här kommer vi att studera den andel av befolkningen som saknar uppfattning om humanistisk forskning, för att lära oss mer om denna grupp och testa om olika kommunikationsstrategier kan påverka deras uppfattning. Vi hoppas att vunna lärdomar ska kunna komma till praktisk användning av forskare och kommunikatörer inom humaniora.

Vi ser fram emot en fortsatt levande diskussion och fler inlägg i debatten, både från personer som, likt Larsson och Arping, har god insyn i området och från verksamma i andra delar av samhället.

/Martin Bergman, Fredrik Brounéus, Gustav Bohlin, utredare och Cissi Billgren Askwall, generalsekreterare, Vetenskap & Allmänhet


Lägg till en kommentar