Hur ska vi prata om vaccin mot covid-19?

Året vi aldrig kommer glömma närmar sig sitt slut. Coronapandemin har varit oerhört påfrestande för alla. Oron – och sorgen – över smittade och döda; avsaknad av sociala kontakter med släktingar, kollegor, vänner och främlingar; ekonomisk oro för sig själv och för samhällsfunktioner; ovissheten kring vilka åtgärder som gör skillnad. Listan skulle kunna fortsätta länge.

 


Men nu ser det ut som att ljuset hägrar i tunneln. De första vaccinen har börjat godkännas och står redo att rullas ut över världen. 2021 verkar bli året då vi sakta kan återgå till sådant vi tidigare tagit för givet. Men undersökningar både i Sverige och i andra länder tyder på att det finns en betydande tvekan inför att vaccinera sig. En undersökning gjord av SVT/Novus i november visar att var fjärde svensk säger nej till vaccin mot covid-19.

Tveklöst finns ett stort behov av information och dialog kring de kommande vaccinationerna.

Tveklöst finns ett stort behov av information och dialog kring de kommande vaccinationerna. Tidigare kommunikationsforskning har ägnat mycket uppmärksamhet åt just vaccinfrågan och kanske kan vi lära oss något från dessa studier i de samtal och diskussioner som kommer uppstå under året.

För det första ska man inte stirra sig blind på siffrorna. Att en av fyra inte skulle vaccinera sig mot covid-19 betyder verkligen inte att alla dessa är vetenskapsförnekare eller motsäger sig vaccin i allmänhet. Det finns onekligen flera rimliga skäl till varför man inte vill ställa sig först i kön. En majoritet i Novus undersökning säger sig vara rädda för biverkningar. Andra tänkbara anledningar kan vara att man redan har haft infektionen och bekräftade antikroppar eller att man kanske vill låta riskgrupper vaccinera sig först. Vi vet också att det finns en mindre grupp människor (två procent i nämnda undersökning) som tror att vaccin generellt är farligt (se t.ex. SVTs dokumentär Vaccinkrigarna).

Det är därför oerhört viktigt att ha en respektfull ton och en uppriktig lyhördhet inför människors tankar och känslor om man vill ha möjlighet att nå fram med ett budskap.

Som forskare eller forskningskommunikatör kan man lätt få för sig att en ovilja eller olust inför vaccin handlar om brist på kunskap – och att man därför behöver övertyga människor med informations- eller utbildningskampanjer. I vissa fall kan det säkert också vara vad som behövs, men forskning inom forskningskommunikation har sedan länge noterat att fakta inte är det enda (eller det viktigaste) som människor baserar sina ställningstaganden på. Istället har känslomässiga, ideologiska och sociala faktorer stor betydelse. Det är därför oerhört viktigt att ha en respektfull ton och en uppriktig lyhördhet inför människors tankar och känslor om man vill ha möjlighet att nå fram med ett budskap. Vem som framför budskapet har därmed också stor betydelse. Vår undersökning om kommunikation om corona visar att förtroendet för olika yrkesgrupper som uttalar sig om viruset skiljer sig åt betydligt.

Tidigare i år släpptes en nyutgåva av the Debunking Handbook som ger många handfasta råd om hur man kan hantera felaktig information och myter. Det är väldigt svårt – och ofta inte önskvärt – att slå in fakta i huvudet på människor. Skeptiker mot redan etablerade vaccin har dessutom ofta en misstro mot hela forskningssystemet och upplever att de själva baserar sina ståndpunkter på fakta (som av olika anledningar tystas ned av etablissemanget). Utifrån kan vaccinfrågan se ut som ett lysande exempel på hur man kan använda lärdomar och råd från Hurvetdudet-kampanjen. Men på grund av de speciella och känsliga omständigheterna kring vaccin kan det vara klokt att först ställa frågan – och lyssna på svaret till – Varför-känner-du-så?

/Gustav Bohlin, utredare, Vetenskap & Allmänhet


Lägg till en kommentar