GÄSTKRÖNIKA: Är det svenska högskolelandskapet anpassat för framtiden?

Kan du berätta om din forskning för en tolvårig lyssnare? Utan att göra avkall på seriositet och vetenskaplighet? Eller vara rädd för att göra det?

KTH:s rektor Sigbritt Karlsson Foto: Tobias Ohls

Så inledde jag en blogg för några månader sedan och här tvekar jag inte att upprepa mig eftersom jag tycker att ingressen fångar detta med universitetens samverkan med samhället – det som varit vår tredje uppgift, på ett enkelt sätt. Kanske är det så att det aldrig tidigare varit så viktigt som nu att kunna interagera med omvärlden. Universitet- och högskolesektorn är en av de allra största utgiftsposterna i statens budget, dvs. som skattebetalare är vi alla med och betalar. Det känns därför fullt rimligt att sektorn visar den stora samhällsnyttan som vi faktiskt gör. Samhällsnyttan i form av att studenter examineras, forskningsresultat sprids och samproduktionsforskning görs.

Svartvita lösningar på komplicerade problem göre sig icke besvär

Att kunna dela med sig av sin forskning och faktastinna kunskap på ett begripligt och tillgängligt sätt – till fler än likasinnade – är skulle man kunna säga en konst. Det kräver tid, engagemang och resurser förutom givetvis kanaler, arenor och mottagare. Men även tålamod och tilltro där forskaren till vardags står fast vid att forskning handlar mycket om att problematisera, att väga in en rad aspekter och att svartvita lösningar på komplicerade problem icke göre sig besvär. Det är basen i det förtroende som forskare åtnjuter av allmänheten.

De senaste åren har det diskuterats om det ska finnas ett system som premierar samverkan, där den enskilde forskaren eller för den delen lärosätet, också meriteras/rankas utifrån sin förmåga att nå ut. Så vid sidan av indikatorer för citeringar och externa medel ska läggas en indikator som mäter samverkan.

Under mina 40 år från student till rektor har jag på nära håll fått möjlighet att följa hur högskolelandskapet har förändrats, liksom mätmetoderna och måtten på vad som definierar ett framgångsrikt universitet.

Prestationsmått i form av antal Nobelpris, publiceringar, studenter och forskare, det vill säga några av de variabler som vanligtvis ingår i de internationella rankingarna, ger givetvis inte hela bilden – men är enkelt att mäta. Ibland kan dessa mått vara missvisande och ge en skev bild av hur ett lärosäte de facto står sig i konkurrensen. Och de säger heller ingenting om lärosätets förmåga att samverka, eller hur det står till med arbetsmiljön, jämställdheten eller den hållbara utvecklingen.

Hur tänker sig egentligen den kommande regeringen – oavsett vilka partier den slutligen kommer bestå av – att det svenska högskolelandskapet ska se ut och samverka framåt?

Hur tänker sig egentligen den kommande regeringen – oavsett vilka partier den slutligen kommer bestå av – att det svenska högskolelandskapet ska se ut och samverka framåt? Ska de omkring 50 universitet och högskolor som finns i dag bli ännu fler eller ska de som finns få utveckla sina specialiteter? Och den ständiga frågan om vi ska få resurser nog, i form av höjda basanslag, för att kunna göra det.

Är det universitetsstatusen i sig som är betydelsefull? Själv tänker jag att det är den verksamhet som bedrivs som avgör framgången. Lyckas man utveckla långsiktigt hög kvalitet i utbildning och forskning, då märks det.

I slutändan är det kvaliteten på dessa tre områden som betyder något. För att upprätthålla hög kvalitet fordras tillgång till långsiktigt stabila resurser och förmåga till ständiga förbättringar och nytänkande.

Om man ändå anser att detta med universitetsstatus är viktigt, är det i högsta grad angeläget att det finns tydliga kriterier för vad som ska vara uppnått, en slags ribba att passera. Därtill att det finns en transparent process för att kunna ansöka om universitetsstatus. Det tror jag alla lärosäten i Sverige som ännu inte nått universitetsstatus önskar sig. Det ger nya universitet legitimitet.

Samtidigt tänker jag att statsmakterna borde ta sig tid att fundera på det svenska högskolelandskapet och om det är anpassat för framtiden. Våra nordiska grannländer har gjort det. Är Sverige verkligen redan tillräckligt rustat för framtiden eller finns det justeringar att göra?

/ Sigbritt Karlsson, rektor KTH


Sigbritt Karlsson är rektor för KTH sedan den 12 november 2016. Hon kommer närmast från Högskolan i Skövde där hon tidigare var rektor i sex år. Hon har sin akademiska bakgrund från KTH och är civilingenjör i kemiteknik med inriktning bioteknik och professor i polymerteknologi med inriktning de polymera materialens tekniska miljöinteraktion. Hon är också ledamot i Vetenskap & Allmänhets styrelse. Läs mer om VAs styrelse här.

Läs mer om VAs medlemsorganisation KTH – Kungliga Tekniska Högskolan här.


Lägg till en kommentar