Ansökningsträsket

KVAs forskningsstrategiska utskott har uppmärksammat forskningsansökningseländet. På gårdagens DN debatt presenterar Gunnar Öquist och Jan S Nilsson om en ny rapport som utskottet publicerat, där det bland annat framkommer att det gått åt i runda slängar 80 arbetsår för att åstadkomma alla de ansökningar som Vetenskapsrådet fick in under 2008. Av dessa 80 arbetsår var 60 till föga nytta eftersom drygt tre av fyra ansökningar inte beviljades.

Astrosmurfen tar diskussionen ett steg längre genom att framföra att utveckling och kreativitet hämmas av konkurrensen och de korta projekttiderna:

Ingen vågar ta tag i några högriskprojekt, ingen har tid att jobba med de verkligt stora frågorna och ingen har tid att driva sidoprojekt, spinn-off-idéer och utveckla intressanta tillämpningar av sina resultat som exempelvis kan leda till nya patent. Vill man att forskningen ska ta oss in i framtiden, då måste perspektiven bli mer långsiktiga och unga forskares villkor måste bli bättre.

På ledarplats idag undrar DN om ansökningssystemet dessutom kan vara ett hot mot mångfald och kvalitet. Naturvetarna framför idag på Naturvetarbloggen ytterligare förslag och efterlyser bland annat en blocköverskridande överenskommelse om forskningspolitiken.

Forskning ska komma till nytta, om än inte omedelbart så åtminstone på sikt – så kan man sammanfatta de svar vi får i våra undersökningar av allmänhetens syn på forskning och forskare. Vi frågar inte om vad man tycker om all den tid som forskarna inte lägger på forskning, utan på att författa planer och förslag till forskningsprojekt. Vad tror ni vi skulle få för svar om vi frågade om det?

Diskussionen handlar om tilldelning av svenska forskningsmedel. Min personliga erfarenhet är dock att EUs forskningsmedel är ”värstingar” i det här avseendet. Det går åt enormt mycket tid för att göra beskrivningar av den forskning som ska göras, hur många timmar som varje moment beräknas ta, vilka resultat som förväntas, vilken effekt dessa kommer att ha på olika samhällsproblem och hur man tänkt publicera och sprida resultaten.

Jag har varit med om att granskare från EU-kommissionen sedan nagelfarit och ifrågasatt tidsredovisning på timnivå under pågående projekt, eftersom den inte stämt exakt med projektplanen, så det är viktigt att tänka rätt från början och sedan hålla sig strikt till planen. Upptäcker du något nytt under resans gång gör du klokast i att släppa det och hålla dig till planen. Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större…

Det som jag inte sett (ännu) i diskussionen är rapporteringen av pågående och avslutade projekt. Det är förstås nödvändigt att rapportera vad som gjorts och hur pengarna använts, men även här tycker jag att man kan diskutera vad som är rimligt i form av tid och pengar. Hur många timmar ska få gå åt för att undersöka varför en forskargrupp inte arbetat 85 utan bara 80 timmar på ett visst delmoment? Eller varför en siffra som ska vara likadan på två olika ekonomiska redovisningsblanketter diffar på ett par eurocent (jo, det är ett autentiskt fall – projektpartnern i fråga fick inga pengar det året eftersom det var fel i blanketten)?

Det är naturligtvis oerhört viktigt för både allmänhetens förtroende och forskningens utveckling att de projekt som får medel granskas både innan de får pengar och efter att de genomförts. Men det finns en gräns när procedurerna blir så omfattande att de blir både orimligt dyra och kontraproduktiva. Det måste gå att hitta en någorlunda balans. En utmaning för våra folkvalda!

Det här är en intressant forskningspolitisk debatt, som det ska bli spännande att följa.

/Karin Hermansson