Forskaren och politikern – en missförstådd relation?

Almedalsseminarium 2007

Hur kommunicerar forskare och politiker? Förstår de varandra? Eller förhindras en konstruktiv dialog av olikheterna mellan den politiska arenan och forskarvärlden? Meningarna gick isär när frågorna diskuterades under Almedalsveckan.

Vetenskapsrådet och föreningen Vetenskap & Allmänhet inbjöd till en debatt i Visby den 11 juli 2007. Evenemanget lockade kring 70 deltagare från såväl akademi som politik. Samtalet leddes av Bengt Westerberg, ordförande i Vetenskapsrådets projekt ”Mötesplatsen för forskare och folkvalda”, tillsammans med projektledaren Eva Krutmeijer.

Camilla Modéer, generalsekreterare Vetenskap & Allmänhet, berättade att det finns en omvänd korrelation mellan vad politiker tycker är viktig forskning för samhället och inom vilka områden de utnyttjar forskningsresultat för sina politiska förslag. Det visar den politikerstudie som föreningen gjorde 2006 och som kort presenterades.

Vetenskapsrådets ordförande Björn von Sydow pekade särskilt på att förtroendet för forskningen är lägre hos allmänheten än hos politikerna och att frågan uppenbarligen har en höger – vänsterdimension. Han var också bekymrad över att samhällsvetarna förnekar sin relevans och att medicinsk forskning tappar i internationell rankning.

Lars Calmfors, professor vid Stockholms universitet, skrev en debattartikel i DN i början av 2007 om hur framför allt samhällsvetenskaplig forskning missbrukas i samhällsdebatten. Risken är att forskare därför undviker att delta i debatten. Hur forskningen tas emot i politiken är också viktigt att diskutera, menade han.

Därefter blev det livliga samtal mellan deltagarna som satt kring runda bord. Vid ett bord med Kenneth Abrahamsson, programchef FAS, talades det om att politiken är ”okunskapsdriven”. Per Eriksson, generaldirektör VINNOVA, pekade på att högre värdering, meritvärde och ömsesidig respekt behövs. Forskare måste inse att det är viktigt att deras verksamhet svarar mot något slags behov – de skall ta reda på och sedan implementera.

Karin Pilsäter, ordförande i Riksdagens Näringsutskott (fp), var bekymrad över att näringspolitiken ofta har gått tvärtemot forskningsresultaten; ett rent antivetenskapligt förhållningssätt alltså. Därför behöver man fundera över hur den vetenskapliga plattformen utnyttjas. Ett annat problem är att det finns forskare som uttalar sig om allt möjligt utan egen kunskapsbas.

Ulrika Karlsson, riksdagsledamot (c), var oroad över att riskvärdering alltför ofta saknas. Man borde behandla breda öppna frågor, t.ex. etikfrågor kring teknisk utveckling, i stället för enbart konkreta miljö- och hälsokonsekvenser.

Ulrika Björkstén, vetenskapsjournalist som bland annat skrivit boken Vetenskap ur funktion, menade att det är lätt att fokusera mer på produkten än processen inom forskningskommunikation. ”Som man ropar får man svar” – men för att begripa vetenskapen måste man förstå vilka frågor som ropas ut och varför; inte nöja sig med att registrera ekot, de vetenskapliga resultaten.

Inés Ezcurra, universitetslektor KTH, representerade ”vanliga” forskare, som har svårt att nå ut i massmedia och som kämpar med ständig frustration över att vare sig tid eller forskningsmedel räcker till allt de skulle vilja göra. Hon konstaterade att forskare nog gärna vill engagera sig mer i samhällsfrågor men att det råder brist på tid, incitament och fora. Ett bra nytt forum är dock SLUs forskarblogg.

Efter ytterligare bordssamtal sade Helena Höij, tidigare riksdagsledamot (kd), att journalister alltför ofta styrs av förutfattade meningar. Gunnel Gustafsson, biträdande generaldirektör Vetenskapsrådet, påpekade att individuella forskares perspektiv är skilt från systemperspektivet. Mattias Wiggberg, ordförande SFSs doktorandråd, underströk att det är nödvändigt att ändra attityd i akademin så att inte bara vetenskapliga uppsatser räknas.

Avslutningsvis konstaterade samtalsledarna att de livliga diskussionerna tydligt visar att fler möten av den här karaktären behövs.

Cissi Askwall


Lägg till en kommentar