Vad är meningen med medborgarforskning?

Många av oss hade inte varit på en fysisk konferens på två och ett halvt år. Det kändes som att det låg ett ohörbart sus av förväntan över hela Århus på morgonen den 25 april, när Engaging Citizen Science-konferensen skulle börja. I foajén utanför universitetets aula: tvåhundra forskare och praktiker från olika fält. Handtag, famntag, armbåge eller kindpuss? Vi spelade tillsammans upp en trevande men hjärtlig repertoar som hade kunnat bli underlag för spännande analyser i mänsklig interaktion.


Heidi Ballard, chef för centret för Community and Citizen Science (CCS) vid UC Davis i USA berättar om sina erfarenheter kring just ”Community and Citizen Science”.

Konferensen inleddes av Heidi Ballard, grundare och chef för centret för Community and Citizen Science (CCS) vid UC Davis i USA. Hon berättade om sina erfarenheter kring just Community and Citizen Science, alltså medborgarforskning och … vad då?  Det är synd att vi inte har något bra svenskt ord för “community”, då det är mycket inom medborgarforskning som har med just “communities” att göra. Vi på VA har försökt översätta och ersätta med ord som gemenskap, sammanhang, område, intresse, grupp, men det träffar aldrig riktigt rätt. Det speciella med community är att det fångar in allt detta i ett och samma ord; gemenskaper som kan vara sprungna ur en plats, intresse, engagemang, organisation och som binder samman människorna som berörs. I den community science som Heidi beskriver är det community:n – gruppen – som tillsammans deltar i forskningen, och där olika medlemmar av gruppen bidrar utifrån sina egna förutsättningar. Det är en form av medborgarforskning där det är kollektivet som deltar, bidrar och utvecklas under projektets gång (se bild ovan).

 Nu är samskapande (co-creation) den stora samtalspunkten.

För några år sedan handlade diskussioner på medborgarforskningskonferenser ofta om hur man rekryterar deltagare till sina projekt, hur man får dem att leverera data av tillräckligt bra kvalitet och hur man får dem att stanna kvar i projekten så länge som möjligt. Århus-konferensen var en tydlig illustration av hur frågeställningarna sedan dess har förflyttats till medborgarens – den frivilliga deltagarens – perspektiv. Nu är samskapande (co-creation) den stora samtalspunkten. Hur gör vi för att samskapa med olika grupper? Hur ska vi vara säkra på att alla kan göra sina röster hörda? Hur gör vi för att involvera allmänheten och olika communities så tidigt, och så långt, och så rättvist och lyhört i forskningsprocessen som möjligt?

Lite senare under dagen var det en forskare som (möjligen lite frustrerat) noterade att det har vuxit fram en hierarki bland medborgarforskningsprojekt och hur de betraktas av forskare inom fältet. De finaste i hierarkin är projekt som helt utgår från medborgarens frågeställningar och perspektiv, där forskaren agerar som en möjliggörare som hjälper till att säkra finansiering, vetenskaplig kvalitet och projektens fortlevnad. Där medborgarna själva har formulerat frågan och själva kan använda resultaten för att göra sina röster hörda och påverka samhällets utveckling. Längst ner i hierarkin återfinns mer traditionella (toppstyrda, top-down) projekt där forskaren dikterar villkoren för medborgarnas medverkan utifrån forskningens regler och behov. Där forskaren bestämmer frågan, medborgaren står för fotarbetet och där resultaten används till vetenskapliga publikationer och diskussioner som förs i en annan sfär än där medborgarna rör sig.

En central motivationsfaktor tycks vara att forskningen är på riktigt – att elevernas insatser bidrar till att skapa ny vetenskaplig kunskap. 

Vi på VA har jobbat med olika former av medborgarforskning sedan 2009. ForskarFredags årliga massexperiment kan ses som typiska “top-down”-projekt, där forskare har formulerat forskningsfrågorna och skolelever hjälper till att finna svaren genom att samla in stora mängder data, som forskarna sedan analyserar. Här har vi (och forskarna) under årens lopp imponerats av elevernas och lärarnas engagemang och noggrannhet i arbetet. I våra utvärderingar har vi särskilt sett att en central motivationsfaktor tycks vara att forskningen är på riktigt – att elevernas insatser bidrar till att skapa ny vetenskaplig kunskap. Det var intressant att se att Heidi Ballard i Århus lyfte samma slutsatser från sina egna studier (se bild nedan).

Även Heidi Ballards studier tyder på att en viktig motivationsfaktor för skolelever att delta i medborgarforskning är att forskningen är på riktigt.

I EU-projektet YouCount, som också är ett medborgarforskningsprojekt, försöker vi på VA att jobba utifrån ett nerifrån-och-upp-perspektiv, med samskapande genom hela forskningsprocessen. Här har ungdomar från Botkyrka ungdomsfullmäktige varit med från första början och själva kommit på forskningsfrågan som ska besvaras. Ungdomarna jobbar nu jämsides med VA och forskare vid Södertörns högskola med att planera och genomföra även resten av uppgifterna i projektet, som pågår till slutet av 2023. Våra danska och lettiska kollegor i YouCount stod också som arrangörer för en workshop vid Århus-konferensen, om hur ungas röster kan stärkas genom medborgarforskning.

Eglė Butkevičienė och Michael Søgaard Jørgensen vid YouCount-workshopen om hur ungas röster kan stärkas.

Även om medborgarforskning kan vara många olika saker, så kan vi ändå behöva en samsyn kring vissa grundläggande kriterier för vad som är – och inte är – medborgarforskning. Till exempel till stöd för finansiärer som vill utlysa forskningsmedel till medborgarforskningsprojekt, eller för medborgare som vill hitta projekt att delta i, eller beslutsfattare som vill stimulera allmänhetens engagemang i forskning. Eller för de som driver plattformar för medborgarforskning – som till exempel den svenska portalen medborgarforskning.se, eller den europeiska motsvarigheten EU-Citizen.Science. I ECSA:s (den europeiska organisationen för medborgarforskning) arbetsgrupp för nationella nätverk deltar VA i ett arbete med att ta fram ett antal sådana kriterier för medborgarforskning. Arbetet har nu pågått i tre år och har gått igenom flera faser av konsultationer med olika intressenter. Vid Århus-konferensen höll jag och den österrikiske forskaren Daniel Dörler ett “dialogue roundtable” där vi bad andra deltagare hjälpa oss att rangordna de sju kriterierna genom att bygga torn av träklossar. Om du vill ta en närmare titt på kriterierna, och samtidigt hjälpa oss framåt i processen så finns en kort webbenkät här: https://forms.gle/MBnSrSqGLVThteaJ9 Målet är att vi ska kunna presentera en slutgiltig version vid ECSA:s konferens i oktober.

”Dialogue roundtable” där deltagarna rangordnade kriterierna för medborgarforskning med hjälp av klossar.

Dick Kasperowski, professor i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet, stod för den avslutande presentationen vid konferensen. Dick ledde arbetet med att ta fram medborgarforskning.se, där VA, Göteborgs universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Umeå universitet jobbade tätt tillsammans 2018–2021, och är en av Sveriges främsta experter på studier av medborgarforskning som fenomen. I presentationen gjorde han en utzoomning från samskapandets praktikaliteter som dominerat konferensen dittills, till medborgarforskningens plats i – och påverkan på, och av – hela samhället. Är det en rimlig förväntan att medborgarforskningen kommer att demokratisera forskningen, som ofta påstås i olika policy-dokument? En del studier pekar mot att det är vissa privilegierade grupper som är de flitigaste medborgarna i forskningsprojekten, och att deras intressen kan påverka forskningens resultat. Medan andra grupper står helt utanför forskningen. Och vad händer när medborgarforskning används för aktivism för att påverka beslutsprocesser i, till exempel, miljöfrågor? Här finns det tydliga spänningar till exempel i hur olika grupperingar ser på bruket och bevarandet av svensk skog.

Dick Kasperowski om medborgarforskning och aktivism.

Medborgarforskning som princip (forskare tar hjälp av allmänheten; alternativt medborgaren forskar självständigt) är flera hundra år gammal, men i och med den Big Bang som digitaliseringen och internet orsakade för ett par decennier sedan så är det ett snabbt expanderande fält … eller metod … eller angreppssätt (forskare är faktiskt inte överens om hur fenomenet bäst ska benämnas) som håller på att finna sin form och sina gränser. Och det är inte ovanligt att diskussioner kokar ner till existentiella: Vad är medborgarforskning? Vad är poängen med medborgarforskning?

Den avslutande frågan som plockades upp från auditoriet till Dick och Heidi var just en sådan: “Vad är det slutliga målet för medborgarforskning, som vi alla bör sträva mot?” .

Dick Kasperowski, Heidi Ballard och Kristian Hvidtfelt Nielsen fick den utmanande frågan ”what is the ultimate goal for Citizen Science”.

“Vad svarar man på det?”, sa Dick, när vi promenerade i Århus, senare samma kväll. “Det är ju som att fråga vad är meningen med livet?.”

Han reflekterade vidare kring Karl Popper (en av de mer tongivande vetenskapsfilosoferna) och hans tankar om att vetenskapen är ett spel som aldrig slutgiltigt kan vinnas, med andemeningen att det är omöjligt att nå en slutgiltig ”objektiv” bild av verkligheten.

”Vetenskaplig kunskap är i grunden osäker”, sa Dick. ”Det är det som gör utveckling möjlig och det gäller nog också medborgarforskning.”

Dagen därpå, på tåget hem, skriver jag denna text. Osäkerheten är drivkraften, kunskapen är horisonten som vi aldrig kan nå fram till. Meningen med medborgarforskning blir då densamma som för “vanlig” forskning – att skapa kunskap som tillfredsställer vår mänskliga nyfikenhet, och som löser stora eller små problem och utmaningar för oss själva och världen. För vardagen och framtiden. Men som gör det på ett sätt där alla som vill kan vara delaktiga.

/Fredrik Brounéus, utredare och projektledare på VA.


Lägg till en kommentar