Fakta talar inte för sig själv – forskare måste föra dialog

Debattartikel publicerad i Curie 20220420

Forskningskommunikation handlar inte bara om att förmedla fakta på ett lättbegripligt sätt. Det blev särskilt tydligt under coronapandemin. Om vi vill nå fler än dem som redan är övertygade om nyttan av forskning behöver vi anpassa ton, innehåll och kanaler – och framförallt föra dialog. Här lyfter representanter för Vetenskap & Allmänhet tre viktiga rekommendationer från EU-projektet Rethink.

Cissi Billgren Askwall och Gustav Bohlin. Foto: Gustaf Waesterberg

Begrepp som fakta och kunskap är orubbliga och definitiva, samtidigt som de är sköra och föränderliga. Både Covid-19-pandemin och invasionen av Ukraina har gett otaliga exempel på hur samma information tolkas på vitt skilda sätt av olika personer; den enes fakta blir den andres desinformation.

En förklaring till att människor uppfattar samma information på olika vis är att vi ofta uppfattar argument som stödjer våra önskade slutsatser som starkare än argument som talar emot dessa. Mekanismerna ställer till särskilda problem när yrkespersoner kommunicerar om forskning och förväntar sig att fakta ska tala för sig själv.

I forskningen om forskningskommunikation har det länge talats om the deficit model – “kunskapsbrist-modellen”, ett felaktigt antagande om att oönskade attityder eller beteenden enbart beror på bristande kunskaper. Enligt denna modell skulle alla människor tycka och agera på samma faktabaserade vis, om de bara hade rätt kunskap. I verkligheten baseras attityder dock på mycket mer än bara fakta. Sociala, ideologiska och kulturella faktorer har i själva verket ofta starkare inflytande än den fakta som står till buds.

I akuta förlopp, som kriget i Ukraina och under pandemin, måste en mängd beslut fattas och kommuniceras på otillräckliga kunskapsunderlag. Det finns en inbyggd osäkerhet när nya resultat snabbt avlöser varandra, och det som var fakta ena veckan förkastas veckan därpå. I sådana situationer blir förtroendet avgörande för vilka avsändare man lyssnar till. Även i frågor där forskare under lång tid varit eniga och kommunicerat samstämmigt, finns grupper som inte vill lita på dessa. Klimatförändringarna och vaccin mot smittsamma sjukdomar är två talande exempel, där grupper av människor förhåller sig fortsatt skeptiska trots att vetenskapliga fakta entydigt pekar i en riktning.

Andra utmaningar är det förändrade kommunikationslandskapet. Tidigare gick ofta informationen från avsändaren – forskaren – via en journalist till rapportering för nyhetskonsumenter – mottagarna. I dag kommuniceras forskning dygnet runt i en mängd digitala kanaler där alla kan delta som både avsändare och mottagare. Många forskare deltar i dialogen, som innebär en demokratisering av samtalet, men samtidigt gör det svårare än tidigare att bedöma tillförlitligheten i informationen.

När vi rör oss i komplexa informationslandskap tar vi kognitiva genvägar till våra slutsatser. Om andra som liknar mig själv tycker på ett visst sätt är sannolikheten stor att jag tänker likadant. Om jag saknar förtroende för en viss person är chansen liten att jag ska lyssna på vad personen har att säga, tolka budskapet välvilligt eller välja att dela med mig av mina egna tankar till personen.

För att verkligen nå fram med faktabaserad kunskap behöver forskare och kommunikatörer förhålla sig till denna komplexitet. De behöver anpassa ton, innehåll och kanaler, beroende på vilka de riktar sig till och hur de vill uppfattas. I synnerhet behöver kommunikationen präglas av dialog i mycket större utsträckning än hittills.

I EU-projektet Rethink, som avslutades i mars, har forskare och kommunikatörer i tio europeiska länder i tre års tid studerat hur kommunikation av forskningsbaserad kunskap kan göras bättre.

Rethink har bland annat studerat hur människor skapar mening om komplexa frågor när belagd kunskap saknas. Resultaten visar att människor främst skapar mening om ny information i det personliga och privata. Under pandemin kan det till exempel handla om en resa man sett fram emot som plötsligt ställs in, sjukdomsfall i familjen eller en konflikt med en närstående. Andra resultat från projektet visar att forskningskommunikation i Europa i dag främst vänder sig till välutbildade personer som är intresserade av forskning. En stor del är också envägskommunikation som utgår från ”deficit model”.

När Rethink nu avslutas utmynnar resultaten i 20 handfasta rekommendationer för att stimulera och stödja forskare i att kommunicera med andra delar av samhället. Vi vill uppmärksamma regeringen, lärosäten och forskningsfinansiärer på de tre viktigaste:

  1. Se över strukturen för meritering och utvärdering av forskning. Den tid och kraft som forskare lägger på dialog med omvärlden måste belönas som den centrala samhällsgärning den är.
  2. Etablera ett nationellt resurscentrum för forskningskommunikation. Detta kan utveckla och erbjuda kurser, fortbildning och riktlinjer till forskare. Samma centrum kan ge evidensbaserat stöd och verktyg till forskare och forskningskommunikatörer och tillgängliggöra ny kunskap på området.
  3. Stöd organisationer som jobbar med dialogbaserad forskningskommunikation. Det främjar mångfald och en mer inkluderande forskningskommunikation för framtiden.

I Sverige satsas – rätteligen – stora resurser på produktionen av forskningsbaserad kunskap. Nu behöver det satsas lite till för att kunskapen verkligen ska nå fram och ge största möjliga nytta till samhället som finansierar den.

Cissi Billgren Askwall, generalsekreterare, Vetenskap & Allmänhet
Gustav Bohlin, utredare och biträdande generalsekreterare, Vetenskap & Allmänhet, projektledare Rethink.


Lägg till en kommentar