GÄSTKRÖNIKA: Att förstå risker och vetenskapliga resultat

I massmedier och sociala medier stöter vi ofta på information om risker och vad som är bra eller dåligt för oss. En stor del av denna information har sitt ursprung i forskningsstudier. Det kan dock vara komplicerat att tolka dessa studier och resultaten kan behöva sättas i ett sammanhang för att vi bättre skall kunna förstå dem. Detta gäller inte minst under den pågående covid-19 pandemin.

Anders Rydström, legitimerad psykolog och doktorand vid Karolinska Institutet. Foto: ki.se

När en studie utförd på människor inom medicin eller psykologi presenteras räknar forskarna som regel samman resultaten från alla deltagare till ett medelvärde. Om studien till exempel undersöker motion och mental hälsa genom att jämföra två grupper med olika grad av fysisk aktivitet, kan forskarna utifrån medelvärdet dra slutsatsen att de som motionerar mår psykiskt bättre än de som är fysiskt inaktiva. Resultatet är giltigt på gruppnivån, alltså de genomsnittliga skillnaderna i psykisk hälsa som forskarna har uppmätt mellan gruppen som motionerar och gruppen som inte rör på sig.

När jag som forskare nämner ett sådant resultat för bekanta så får jag ibland svaret ”Det där stämmer inte, min farfar har aldrig tränat och han mår hur bra som helst”. Och det kan mycket väl vara sant. Nyckeln ligger i att förstå skillnaden mellan gruppnivån (medelvärdet) och den bakomliggande individnivån (variationen, t.ex. min väns farfar).

Nyckeln ligger i att förstå skillnaden mellan gruppnivån (medelvärdet) och den bakomliggande individnivån

I den vetenskapliga studien kan det finnas resultat från tusentals individer, där alla individers resultat skiljer sig åt, i olika stor utsträckning. Det forskaren främst är intresserad av – i den här typen av studie – är dock den övergripande och generella trenden (gruppnivån).

Individuella resultat kan alltså skilja sig mer eller mindre från gruppnivåns resultat, detta kallas för variationen. Eftersom motion har en effekt på mental hälsa på gruppnivå så finns samma effekt även på individnivå. Men hur stor denna effekt är varierar beroende på individen. Den här typen av forskning ger oss säkrare kunskaper om hela grupper, men har lite mindre precision när det gäller enskilda individer.

På samma sätt kan vi förstå sambandet mellan ålder och risken att dö i covid-19. Forskning har visat att människor över 70 år har en större risk för allvarliga komplikationer från covid-19 – en kunskap som alltså gäller på gruppnivå. Men ser vi till individnivån så finns det 82-åringar som har haft covid-19 utan att få allvarliga komplikationer, samtidigt som det finns 47-åringar som har avlidit i sjukdomen. Men på gruppnivå kan vi säga med säkerhet att människor över 70 år löper en större risk för ett allvarligt sjukdomsförlopp.

Ett annat exempel på variation med medföljande risk för missförstånd är den globala uppvärmningen. Här finns forskningsresultat som tydligt visar att medeltemperaturen i Sverige har gått upp under de senaste hundra åren. Men när vi granskar de enskilda åren så hittar vi både väldigt kalla år och väldigt varma år. Tillsammans (på gruppnivå) visar årens medeltemperatur dock en uppåtgående trend.

kanske blir man mindre benägen att acceptera forskningsresultat som står i strid med sina upplevelser

Så hur kan vi då få säker kunskap om vad som gäller på individnivå? Ett exempel är när en läkare skriver ut en medicin till en patient, och patienten får en effekt – eller inte. Då kan vi säga säkert att just den här individen reagerar så här på denna medicin. Vi vet också att ju fler människor (eller medeltemperaturer) som har studerats på gruppnivå, desto säkrare kan vi vara på att resultaten även gäller på individnivå, men den naturliga variationen mellan individer kvarstår även då.

Om jag personligen upplever att motion inte har någon positiv effekt på min mentala hälsa, eller om jag känner att årets sommar var osedvanligt kall, så kanske jag blir mindre benägen att acceptera forskningsresultat som står i strid med mina upplevelser (att motion är hälsosamt, respektive att klimatet blir allt varmare). Därför behöver både forskare och journalister bli bättre på att förmedla skillnaderna mellan individnivå och gruppnivå. Då kan den personliga upplevelsen och de vetenskapliga resultaten mötas och vi kommer närmare sanningen, förhoppningsvis.

/Anders Rydström, legitimerad psykolog och doktorand vid Karolinska Institutet.


Anders Rydström är neuropsykolog och doktorand vid Karolinska Institutet. Han forskar inom psykologi och epidemiologi och hans arbete handlar om den roll som mentalt stimulerande aktiviteter har som prevention mot Alzheimers sjukdom.

Läs mer om VAs medlemsorganisation Karolinska Institutet här.


Lägg till en kommentar