Vad, vem och varför? Seminarium om forskning om forskningskommunikation i Sverige

Kartläggning av forskningsläget

Vetenskap & Allmänhet har på uppdrag av Vetenskapsrådet sammanställt en rapport som kartlägger forskning om forskningskommunikation i Sverige. Enligt Gustav Bohlin, fil dr och utredare vid Vetenskap & Allmänhet, växer det relativt lilla området och det finns också en större efterfrågan på den kunskap som kommer ur den här typen av forskning. Ämnet överlappar med många olika ämnesområden som exempelvis sociologi, psykologi och medie- och kommunikationsvetenskap.

Forskning om forskningskommunikation håller på att få en egen identitet genom allt fler vetenskapliga publikationer och specialiserade vetenskapliga tidskrifter. En ökad grad av institutionalisering syns också, framför allt i länder som Storbritannien och USA, men även i exempelvis Australien, Brasilien, Kina och Tyskland.

Hinder på vägen till självständighet

Ett självständigt forskningsfält behöver en egen infrastruktur, och en viktig del i detta är specialiserade vetenskapliga tidskrifter. Arrangörerna Linköpings universitet, Vetenskap & Allmänhet och Vetenskapsrådet hade bjudit in chefredaktörerna för de tre ledande vetenskapliga tidskrifterna inom fältet.

Emma Weitkamp, chefredaktör för JCOM Journal of Science Communication, påpekade att forskning om forskningskommunikation uppfyller de flesta kriterier för ett självständigt forskningsfält – det finns erkända forskare, olika nätverk av forskare liksom studieprogram för studenter och doktorander. Men hon påminde också om att fältet består av många discipliner och forskare med olika bakgrund, vilket innebär en utmaning för henne som chefredaktör.

Susanna Priest, chefredaktör för Science Communication, påminde om att forskning om forskningskommunikation är integrerad i en del andra ämnen, som exempelvis samhälls- och beteendevetenskap. Det är inom dessa ämnen man oftast hittar kollegor, studieprogram och nätverk som utgör en forskningsmiljö. Däremot är en del praktiska moment som forskningsfinansiering och akademiska karriärsteg inte anpassade till multi- och transdisciplinär forskning. Detta bekräftas enligt henne av att det finns få renodlade institutioner för forskning om forskningskommunikation.

Bilden bekräftades av Emma Weitkamp, som även är forskare vid Science Communication Unit (enheten för forskningskommunikation) vid University of the West of England. Hon sade att forskning om forskningskommunikation lätt hamnar mellan olika forskningsfinansiärer och att det kan vara enklare att doktorander registrerar sig inom ett annat ämne. Dessa exempel illustrerar varför det kan vara svårt att bryta ut forskning om forskningskommunikation till en egen disciplin. Hon påminde också om att forskare även inom detta forskningsfält behöver bli bättre på att kommunicera om den egna forskningen för att öka förståelsen för fältet.

Hans-Peter Peters, chefredaktör för Public Understanding of Science, menade att den tydliga interdisciplinära karaktären betyder att forskning om forskningskommunikation inte är självständig. Forskningsfältet kan förena kommunikation om många olika ämnen – som till exempel politik, hälsa, miljö och risk. Enligt honom ligger identiteten snarare i det man forskar om. Det blir väldigt tydligt när han som chefredaktör tittar på de inskickade artiklarna och disciplinerna som författarna kommer ifrån. Han brukar ändå prata om ”kollegor inom forskningsfältet”, vilket i sig gör anspråk på någon slags egen identitet.

Hans-Peter Peters påpekade också vikten av incitament för att forskare ska kunna fördjupa sig i forskning om forskningskommunikation. Resurser, moraliskt och politiskt stöd är viktigt för att skapa en miljö som gynnar och stimulerar forskare inom fältet.

Ta del av en längre version från samtalet med chefredaktörerna här nedan:

Fragmenterat, mångvetenskapligt och multidisciplinärt

Under seminariet diskuterade alla deltagarna i mindre grupper huruvida forskningsfältet forskningskommunikation behöver stärkas och i så fall hur. Sex forskare bidrog också med olika perspektiv och exempel på egen forskning.

Rolf Lidskog, professor i sociologi vid Örebro universitet, använde orden mångvetenskapligt, heterogent och fragmenterat för att beskriva forskning om forskningskommunikation. Som många andra talare pekade han på de många subdisciplinära områdena inom fältet och att forskningen kan publiceras i många olika tidskrifter. Att styra forskning om forskningskommunikation till att bli ett nytt mångvetenskapligt område skulle kunna leda till innovation, fokus och relevans. Ny kunskap kan skapas när man för ihop ämnesområden och forskare från olika håll, och det kan finnas en stark efterfrågan på just denna kunskap. Samtidigt är nackdelen med nya mångvetenskapliga områden att den producerade kunskapen kan betraktas som ytlig av mer etablerade forskningsområden.

Rolf Lidskog, professor i sociologi vid Örebro universitet under seminariet.

Victoria Wibeck, professor vid Tema miljöförändring på Linköpings universitet, fokuserar bland annat på meningsskapande kring miljö- och klimatkommunikation i sin forskning. Hon menade att det behövs en dialog om korsbefruktning, transdisciplinära samarbeten samt teori- och metodutveckling för att möta utmaningen att forskningen om forskningskommunikation är fragmenterad i nuläget. Hon efterfrågade också forskningsöversikter och en diskussion om lärande mellan olika projekt.

Kunskap åt alla

Jesper Olsson, professor i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet, poängterade att forskningskommunikation inte enbart handlar om forskning som produceras på ett universitet och sedan levereras till en mottagare, utan består av ett sammansatt kretslopp med många deltagare. Han använde därför i stället termen kunskapsdelning och förordade nytänkande kring förutsättningarna. Tillsammans med kollegor har han skissat på ett mediehistoriskt labb där konstnärer och forskare kan arbeta tillsammans och skapa multimodala forskningspublikationer. Enligt Jesper Olsson kan den typen av initiativ vitalisera forskningskommunikation.

Shu-Nu Chang Rundgren och Carl-Johan Rundgren, forskare inom naturvetenskapens didaktik vid Stockholms universitet, reflekterade ur ett utbildningsvetenskapligt perspektiv och berättade om en studie om scientific literacy. De påminde om att scientific literacy består av tre delar – den första är praktisk och vardagsnära, den andra berör samhället och demokratin och den tredje kulturen.

Shu-Nu Chang Rundgren och Carl-Johan Rundgren, forskare inom naturvetenskapens didaktik vid Stockholms universitet under seminariet.

I projektet ”Scientific literacy in media” har de undersökt vilka vetenskapliga termer som används i massmedia. De flesta termer relaterar till biologi och geovetenskaperna, och minst vanligt är kopplingar till kemi och fysik. Dessutom påpekade Shu-Nu Chang Rundgren och Carl-Johan Rundgren att det finns globala frågor, som klimatförändringar och antibiotikaresistens, och lokala frågor, som vilka växter som är giftiga eller ätbara. Forskning om forskningskommunikation i Sverige borde relatera både till globala och lokala frågor, liksom till alla tre aspekter av scientific literacy.

Maike Winters, doktorand inom folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet, gav ett epidemiologiskt perspektiv på kommunikation under ett infektionsutbrott. En vanlig missuppfattning är att det finns ett samband mellan utbrott av tyfus och malaria. Hon har gjort en studie i Sierra Leone, som visar att det mest effektiva sättet att motverka och korrigera missuppfattningar är att både ta upp den felaktiga informationen och ge korrekt information. Maike Winters hoppas att svenska universitet kan spela en ledande roll i utformningen av information under utbrott av infektionssjukdomar framöver.

Ett rum för ett vetenskapligt samtal

Moderatorn Josefina Syssner, prefekt vid Institutionen för kultur och samhälle på Linköpings universitet, och Gustav Bohlin avrundade dialogseminariet genom att samtala om talarnas bidrag och inläggen från gruppdiskussionerna. De hoppades båda att seminariet kan bli en startpunkt för ökad aktivitet och stärkt identitet för fältet i Sverige.

Att praktiken har mycket att lära av forskningen som nu växer fram, höll Sven Stafström, generaldirektör för Vetenskapsrådet, med om. Flera lärosäten är redan mycket intresserade av att utveckla forskning om forskningskommunikation till ett styrkeområde. Vetenskapsrådet i sin tur har ett ansvar för att skapa en miljö med förutsättningar för kvalitet. Ett gemensamt forskningscentrum skulle kunna attrahera både forskare och resurser, och också underlätta steget från forskning till praktik.

/text: VR


Lägg till en kommentar