Corona, klimatet och konsten att kommunicera – forskningskommunikation som räddar världen

Covid-19-pandemin ställer hela samhället på svåra prov. Världens forskare, myndigheter och beslutsfattare kraftsamlar i sin kommunikation för att minska virusets skadeverkningar. Här reflekterar VAs generalsekreterare Cissi Askwall över krisen, kommunikationen och följderna ur ett VA-perspektiv.

Ibland är experter oeniga om hur Sverige ska agera i corona-krisen. Kan det finnas risker med att forskare öppet debatterar skilda meningar om vilka åtgärder som är bäst för att skydda folkhälsan?

Att olika experter har skilda uppfattningar om hur Sverige ska agera för att begränsa virusets skadeverkningar kan förstås vara förvirrande. Men yttrandefrihet och samhällsdebatt är grundbultar i ett demokratiskt samhälle. Alternativet: att inte tillåta diskussion om våra myndigheters rekommendationer och politikers beslut, vore mycket sämre. Vi behöver dialog och debatt för att kunna lösa problemen i samhället. Alla har möjlighet att bidra med sin expertis och sina förslag till lösningar. Oenigheten bland experter beror ju främst på den vetenskapliga osäkerhet som råder, och hur lite vi vet om det nya coronaviruset. För att vi ska ha förtroende för besluten som fattas är det viktigt att ansvariga redogör för varför de väljer en viss strategi och vilken evidens och forskningsbaserad kunskap som vägts in. Just detta var vi många organisationer som gemensamt lyfte fram i kampanjen #hurvetdudet?

I den första mätningen i VAs nya studie (läs även resultat från den andra mätningen och tredje) framgår att allmänheten har ett stort förtroende för forskare och myndighetspersoner som uttalar sig om corona-pandemin i svenska massmedier. Högst förtroende har man för läkare och annan vårdpersonal, medan politiker och journalister hamnar mycket längre ner på förtroendeskalan. Är det något i dessa mätningar som förvånar dig?  

Nej, egentligen inte. Resultaten är i linje med våra årliga mätningar av svenskars attityder till kunskap, vetenskap och forskare. Ända sedan vi började mäta, år 2002, har allmänheten haft ett stort förtroende för yrkesgrupperna vårdpersonal och forskare och ett betydligt lägre förtroende för just politiker och journalister. I Sverige har vi också generellt stor tillit till våra samhällsinstitutioner, inte minst till universitet och högskolor.

Mätningen gjordes i form av en webbpanel. Här är det förstås inte alla röster i samhället som blir hörda, och det är heller inte alla som nås av den forskning och de råd som kommuniceras i våra vanliga mediekanaler. Vad kan forskare och myndigheter göra för att bättre nå ut till andra, ofta utsatta, grupper i samhället? 

Det är ett problem i både opinionsmätningar och informationsinsatser att inte alla i ett samhälle omfattas. Ofta är det olika former av utanförskap som hindrar kommunikationen, som till exempel språksvårigheter, handikapp, missbruk och andra sociala problem. En stor “fördel” när det gäller kommunikation om den pågående pandemin är att alla berörs och att de flesta därför gärna vill veta mer. Myndigheter och andra som vill nå ut med viktig information måste anpassa budskap, kanaler och kommunikationssätt efter målgruppen. Här har vi sett goda exempel där artister och personal inom vård och omsorg hjälper till att nå dem som inte tar del av massmedias rapportering.

Är det några forskar-röster som saknas i samhällsdebatten?

Glädjande nog medverkar många forskare i det offentliga samtalet just nu och många vill ta del av deras kunskaper och råd. Tidigare undersökningar visar att massmedia oftast rapporterar om medicinsk och samhällsvetenskaplig forskning, och även i corona-rapporteringen medverkar en hel del medicinare, nationalekonomer och statsvetare. Men det är spännande att så många forskare inom andra ämnen kommer till tals, som till exempel matematiker, statistiker, psykologer, beteendevetare och filosofer. Samtidigt är det ofta samma forskare som medverkar. En större bredd av experter och fler tvärvetenskapliga grepp skulle kunna berika och nyansera rapporteringen än mer.

Vad är det som gör att pandemin får oss att gå från ord till handling, på ett helt annat sätt än när det gäller att minska klimatförändringarna?

Jag tror det beror på att viruset är ett så konkret hot, som kan ge väldigt snabba och förödande konsekvenser, både för enskilda människor och för hela samhällen. Därför är det möjligt att genomföra och acceptera drastiska åtgärder. Klimatförändringarna får precis som pandemin väldigt allvarliga följder, men där är tidshorisonten längre och kopplingarna mellan orsak och verkan mer komplexa. 

Finns det lärdomar från pandemin som kan hjälpa oss att lösa andra kriser?

Ja, vikten av att lyssna på forskare och experter för att förebygga och förhindra en katastrofal utveckling. Att människor faktiskt är beredda att göra snabba och stora förändringar i sin vardag när vi upplever att vår hälsa och våra samhällen är hotade. Och att vi gärna vill bistå andra, bidra till att lösa problem och även är beredda till uppoffringar om det kan hjälpa samhällsutvecklingen i stort. 

Hur tror du att corona-krisen kommer att påverka forskningskommunikationen, på kort och lång sikt?

Den pågående krisen visar att bra forskningskommunikation kan göra stor skillnad. Jag hoppas det innebär att kommunikationen kommer högre upp på dagordningen i forskarvärlden, också långsiktigt. Pandemin driver även på utvecklingen av digital kommunikation och virtuella mötesformat, vilket i förlängningen kan göra forskningen mer tillgänglig och angelägen för fler människor runtom i världen!


Lägg till en kommentar