GÄSTKRÖNIKA: ”Pappa, pappa! Jag skall bli forskare!”

”If you really want to be sure of your understanding, run it past someone (ideally who knows little of the subject – or find that 12-year-old!). The ultimate test of your knowledge is your capacity to convey it to another.” Richard Feynman

Detta citat är en av grundbultarna i det arbete som jag har privilegiet att få delta i. Doktorander i Lärande (DiL) tar ut doktorander till barn/elever i Ängelholm. Genom mötet med doktorander, med sina spetskompetenser, ges elever en upplevelse och insikt i det spännande med vetenskap.

Till min glädje upptäckte jag att det finns en stor och väletablerad organisation som sysslar med samma tanke, Vetenskap och Allmänhet (VA). Alltså att öka intresset för vetenskap i samhället genom dialog mellan forskare och samhälle, men kanske med ett bredare perspektiv än DiL.

För att vårt demokratiska samhälle skall kunna överleva och blomstra krävs aktiva och kunniga medborgare.

För att vårt demokratiska samhälle skall kunna överleva och blomstra krävs aktiva och kunniga medborgare. Som lärare ser jag det som ett av våra stora uppdrag: att utbilda unga människor till demokrater.

Det andra uppdraget är att arbeta för att lyfta elever, ge dem en chans att växa som människor till sin fulla potential.

Det tredje uppdraget, som ligger mig personligen varmt om hjärtat som lärare, är ”det kompensatoriska uppdraget”. Att vi som lärare skall försöka kompensera elever som kommer från familjer där studier och läsande inte är vanligt. Häri ligger det demokratiska uppdraget och den liberala tanken att alla skall ges samma chans. Elevernas bakgrund skall inte spela någon roll. Detta är ett av de svåra uppdragen och det viktigaste om skolan skall vara jämlik.

Vi vet att vi inte lyckas speciellt bra med denna uppgift.

När jag skriver detta tänker jag på mig själv och min uppväxt. En uppväxt i en familj utan böcker (bortsett från kokboken och Focus i sex band) och ingen vana av studier. En ensamstående mor med tre barn, som slogs för att få det att gå ihop.

Tiden är sextiotal och jag går i skolan. Tanken är att jag skall ta mig igenom och aldrig mer återvända. I min värld var lärare korkade personer som inte förstod någonting. Jag skulle arbeta!

Senare förstod jag att jag precis som Paul Willis ”lads” såg friheten i ett arbete och att tjäna pengar. För min del blev det inte kolgruvor, utan jobb som mentalskötare och plåtslagare.

Det finns en annan värld och den är möjlig att erövra.

Till min lycka började jag arbeta hemma hos min lärarinna Anna-Stina. Detta hem gav mig en chock, allting var annorlunda. Böcker och tidskrifter fanns överallt. Dessutom pratade Anna-Stina med mig som om jag var klok (mina betyg från högstadiet talade emot det). Här fick jag min första knuff. Det finns en annan värld och den är möjlig att erövra. Det krävs arbete och många knuffar, men det går. Och det gick!

På senare år i arbetet med Doktorander i Lärande har jag tänkt mycket på min egen utveckling och försökt att rekonstruera vad som hände. Jag vet att jag hade drivkraften och viljan, men i mitt fall behövde jag hjälp att se och värdet av litteratur. I lärandet. Många är de som gett mig knuffar och böcker som har varit mig till hjälp.

Via KomVux tog jag mig till Lunds universitet och Lärarhögskolan i Malmö.

Nu är tanken med DiL inte att unga nödvändigtvis skall läsa vid universitet. Att vara mentalskötare eller plåtslagare och samtidigt ha vidgat sin horisont och fått ett rikare liv genom litteraturen, fack- och skönlitteratur, är fantastiskt.

Att få arbeta med DiL och ge unga möjlighet att träffa på vetenskapen i klassrummet är för mig ett privilegium och en stor källa till glädje. Att få uppleva 10-åriga elever lyssna på astronomen Alexey Bobrick när han berättar om svarta hål och spänningen i deras ögon gör mig säker på att vi är på rätt väg. Här får vissa med all säkerhet en knuff.

”Pappa, pappa! Jag skall bli forskare!”
– elev i årskurs sju efter att ha lyssnat på en doktorand.

Plötsligt händer det. Jag lyssnar på radio, vetenskapsradion, och hör för första gången talas om VA. Oj, vad är det? Vem är det? Jag kollar upp och får kontakt, vi träffas och jag upptäcker att VA resonerar i stort som DiL. Vi blir medlemmar, stolta medlemmar, i denna fantastiska organisation som vi nu kan arbeta tillsammans med.

Vårt uppdrag är stort och viktigt. Låt oss arbeta med att ge medborgarna en vetenskaplig knuff!

”He who is not busy being born is busy dying” B. Dylan.

/Frank Fredriksson, lärare på Ängelholms gymnasieskola.


Frank Fredriksson är lärare på Ängelholms gymnasieskola. Lärare har han varit i snart 35 år. Viktigt för honom har varit den demokratiska skolan och hur den skall gå att genomföra på riktigt. Ett av de viktiga uppdragen är då det så kallade Kompensatoriska uppdraget. För några år sedan fick han chansen att genomföra sin idé med att låta doktorander möta barn/elever.

Tanken är enkel; Doktoranderna med sina spetskunskaper skall visa för eleverna att vetenskap är spännande och kul. Dessa möten tror han kan väcka intressen och på så sätt öka läsandet. Han kallar den nudge-pedagogik. Hans egen utveckling har präglats just av knuffar. Han växte upp i ett hem utan någon läs- eller studietradition men träffade lärare och andra i sin omgivning som visade på möjligheter och på litteraturens fantastiska värld. Nu har DiL arbetat aktivt i sex år och ett hundratal möten mellan elever och doktorander har genomförts.

Läs mer om VAs medlemsorganisation Ängelholms Gymnasieskola här.


Lägg till en kommentar

1 kommentar

  1. Åke Sandstedt |

    En utmärkt idé! Må den bära frukt!

    Svara