Ny på jobbet

Hela mitt vuxna liv har hittills tillbringats vid universitet. Jag har studerat, doktorerat, varit postdoktor och forskat. En stor del av mitt akademiska liv har handlat om att ansöka om forskningsfinansiering för att skapa förutsättningar för att kunna fortsätta vara forskare.

Fatima Memic Foto: Hanna Mellin/VA

Akademisk prestige mäts oftast i hur många tidskriftsartiklar man publicerat, hur mycket forskningsmedel man lyckats få och hur mycket ens tidskriftsartiklar citerats. Att publicera vetenskapliga artiklar i tidskrifter, som vanligtvis inte läses av allmänheten, har ett stort värde inom akademin. Väsentligt mindre tonvikt och energi läggs på att förmedla forskningsresultatens nytta till allmänheten trots att den så kallade samverkansuppgiften uppges vara en viktig del i att vara forskare.

Även om jag har ambitionen att göra min forskning förståelig för allmänheten ställer sådan kommunikation helt andra krav på mig än att skriva artiklar i vetenskapliga tidskrifter eller ansökningar om bidrag.

Givetvis är jag van vid att diskutera forskning i vardagen, vid kaffeautomaten, labbmöten, konferenser och seminarier, men då är det främst med andra forskare som talar samma vetenskapliga språk. Det är betydligt svårare att kommunicera sin forskning och sina metoder till personer som inte har samma yrke.

Även om jag har ambitionen att göra min forskning förståelig för allmänheten ställer sådan kommunikation helt andra krav på mig än att skriva artiklar i vetenskapliga tidskrifter eller ansökningar om bidrag. Jag brukar beskriva resultat och teorier i detalj och backa upp med data, grafer, figurer, tabeller och referenser. Men när någon i min omgivning utanför akademin frågar: “Så vad forskar du om?” och följdfrågan ofta är: “Men varför är det viktigt?”, fastnar jag i detaljer; hur mycket ska jag berätta, vilka ord ska jag använda, hur ska jag få fram det centrala i min forskning på ett begripligt sätt?

Genom att inbjuda allmänheten att diskutera vetenskap och använda ett källkritiskt angreppssätt kan det i förlängningen förhindra spridning av desinformation och bidra till ökat förtroende för forskning och forskare.

En forskare som kan kommunicera sin forskning till bredare, icke-vetenskapliga grupper, gör forskningen mer relevant för samhället och uppmuntrar till en mer öppen vetenskap. Genom att inbjuda allmänheten att diskutera vetenskap och använda ett källkritiskt angreppssätt kan det i förlängningen förhindra spridning av desinformation och bidra till ökat förtroende för forskning och forskare.

Eftersom statliga medel finansierar en stor del av den forskning som bedrivs på lärosätena, bör vi forskare utveckla förmågan att visa på forskningens mervärde och dess påverkan på människors liv.

Allmänhetens förståelse av nyttan, användningen och effekterna av forskningen kan även påverka de ekonomiska bidragen till forskning. Många bidragsgivare kräver numera en bredare konsekvensanalys som ett sätt för forskarna att visa de vetenskapliga och samhälleliga konsekvenserna av sina projekt. Likaså, eftersom statliga medel finansierar en stor del av den forskning som bedrivs på lärosätena, bör vi forskare utveckla förmågan att visa på forskningens mervärde, hur den påverkar människors liv och samhällsutvecklingen.

Det finns organisationer som gör betydande insatser för forskningskommunikation och en av dem är Vetenskap & Allmänhet. Genom praktikprogrammet som Karolinska Institutets Karriärservice erbjuder sina postdoktorer och forskare har jag fått möjlighet att tillbringa några månader på VA. Jag ser med glädje fram emot min praktikperiod. Genom att skifta fokus hoppas jag kunna utveckla min förmåga att kommunicera, lära mig mer om hur VA jobbar med att främja samtal och öppenhet mellan forskare och allmänheten. Min ambition är att praktikperioden leder till att jag utvecklar en effektivare samverkan med allmänheten och får nya insikter som hjälper mig att göra vetenskapen mer öppen, mångfacetterad och inkluderande.

/ Fatima Memic, fil.dr och praktikant på VA


Lägg till en kommentar