GÄSTKRÖNIKA: Integrationsparadoxen − samverkan av bästa slag

Universitet och högskolor har ett stort ansvar för att utveckla och sprida kunskaper till verksamheter, organisationer och enskilda individer i vår omvärld.

rektor2
Björn Brorström Foto: Lars Ardarve

Tredje uppgiften, trippel helix, quadro helix, kunskapstriangeln, nyttiggörande och impact är benämningar och beskrivningar som rör samverkan med det omgivande samhället och universitets och högskolors ansvar för att föra ut kunskaper och stödja kunskapsbildning, innovationer och verksamhetsutveckling. Det är bra att tydliga etiketter sätts på en viktig företeelse men ibland blir det otydligt och svårförståeligt när den ena benämningen avlöser den andra. Precis när vi lärt oss vad det ena är och kan beskriva det så ska ett annat begrepp användas som enligt förnyarna bättre beskriver det bästa sättet att samverka och med vilka förväntade effekter.

Vid mitt lärosäte, Högskolan i Borås, formulerades för tio år sedan devisen: Vetenskap för profession. Över tid har devisen på många olika grunder ifrågasatts och problematiserats. En fråga som ställts såväl inom högskolan som utanför är på vilket sätt vi bedriver Vetenskap för profession mer än andra. En annan synpunkt är att devisen är svår att tolka, borde det inte vara vetenskap med profession eller i profession om det nu är nära samverkan med professioner som avses. En ytterligare undran har varit om professionerna och de praktiska problemen fokuseras för starkt på bekostnad av vetenskap. Det senare har inneburit att vi numera i beskrivningar och berättelser om lärosätet framhåller det vetenskapliga och understryker noga att allt vi gör är på vetenskaplig grund, med ett vetenskapligt förhållningssätt, med tillämpning av vetenskapliga metoder och med publicering i traditionella och välrenommerade vetenskapliga tidskrifter.

Praktikens problem är inte disciplinära och de ansluter inte till ett specifikt ämne utan problemställningarna är mångfacetterade.

En innebörd av Vetenskap för profession är således att vi ofta tar utgångspunkt i praktikens problemställningar. Praktikens problem är inte disciplinära och de ansluter inte till ett specifikt ämne utan problemställningarna är mångfacetterade. Därav följer att ett tvärvetenskapligt ideal och en flervetenskaplig inriktning successivt har utvecklats och också konkret stöds av högskolans strategiska satsningar. En annan viktig koppling vi gjort är att vi med en utgångspunkt i praktikens problem inte kan väja för att ta oss an den stora utmaningen, det vill säga att bidra till att skapa en hållbar samhällsutveckling. En stark fokusering i utbildning och forskning finns i dag kring hållbar utveckling i en bred bemärkelse. Det ena har givit det andra och successivt tar en tydlig inriktning form och ett grundläggande synsätt etableras.

Det är ett naturligt inslag i vår vardag att möta företrädare av skilda slag för verksamheter i vår omvärld.

Idag talar vi inte lika ofta om Vetenskap för profession. Vi har heller ingen stor samverkansavdelning som förmedlar kontakter av skilda slag. Det vi har, är enligt min uppfattning, samverkan av bästa slag. Jag skulle vilja påstå att samverkan sitter i väggarna och är integrerat i utbildning och forskning. Det är ett naturligt inslag i vår vardag att möta företrädare av skilda slag för verksamheter i vår omvärld. Så vi tänker inte på det som något speciellt. En benämning på ett sådant fenomen är integrationsparadox – ett begrepp som min kollega, professor Jan Nolin, hittade när vi skrev en rapport om integrering av hållbar utveckling i verksamheten. Paradoxen innebär att när någon företeelse är så starkt integrerad i en verksamhet att den inte märks, då är den samtidigt svår att beskriva enkelt. Paradoxalt nog kan situationen vara att såväl medarbetare som partners och intressenter utanför uppfattar att samverkan är svag, eftersom det inte finns några tydliga manifestationer kring samverkan. Men det är tvärtom. När integrationsparadoxen gäller råder ett idealtillstånd och något som borde gälla även för andra viktiga värden såsom jämställdhet, hållbarhet och internationalisering. Det skulle ge ett naturligt tillstånd för hög kvalitet i utbildning och forskning.

/Björn Brorström


Björn Brorström  har varit prorektor vid Högskolan i Borås sedan 2006 och blev rektor 2011. Han disputerade i företagsekonomi 1982 med en avhandling om användning och utformning av kommunala årsredovisningar. År 1989 medverkade Brorström i etableringen av Kommunforskning i Västsverige där han är styrelseledamot och föreståndare. Brorström blev anställd som professor vid Göteborgs universitet 1996 och arbetade som prefekt för Förvaltningshögskolan mellan åren 2000 och 2006.

Läs mer om VAs medlemsorganisation Högskolan i Borås här.


 


Lägg till en kommentar

2 kommentarer

  1. Ulf Gustavsson |

    Björn – bra och engagerat inlägg !
    Stort Tack hälsar Din vän och uppbackare ULFG

    Svara
  2. Christer Owe |

    Intressant.
    Artikeln inspirerade till en kommentar: http://christerowe.se/?p=6506 om
    nämnda paradox, vänskap och internationell politik.

    Svara