GÄSTKRÖNIKA: Hur ska vetenskapen nå ut i samhället?

Förutsättningen för en dialog mellan vetenskap och allmänhet är att båda parter kan delta i dialogen. Men hur ser situationen ut för unga forskare idag? Är det möjligt?

Git-Claesson-PippingSULFpressrum

Idag är ungefär var tredje universitetslärare och forskare i Sverige tidsbegränsat anställd. Oftast är det de juniora forskarna som är tidsbegränsade – det vill säga de som disputerat för mindre än tio år sedan. För den som väljer att stanna kvar i akademin är det normalt med flera på varandra följande tidsbegränsade anställningar: ofta inlett med korta halvårsvisa allmänna visstidsanställningar varvat med vikariatsanställningar. De kan kanske få en tvåårig postdoktorsanställning och senare får några få utvalda, cirka en (1) procent, en meriteringsanställning som kan leda till en tillsvidareanställning. De övriga hänger kvar i akademin på olika korttidsanställningar.

För den tidsbegränsat anställda får anställningsformen naturligtvis en massa personliga följder; svårt att vara föräldraledig, svårt att få lån till en bostad, stress och osäkerhet. Men även högskolan lider stora skador. Undervisning lider av att de tidsbegränsade oftast inte får tillgång till högskolepedagogisk utbildning på samma sätt som tillsvidareanställd personal. Omsättningen på lärarna gör att studenterna ofta möter lärare som har en viss kurs för första gången – och som inte kan planera för att göra om kursen ännu bättre nästa gång eftersom de inte vet om de har kvar sin anställning då. För forskningen betyder de tidsbegränsade anställningarna att forskarna måste se till att hålla sig väl med projektledarna och om möjligt att göra sig oumbärlig. Det kan innebära att också man inte vågar ifrågasätta seniora forskares vetenskapliga slutsatser ens när hen har fel. När anställningen hänger på godtycke snarare än sant vetenskapliga meriter blir samtyckandet en förutsättning, trots att det är skadligt för vetenskapen.

En junior forskare har vare sig tid eller möjlighet att samverka med det omgivande samhället eller att informera om sin forskning. På Vetenskap och Allmänhets arrangemang som Forskar Grand Prix och ForskarFredag dominerar doktorander och tillsvidareanställda bland de deltagande forskarna. Den tredjedel av forskarkåren som är tidsbegränsat anställd avstår ofta från samverkan för att istället fokusera på sådant som arbetsgivaren tydligt värderar och som kan leda till en ny anställning.

I en välordnad värld vore det naturligtvis tvärtom: de relativt nydisputerade borde vara de som hade störst möjlighet till dialog med samhället. Det vore en vinst för alla, inte minst därför att dessa forskare är i en position när de börjar formera sin framtida forskning – vår framtida kunskap.

Det behöver skapas förutsättningar för samverkan mellan vetenskap och allmänhet även för juniora forskare. Det allra bästa om det fanns en tydlig, förutsebar forskarkarriär som bygger på att de unga forskarna efter en postdoktorsperiod får en meritanställning värd namnet; en tenure track-liknande position där man efter 4-6 år får en tillsvidareanställning om man möter på förhand uppställda höga kvalitetskrav, inklusive krav på samverkan. Då kommer vi att få en dialog värd namnet.

/ Git Claesson Pipping


Git Claesson Pipping är förbundsdirektör på SULF, Sveriges universitetslärarförbund. Git är docent i genusvetenskap och har tidigare varit verksam som lektor på Södertörns högskola och Högskolan i Gävle.

Läs mer om VAs medlemsorganisation SULF här.


Lägg till en kommentar

3 kommentarer

  1. Kristin Wisell |

    Jag associerar till att man avstår från sin professionella domän (i det här fallet nätverkande) när man blir mätt. I analogi med resultatmätning /prestaionsbaserad ersättning i sektorer som genomgått NPM-reformer. Man mäter det man kan mäta-men missar det som är kvalitet på,riktigt.
    Inte en klockren parallell från min sida-jag borde utveckla tankegången lite. Men likväl: incitament och styrning uppifrån ger ofta oväntade effekter.

    Svara
  2. Kristin Wisell |

    På temat ”hur ska vetenskapen nå ut i samhället”: jag är själv lite nyfiken på PAR, (participatory research) som ett förhållningssätt. Jag skulle uppskatta en artikel om detta forsknings-förhållningssätt.

    Svara