Samverkan i fokus på svenskt-finskt seminarium

Att samverkan mellan akademin och det omgivande samhället är ett ämne som engagerar många är tydligt. Närmare hundra deltagare hade anmält sig till seminariet Samverkan – kan vi mäta det? på Citykonferensen i Stockholm. Seminariet var ett samarrangemang mellan Hanaholmen – Kulturcentrum för Sverige och Finland, Sveriges Ingenjörer samt Vetenskap & Allmänhet, VA.

Samverkan – kan vi mäta det? 2014

Dan Brändström, ordförande för Sveriges Ingenjörers expertgrupp, betonade inledningsvis att samverkan – ofta kallad den tredje uppgiften – länge har funnits på agendan för Sveriges universitet och högskolor. Det står i Högskolelagen att lärosätena såväl ska samverka med det omgivande samhället som verka för att forskningsresultat ska komma till nytta.

– Men samverkan har aldrig förut kopplats till tilldelning av resurser. Att finna lämpliga indikatorer för samverkan och att sedan mäta dem är ingen lätt uppgift.

Samtalsledarna Peter Larsson, samhällspolitisk chef på Sveriges Ingenjörer, och Kaisa Kapsu, programkoordinator på Hanaholmen, tog sedan pulsen på publiken. Där visade sig finnas forskare, kommunikatörer, myndighetsföreträdare, politiker, finländare – men inga representanter från näringslivet.

Modell under utveckling

Maria Landgren, chefsstrateg på Vinnova, talade om hur kvalitet och prestation kring samverkan ska kunna bedömas. Utgångspunkten var Vinnovas regeringsuppdrag att utforma metoder och kriterier för bedömning av prestation och kvalitet i lärosätenas samverkan med det omgivande samhället.

De första två åren av det fyraåriga uppdraget har fokus på att i öppen dialog med universitet och högskolor ta fram goda exempel och förslag på modell för utvärdering av samverkan. Under de sista två åren kommer tyngdpunkten att ligga på att testa och utveckla modellen. Internationell kunskap och erfarenheter samlas också in.

– Men det finns ingen internationell modell som vi kommer att kunna använda direkt.

Principerna som en modell att mäta samverkan ska bygga på, är enligt Maria Landgren, att den ska vara målinriktad, inkludera hur ledningsnivån arbetar med samverkansfrågorna, kunna användas för lärosätenas verksamhetsutveckling samt identifiera framgångsrika samverkansmönster. Samverkansmönstren uppstår i växelverkan mellan näringsliv, offentlig verksamhet och civilsamhället gentemot akademins utbildning, forskning, tillgängliggörande och strategier. Det kan till exempel vara examensarbeten där studenter från akademin möter näringslivet, eller strategisk rådgivning mellan näringsliv och akademi. Vikten av att det finns bredd i samverkansbegreppet framhölls av Maria Landgren.

Vinnova håller nu på att utveckla och beskriva en första prototyp av modellen – en modell som ska bygga på såväl kvantitativa och kvalitativa indikatorer. En första version kommer att gå ut på remiss under våren 2014.

Samverkan för ökad kvalitet

Dan Brändström talade sedan om en kommande rapport från Sveriges Ingenjörer. Den 28 mars presenteras rapporten Principer för kvalitet i samverkan, som är resultatet av en utredning som pågått i drygt ett år. Syftet med rapporten är att stärka synen på samverkan som en viktig verksamhet för samtliga involverade parter.

– Utgångspunkten måste vara att samverkan ökar kvaliteten i forskning och utbildning vid lärosätena.
Enligt Dan Brändström finns tre viktiga komponenter för god samverkan: mötesplatser (exempelvis Uppsala universitets AIM day), personrörlighet mellan akademi och samhälle (exempelvis i form av adjungerade professorer och forskarskolor) samt en struktur för att underlätta långsiktiga relationer för samverkan (t.ex. gemensamma kurser och program).

Dan Brändström framhöll att kollegial bedömning – peer review – behövs för att mäta samverkan. Att enbart ha indikatorer som måttstock blir alltför klumpigt. Han betonade också att det är viktigt att ha tilltro till att svenska universitet och högskolor arbetar med utbildningens, forskningens och samverkans bästa för ögonen, och att man måste vara försiktig med att försöka detaljstyra deras verksamhet.

Samverkan – en bred sak

Maria Lindholm, chefsutredare VA, berättade om föreningens arbete med indikatorer för samverkan med allmänheten. VA har länge argumenterat för att samverkan mellan lärosäten och det omgivande samhället ska ges resurser och att en aktiv samverkan med samhället ska kunna påverka tilldelningen av statliga medel.

– Vi vet alla att lärosätena enligt Högskolelagen ska samverka och se till att forskningsresultat kommer samhället till nytta. Men vi vet också att samverkan inte alltid prioriteras och synligggörs i praktiken, och att stödet för forskare som vill samverka ibland brister.

VA har tagit fram en bruttolista med möjliga indikatorer för att mäta samverkan, bland annat populärvetenskapliga publiceringar, offentliga föreläsningar, studiebesök samt forskningsprojekt i samarbete med externa organisationer. Begränsningen hos många indikatorer är, enligt Maria Lindholm, att de fokuserar på kvantitet och inte kvalitet, endast mäter det som efterfrågas och är mätbart, ofta bygger på svårtillgängliga uppgifter och att de kan gynna vissa lärosäten som har mer naturlig koppling till avnämare. Och inte minst att de enbart mäter kunskapsflödet från akademin.

– Det är viktigt att vi fångar ömsesidigheten och att vi har ett brett perspektiv på samverkan – en samverkan som kan leda till att Sverige utvecklas såväl ekonomiskt, som demokratiskt och kulturellt.

Maria Lindholm ansåg, liksom Dan Brändström, att bedömarpaneler – peer review – är ett nödvändigt komplement till indikatorerna, och framhöll behovet av att testköra modeller.

Finsk växelverkan

I Finland används inte några samverkansindikatorer direkt i medelsfördelningen, berättade Thomas Wilhelmsson, kansler vid Helsingfors universitet. Universiteten får dock ange egna indikatorer för en mindre del av medelstilldelningen, och här kan till exempel aktiva alumner vara ett mått på samverkan – eller växelverkan som han föredrog att säga. En finländsk universitetsdevis säger ”mot toppen och mot samhället”, och visar på akademins medvetenhet om det omgivande samhällets betydelse och närvaro.
Varför är det då så svårt att skapa modeller för att mäta och belöna samhällelig växelverkan? Dels själva definitionen, enligt Thomas Wilhelmsson – vad menar vi med växelverkan? Därutöver har vi universitetens mångsidighet.

– Jurister springer och samverkar hela tiden, liksom läkare och humanister (på tidningarnas kultursidor) – varje ämnesområde har sina sätt att samverka med samhället. Det går inte att ha samma indikatorer för alla.

Internt använder de finländska universiteten samverkansindikatorer såsom patent, samarbetsavtal, sysselsättning, alumner och extern medelsanskaffning. Efter uppföljningar, diskussioner och prövning kan det förekomma att samverkan premieras genom anslag. Samverkan kan också vara ett kriterium vid lönesättning.

Thomas Wilhelmsson ställde en öppen fråga om samverkan är att se som en självständig uppgift, eller ett perspektiv på de grundläggande uppgifterna forskning och utbildning. Han framhöll att varje universitet själv behöver komma fram till en operationaliserad definition av huruvida samverkan är en huvuduppgift eller biprodukt, liksom om den ska vara nationell eller regional.

Tombola och räknestickor

Anders Malmberg, prorektor vid Uppsala universitet, inledde med att han tänkte tala om hur samverkan borde bedömas, för att inte bli en del av den årliga ”tombolan” när en viss pott av de statliga medlen fördelas till lärosätena. Han påpekade skillnaden i formuleringarna mellan Vetenskapsrådets (VR) och Vinnovas regeringsuppdrag kring samverkan. Där VR har i uppdrag att föreslå en modell som bland annat ska möjliggöra bedömning av forskningens relevans och nytta för samhället har Vinnova i uppdrag att fördela medel till lärosäten som bedöms visa bäst kvalitet och prestation i samverkan med det omgivande samhället.

En principiell utgångspunkt för Anders Malmberg är att basanslag inte bör styras mot vad som anses vara ”nyttig” forskning. Han betonade att det är omöjligt att avgöra när forskning blir ”nyttig” för samhället. Viss forskning som i dag ses som mindre nyttig kan lägga grunden för helt avgörande framsteg längre fram i tiden.

– Däremot kan man gärna styra mot nyttiggörande – det vill säga att den kompetens och kunskap som finns och utvecklas vid lärosätena kommer till bästa användning.

Här kan samverkan bli ett viktigt verktyg både för att nyttiggöra och höja kvaliteten på såväl forskning som utbildning.

– Vi har allt att vinna på att öppna dessa samverkanskanaler så mycket som möjligt. Det är ett egenintresse för varje lärosäte som vill vara med och utvecklas.

Som ett exempel på framgångssrik samverkan mellan akademi och näringsliv berättade han om Uppsala universitets koncept AIM day – ett format där företag och forskare tussas ihop i gruppdiskussioner. Syftet är att matcha företags behov av ny kunskap med experter från akademin i ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter. Företagets entrébiljett till diskussionen är kort och gott en fråga. Hemligheten bakom konceptets framgång är enligt Anders Malmberg att det utgår från företagets problem och inte från akademikernas forskningsresultat.

När det gäller en modell för bedömning och belöning av samverkan framhöll Anders Malmberg att den måste utgå från ett brett perspektiv på samverkan, och vara fältnormaliserad – litteraturvetare måste alltså jämföras med litteraturvetare. Det behövs en kvalitativ helhetsbedömning i stället för en räknesnurra. Kvantitativa indikatorer riskerar annars att bli så styrande att lärosätens ledningar förblindas av att uppnå indikatorerna snarare än faktisk samverkan.

Kulturskifte krävs

Därefter vidtog gemensam diskussion. Riksdagsledamoten Betty Malmberg (M) menade att det finns en stark partiöverskridande vilja att fortsätta på den inslagna samverkanslinjen.

Dan Brändström ansåg att den politiska viljan är nog så viktig, men att det måste lämnas till lärosätenas medarbetare att formulera strategier där samverkan ges en tydlig roll. Thomas Wilhelmsson höll med och framhöll att samverkan måste bli en självklar del av kulturen på universitet och högskolor.

Att lyfta upp samverkan i universitetskulturen är ett långsiktigt strategiskt arbete som kommer att ta tid, enligt Maria Lindholm. En modell där samverkan premieras, bland annat med hjälp av indikatorer, kan vara en hjälp på vägen.

– Men enbart indikatorer kan inte påverka attityder – det måste bli meriterande att jobba med samverkan.

Maria Lindholm betonade att det även behöver avsättas tid och resurser till samverkansuppdraget. För att förändra kulturen krävs ett uthålligt engagemang på ledningsnivå, enligt Anders Malmberg. Även till exempel priser och utmärkelser – allt som ger positiv uppmärksamhet – behövs för att lyfta samverkan i universitetskulturen.

Tvåvägskaraktären i samverkan lyftes fram av flera deltagare och fick starkt medhåll av samtliga medverkande.

Sammanfattningsvis

Visst kan samverkan mätas – men det är viktigt att fundera över vad det är som mäts, och hur det mäts. Indikatorer fyller en viktig funktion, men bör inte följas blint – en kollegial bedömning är central för att kvaliteten ska kunna bedömas.

Alla – lärosäten, samhälle, näringsliv och civilsamhälle – vinner på ökad samverkan. Samverkan är också något ömsesidigt mellan lärosäten och det omgivande samhället, och måste ses ur ett brett perspektiv. Att lyfta samverkan kommer att kräva kulturförändringar, och sådana tar tid. Därför är det bra att arbetet har börjat!

Presentationer i pptx-format
Dan Brändström
Maria Landgren
Maria Lindholm
Anders Malmberg
Thomas Wilhelmsson

Fredrik Brounéus


Lägg till en kommentar

1 kommentar

  1. Forskning med flow | Ingenjörsbloggen |

    […] som “samverkan”. Ett än mer beskrivande uttryck för detta hörde jag på ett seminarium nyligen som anordnades av oss, Vetenskap och allmänhet och finska Hanaholmen. Kanslern på […]

    Svara