Att våra riksdagspartier står för olika politiska åsikter är det ingen tvekan om. Men att olika partitillhörigheter också innebär skilda sociala kulturer, kanske inte är lika uppenbart. Det var många nyfikna politiker och tjänstemän på plats när Vetenskap & Allmänhet och Samverkansgruppen i riksdagen bjöd in statsvetaren Katarina Barrling till ett vetenskapscafé i riksdagscaféet i Stockholm den 16 oktober.
För snart tio år sedan skrev Katarina Barrling en doktorsavhandling i statsvetenskap om något hon valt att kalla ”partikulturer”. Den som jobbar med politik jobbar samtidigt med en gruppmänniskor – ens partikollegor. Men finns det särskilda sociala normer inom ett parti?
– Det är skillnader mellan våra partiers kulturer, menar Barrling när hon inleder cafésamtalet med att berätta om resultaten från sin forskning.
Partisammanhållning är inte bara formella beslutsordningar och ideologisk samsyn. Det är även partikulturer där medlemmarna i de olika partiernas riksdagsgrupper har ett gemensamt sätt att se på hur verkligheten kan och bör tolkas.
Genom intervjuer av riksdagsledamöter utförda under mandatperioden 1998– 2002 kunde hon urskilja trender i de öppna svar som partimedlemmarna gav. Det var till exempel olika mycket utrymme för en ledamot att ta plats som individ inom olika partier. Alltså finns olika sociala normer och ”kollektiva självbilder” inom olika partier.
Katarina Barrling är noga med att påpeka att det inte finns några värderingar i hennes forskning; ingen egenskap som studerats är bättre än den andra. Hon berättar också att olika partier ser på kompetens på olika sätt. Vissa värderar ett teoretiskt förhållningssätt där expertkunskaper eller praktisk erfarenhet premieras. Andra partier har ett mer vardagsnära förhållningssätt där praktisk kunskap samt känslan och förmågan att sätta sig in i andras sätt att tänka betyder mer.
Hon berättar om Folkpartiet och Vänsterpartiet som har liknande partikulturer. Där är teoretisk kunskap viktig samtidigt som man inom gruppen ger plats för varje individuell ledamot. Även hos moderater värderas teoretiska faktakunskaper högt.
– Man står inte för ideologier i första hand; man står för sakkunskap, förklarar Katarina Barrling.
Hos moderater finns däremot en kollektiv partikultur där utrymmet för en enskild ledamot att ta plats är mycket mindre. Socialdemokrater, centerpartister och kristdemokrater har också en kollektiv partikultur men när det gäller att värdera kompetens rankas den vardagsnära, praktiska kunskapen högt.
Miljöpartiets partikultur var svårast att definiera.
– Miljöpartiet har haft en väldig medvind om man ser till vad forskningen säger om miljö och klimat. Att de baserar många beslut på forskning pekar på att de har ett teoretiskt förhållningssätt till kompetens, men samtidigt finns det inte något annat parti i riksdagen som pratar så mycket om känslor, säger Katarina Barrling.
Hon valde ändå att beskriva Miljöpartiet som en partigrupp bestående av individer snarare än ett kollektiv. Alla partiers placering kan ses på den fyrfältade illustration hon ritat upp. Sverigedemokraterna är inte med eftersom de inte satt i riksdagen när ursprungsstudien gjordes. Däremot finns partiet med i den uppföljande undersökningen som nu pågår. Eftersom inga resultat finns än kan hon bara spekulera, och beskriver då Sverigedemokraterna som teoretiska och kollektivistiska. De vill visa att de har sakkunskap och vet vad de talar om och uttalar sig därför gärna i kontroversiella frågor med expertkunskap som grund. Samtidigt finns en känsla av hot utifrån, vilket gör att ledamöterna känner att de måste hålla ihop.
Ett vetenskapscafé är ett samtal med en forskare där deltagarna inbjuds att komma med synpunkter, kommentarer och frågor. Den första frågan som ställs är om Katarina Barrling sett någon skillnad mellan olika åldrar.
– Det finns tendenser till att de yngre har lättare att ha distans till partikulturen i det egna partiet, svarar hon.
Men varför det är så förklarar inte hennes forskning då hon inte ställt specifika frågor om skillnader kopplade till ålder. När hon nu följer upp doktorsavhandlingen studerar hon bland annat om skillnaden mellan olika partikulturer håller i sig över tid. Har exempelvis regeringsskiftet förändrat partiernas kulturer? De resultat hon fått hittills tyder på att mycket av skillnaderna finns kvar. En intressant spaning är däremot att många partier i dag pratar om att en förändring är på gång.
En annan fråga är huruvida de partier som värderar teoretisk kompetens högt oftare använder forskning som grund i politiska frågor.
– Det finns alltid någon forskare som har samma synpunkter som ens parti, svarar Katarina Barrling.
Hon menar att det är viktigare att se till den eventuella konsensus som råder inom ett forskningsområde, än till en enskild forskares vinkel. Över lag tycker hon sig ha sett att partierna allt oftare åberopar forskning för att understödja den egna politiken. Det är dock inget hon har studerat specifikt, utan snarare en känsla hon har.
Mika Nitz Pettersson (även foto)
