Skola och forskning – en dialog med potential!

I förra veckan följde jag med min son till skolan. Jag satt med på lektionerna, strövade runt skolgården på rasten och stod i matkön. Varje gång jag är med så där en dag tänker jag att jag borde göra det oftare, för jag lär mig så mycket och får massor att tänka på. Jag ser saker som det är lätt att glömma bort när man läser tidningsartiklar om moraset i den svenska skolan.

Till exempel är ju en skolklass inte sammansatt av två stereotyper av barn – dvs. av å ena sidan de som har extremt lätt för sig och behöver mer utmaningar för att bli ännu bättre så att de kan hjälpa Sverige till en ljusnande framtid, och å andra sidan de med grav ADHD som inte kan hållas i möblerade rum. Barn kommer med en hel massa olika behov och intressen, och med egenheter och problem på en kontinuerlig skala från noll till hundra.

En annan sak som man blir varse är att lärare faktiskt inte ens när de bedriver så kallad ”katederundervisning” står och mässar likt nån slags Ernst-Hugo Järegård-figur. I stället är de mest överallt, hela tiden. Hon (för det är oftast en hon) förklarar hur en narrativ text är uppbyggd eller hur kort division går till samtidigt som hon punktmarkerar en elev som har svårt att sitta still på sin stol och håller ett öga på en annan som just i dag inte mår riktigt bra. På rasten går hon ut som rastvakt och kollar upp varför Olle håller fast Kalle med hjälp av en munkjacka lindad kring den senares hals, strax efter att hon rett ut bråket mellan Lisa och Putte på landbandyplanen. Efter lunch – som naturligtvis äts tillsammans med eleverna, för någon måste ju hålla koll på dem även då – är det föräldrasamtal tillsammans med rektor med anledning av incidenten i fredags och på kvällen är det visst någon föreläsning om drogprevention.

Det är lärare och skolledare mitt i denna verklighet som VA inom ramen för vårt projekt Kunskapsmöten i höst ska fråga hur de ser på att ha kontakter med forskning och forskare och vad de tycker att skollagens nya skrivningar om en undervisning på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet innebär. Jag hoppas att vi har lyckats formulera frågor som de kan känna igen sig i och tar sig tid att svara på. Hur det går med den saken kommer ni att få ta del av någon gång kring årsskiftet. I projektet, som kommer att pågå i tre år, ska vi också med hjälp av vår projektpartner Forskningsnätet Skåne utvärdera några olika slags aktiviteter där forskare och skola möts.

För någon månad sedan satt jag på en hearing om skolan som arrangerades av socialdemokraterna (material från seminariet finns här). En av talarna var Susanna Åhs, rektor på Fittjaskolan i Botkyrka. Hon talade om det som hon beskrev som läroplanens tuffaste krav: att läraren ska ta hänsyn till varje individs behov, förutsättningar, etc. (kap 2:2 i Lgr11). Hur kan man hitta nya arbetsformer och utveckla en pedagogik som verkligen fungerar? ”Problemet med mig och många andra som jag är att vi kommer inifrån samma skolkultur”, menade Åhs. ”Vi behöver nya glasögon”.

Hur ska man hitta sådana då? Ja, på Fittjaskolan har man tagit in en forskare för att hjälpa till med metodutveckling och organisation! Ett annorlunda och spännande samarbete som Åhs önskade vore vanligare: ”Alla borde få chans att få det som jag fått – att få jobba nära forskningen.”

Jag pratade en stund med den forskare som Åhs samarbetar med, som kommer från universitetet i Barcelona, och frågade henne hur det är att som forskare ge sig ut i skolverkligheten. Är det vanligt att göra så på den institution hon kommer från och hur ser hennes kolleger på att hon befinner sig ute ”på fältet”? Hon smålog lite och sa att det är ju lite olika, men sedan berättade hon att hon faktiskt fått kämpa för att få jobba på det sätt hon vill. Hon bryter med invanda mönster och forskningskultur, men tycker att det är fantastiskt givande att arbeta som hon gör.

Jag hoppas att jag framöver ska kunna bidra till att fler rektorer och lärare får jobba nära och tillsammans med forskare, och att forskare får chans att arbeta nära elever, lärare och skolledare i skolan. I morgon installerar jag mig på min nya arbetsplats, Ifous, där jag ska utveckla och driva forskningsprogram där forskare och skola samverkar – med målet att forskningen ska komma till bättre nytta i klassrummen än vad den gör i dag.

Kanske dyker jag småningom upp på annat ställe i bloggosfären, vem vet, men just nu vill jag bara tacka er som läst det jag skrivit här på VA-bloggen sedan vi startade den i februari 2009, och önska VA all lycka till i framtiden.

/Karin Hermansson


Lägg till en kommentar