Högskolans styrning och framtid

Skapad:

2012-02-13

Senast uppdaterad:

2022-01-10

Är lärosätena faktiskt lika hårt politiskt styrda idag som under första hälften av 1800-talet? Det var en av de frågor som kom upp på seminariedagen ”Det styrda universitet” som anordnades av Uppsala universitet förra veckan. Det var ett av de mest klartänkta och intressanta arrangemang om högre utbildning som jag besökt på flera år och här följer en sammanfattning av några utvalda delar.

Professorerna blev arga – ministern fick gå

Carl Frängsmyr, docent vid Uppsala universitet, talade under rubriken ”Universitetskanslern och det akademiska självstyret under 1800-talet”. Han reflekterade över relationen mellan akademiskt självstyre och extern påverkan från år 1852 och framåt. Exempelvis beskrevs hur kanslerämbetet av praxis förr alltid gick till kronprinsarna och hur en komplicerad och konfliktfylld debatt (bland annat i Aftonbladet) slutligen ledde till att det blev ett civilt ämbete skiljt från kungahuset.

Frängsmyr berättade även att det var på 1840-talet som de första statsanslagen till lärosätena infördes och att de redan 1870 stod för hälften av finansieringen. Sen dess har de ökat och i takt med dessa även trycket utifrån. Han berättade även om ramaskrina från Lund och Uppsala i början av 1900-talet när ministern ville öka professorernas undervisningsplikt. Detta medförde att ministern helt enkelt fick avgå. En ganska annorlunda maktrelation än idag alltså.

Ideologer styr över högskolan?

Ett annat av seminarierna leddes av professor Thorsten Nybom från Örebro universitet med titeln ”Akademi – Byråkrati – Politik – en universitetspolitisk berättelse 1962-2012”.

Han berättade att utbildning och forskning fram till det första världskriget inte var sett som en nationell investering i Sverige. Istället sågs det som någonting som en anständig kulturnation helt enkelt borde ha. Han påminde sedan om att Tage Erlander var lidelsefullt intresserad av forskning och att Socialdemokraterna också satsade oerhört på forskning till 1962. Det går att läsa om detta i Erlanders dagböcker. Dock var intresset mindre av universitetet i helhet – vilket ledde till att utbildningspolitiken blev vagare formulerad än forskningspolitiken.

Nybom konstaterade också att han såg en tydlig glidning från att det varit akademiker som arbetat med forsknings- och utbildningspolitiken till byråkrater från 1968 och att det nu är ideologer som styr området. Han menade att detta går att se på att ideologiskt felaktiga förslag och utredningsresultat oftast inte genomförs av regeringen.

Han ansåg att staten styr universiteten lika mycket idag som före år 1852 – ett tydligt exempel på detta var det nya verket efter Högskoleverket som enligt honom ser ut att bli regeringens eget ”statsorgan”. Nybom menade att i den utformning som föreslås så borde det ligga inom utbildningsdepartementet – då det inte är utformat som en fristående myndighet. Angående kritiken mot det nya förslaget går det även att läsa universitetskanslerns inlägg på Högskoleverkets hemsida.

Något som Nybom också påpekade var de stora skillnaderna i hur staten prioriterat forskningsberedningarna. Fram till 1965 var det statsministern som ledde forskningsberedningen och den bestod till 99 % av skarpa akademiker. Nu menade han att det endast var 3 personer av 22 som sitter där i rollen som forskare (dock ingår flera rektorer som också är forskare). Resten av beredningen beskrev Nybom som mestadels avdankade direktörer och myndighetschefer.

Han konstaterade slutligen att dagens utbildningssystem varit systematiskt underfinansierat ända sedan 1990-talet.

Studenter blir kunder och sektorn saknar karta och kompass

Efter Nybom blev det dags för universitetskansler Lars Haikola som talade om ämnet ”Att styra och styras – utmaningar i dagens högskolelandskap”. Han började lite humoristiskt med att påpeka att 1852 förlorade professorerna rätten att avrättas med svärd – en stor förändring som debatterats för lite enligt honom.

Sedan beskrev han dagens situation. Högskolan är den största statliga arbetsgivaren och har gått från en insulär elitverksamhet till en massrörelse för utveckling, tillväxt och välfärd. Han menade att alla svenskar möter högskolan idag på något sätt och att det är en helt ny roll för lärosätena att axla.

Haikola räknade därefter upp följande som årtalen för de stora högskolereformerna; 1977, 1993 och 2007-2011. Det som skett de allra senaste åren som gör att de kvalificerar in som en omfattande reformperiod var enligt Haikola följande:

  • Bolognareformen
  • Mer forskning och i konkurrens
  • Utbildning på forskarnivå vid alla högskolor
  • Mål och resultatstyrning förstärks – utökad utvärdering
  • Studentkårsobligatoriet avskaffas
  • Studieavgifter införs i högskolan

Han påpekade att vi nu även lämnat Unckels reformtankar som till viss del var att universitetsutbildning inte bara ska sikta på yrkesutbildning, utan också ge bred kunskap och bildning.

Enligt Haikola kommer inte utvärderingarna av högskolan att minska – han menade att de kommer bli fler och skarpare. Det är ett led i de ökade kraven på nytta och effektivitet. Han noterade också stillsamt att andra svenska myndigheter inte ska konkurrera – men att det ska de myndigheter som är lärosäten – samtidigt som de också ska samarbeta. En svår situation.

Haikola påpekade att kårobligatorieavskaffandet leder till förändringar i relationen lärosäte och studenter – och att det redan är märkbart. VAs siffror om det höga förtroendet för forskare nämnde han och även IVAs rapport om forskningsanknytningen i högre utbildningen – där han  var bekymrad över siffrorna.

Haikolas bild av framtiden då? Han menade att vi kommer behöva utbilda fler med mindre pengar – han ville inte säga vad han tyckte om det – men han menade att det var hans prognos. Det gick enligt honom att se hur utbildning glider från att vara ett ”public good” till ett ”private good”, detta medför att tyngdpunkten förskjuts i finansieringen framöver. Han ansåg också att studenternas krav kommer att öka i takt med att de alltmer blir konsumenter av utbildning – detta i takt med trenden att det ska göras till medvetna rationella väljare på en marknad.

Haikola ansåg att vi inte kan fortsätta i tangentens riktning – det går bara till en viss gräns och det har inte gått sedan 1995. Vi har varken karta eller färdriktning tydliggjorde han.

Han menade att Högskoleverket har för lite analysverksamhet och att det överlag finns väldigt svaga analysfunktioner av den högre utbildningen i Sverige. Enligt Haikola var dessutom H77 den sista systematiska helhetsidén när det gäller högskolan – oavsett vad vi kan tycka om den. Han menade att vi inte orkat ta en omfattande och ideologisk debatt om högskolan sedan 1977 och att det var dags nu. Vi måste helt enkelt ta den debatten ansåg han.

En av de få nya idéerna som förs fram är den om nobelpristagare och elituniversitet menade han. Det är en bra idé men den kan inte gälla för alla lärosäten påpekade Haikola. Han ansåg att samarbetena mellan lärosätena fungerar förvånansvärt bra idag – men att uthållig samverkan också kräver lagändring. Han menade att fusionerna av lärosätena kommer att komma – men att det också kräver profilering. För att möta framtiden menade han att lärosätena behöver bland annat mod, rationell diversifiering och kunskap samt analys av dagens högskolelandskap.

När det gäller studieavgifter för svenska studenter trodde Haikola att de kommer att komma, men inte i under den närmaste tiden. Haikola förutspådde också att studenterna kommer att utsättas för högre krav i framtiden – effektiviseringen kommer att öka generellt.

Han önskade sig en ny U68 – men fruktade samtidigt att den tiden är förbi för statsmakterna – han kunde inte se vem som ska kunna genomföra den i dagsläget. Statsmakterna borde tvingas ut på banan och säga vad de vill om svensk högre utbildning menade han.

Enligt Haikola är vi också på väg mot den dag då vi måste försvara värdet av den högre utbildningen. Det var länge sedan senast – men det är på gång…

Politisk mikrostyrning, konspirationer och elitlärosäten

Nybom funderade under det avslutande samtalet på hur politikerna ser på debatten om framtidens högskolelandskap. Han menade bland annat att det aldrig diskuteras vad som händer med den övriga högre utbildningen i Sverige om vi skulle välja att skaffa två riktiga elituniversitet. Dessutom skulle det behöva diskuteras vilka skilda och speciella kvaliteter som skulle karaktärisera och genomsyra sådana elituniversitet. Nybom poängterade också att det inte kommer vara eliten i systemet som kommer att beröras av framtida nedskärningar.

En annan central framtidsfråga han lyfte var hur vi ska klara övergången från massutbildning till en nära nog universell högre utbildning (>50%)? Hur ska ett sådant system diversifieras och differentieras för att bli finansierbart, rättvist och hjälpligt uppfylla önskemålen?

Det pratades även om politisk mikrostyrning av sektorn under ytan – att några lärosäten uppmanas att begå självmord eller fusioneras. Det påtalades att det inte är så snyggt gjort – men framförallt väldigt irrationellt. Det sades att idag törs inte politiken ta ansvar för politiken, då törs inte utbildningsdepartementet säga vilka lärosäten som kommer att läggas ned. I Rapport i helgen dök liknande kritik upp.

Lars Haikola avslutade med att nämna en liten konspirationsteori. Bryssel inser att högre utbildning är oerhört viktigt, men de kan inte röra den. Däremot får de röra arbetsmarknaden. Han funderade på om det var dags att göra högre utbildning till en gemensam fråga – så att bildning kan få komma upp på förhandlingsbordet igen?

Nybom avslutade med att berätta att han drömmer om den dag då systemet och rektorerna säger ”låt bli det där” till politiken. Han berättade att Oxford röstat angående förtroendet för högskoleministerns politik vid Oxfords ”congregation”. Med 283 för och 5 emot antogs följande:

“Congregation instructs Council to communicate to Government that the University of Oxford has no confidence in the policies of the Minister for Higher Education.”

Cambridge skulle rösta dagarna efter – men då hade regeringen redan reagerat och dragit tillbaka sitt ”White paper” för ”further consideration”.

/Klas-Herman Lundgren

Kontakt

Vetenskap & Allmänhet

[email protected]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *