En vecka av forskningsförtroende-funderingar

Dé é mycke nu… skulle man kunna sammanfatta den gångna veckan. Det har kliat i fingrarna att blogga om diverse vetenskapsrelaterat som farit förbi i nyhetsflödet, men först i dag fick jag tid att sätta mig och skriva. Så här kommer en tillbakablick på veckan som gick:

Kärnkraftsdebatten har väckts till liv efter decennier av relativt lugn. Till och med forskningen hade kommit igång efter hävandet av ”tankeförbudet”. Och så händer det osannolikaste. Den största tsunami som någon har sett släcker både tiotusentals liv och strömmen. Och härdsmältorna är ett faktum (troligen).

I Tyskland har katastrofen i Japan fått dramatiska politiska konsekvenser. I Sverige verkade ett tag s-partiledarvalet lägga en våt filt över all annan politisk diskussion, men när det väl var klart kom det i gång med bl.a. en debatt mellan Maria Wetterstrand och Maud Olofsson i måndags. Och i förmiddags hölls en debatt i Riksdagen.

VA konstaterade ju i vår senaste rapport om forskningsförtroende att det finns en viss skepsis mot forskning som uppfattas som styrd – av industri eller politik.

Därför var det intressant att P1-programmet Medierna i helgen som gick skulle handla om forskarnas trovärdighet i debatten om kärnkraft. Vem finansierar deras forskning och vems intressen representerar de? I en granskning av de forskare som figurerat i media efter Fukushima-katastrofen visade det sig att 23 av 29 i någon utsträckning hade forskningspengar från kärnkraftsindustrin. Är de inte köpta då? Går det verkligen att lita på dem? Reportaget var tonsatt med suggestiv musik, vilket underströk känslan av konspiration.

Att värja sig mot misstanken att man talar i egen sak är aldrig lätt. Inte blev det lättare när det hävdades att även de forskare som inte har forskningspengar från industrin förstås har ett egenintresse av att framställa kärnkraften i positiv dager – för de har ju ett intresse av att få fortsätta forska (även om det sker på skattepengar).

Det är nog bra att problematisera, men… existerar den forskare som inte är intresserad av att forska om den fråga han/hon forskar om?

Malin skrev redan i måndags (alla är inte lika senfärdiga som jag) läsvärt om programmet Mediernas granskning och idén om den ”fria forskningen” under rubriken Ett anslag är inte en muta, på Vetenskapsnytt. Hon avslutar med att konstatera:

Vill vi som samhälle hålla oss med den ytliga trygghet som en på pappret totalt alliansfri forskarkår innebär behöver forskningsfinansieringen se helt annorlunda ut än idag. Och samtidigt skulle vi bryta många av de länkar som för kunskap ut från universiteten till det omgivande samhället.

Delvis har dock kärnkraftsdebatten i veckan överskuggats av det även i Sverige funna sambandet mellan influensavaccinet pandemrix och narkolepsi hos unga. I kommentarer och reaktioner från drabbade barns föräldrar har flera gånger hörts krav på satsningar på forskning för att nu få fram bättre mediciner. Tilltron till forskningens möjligheter på medicinområdet är stor bland svenskarna. Det syns tydligt i vår Barometer.

Men tilltro och förtroende ska man vara rädd om. DNs ledarsida diskuterade i veckan Biobanksutredningens förslag till förändring av hur PKU-registret ska få användas. Utredningen föreslår att det inte längre ska behövas tillstånd från de vars blod forskare vill använda i sin forskning eftersom ”Det finns goda skäl att utgå från att provgivarna i allmänhet är positivt inställda till att låta proverna användas för såväl vård och behandling som forskning, men inga skäl att förutsätta att alla provgivare skulle ha den inställningen.”, som utredaren skriver.

Just det, tycker DN, därför ska man fråga! Risken med att börja använda registret till annat än det var tänkt för är förstås att många väljer att plocka ut sina prover. DN uppmanar Socialdepartementet att ”i stället fundera över vilka värden som går förlorade om kvinnor slutar ta cellprov eller anförtro vården ett rör med sina barns blod. Forskning är absolut viktigt inom vården. Men ännu viktigare är förtroende. För utan det blir det i längden heller inget av det andra.”

Förtroende som en förutsättning för viljan att skjuta till medel för forskning, alltså. Och förtroende kan åtminstone delvis byggas genom öppenhet och dialog – kanske till exempel fråga om medgivande från den man tänker forska på.

För övrigt har nu forskarna funnit svaret på frågan varför män blir mycket sjukare än kvinnor. Skönt att äntligen veta vad det beror på!

😉

Trevlig helg!

/Karin Hermansson


Lägg till en kommentar