En bild säger mer än tusen ord

Nu pratas det mycket skola igen. Jag tänkte haka på, fast inte om vare sig skoluniform eller katederundervisning utan om vilka bilder som skolan förmedlar.

Fotot till höger visar en matteläxa som ett av mina barn kom hem med en dag. Rubriken är ”En förvirrad professor” och uppgiften inleds: Alla vet att professorer är förvirrade ibland. Detta är precis vad professor Geni är.

Så följde en i och för sig rolig och knepig uppgift där eleven genom att räkna fram och tillbaka i flera steg skulle lista ut professorns låskombination till kassaskåpet. Den hade han nämligen glömt, förstås, förvirrad som han var.

Förra torsdagen deltog jag i en debattdag om kemi, med anledning av att 2011 är det internationella kemiåret. Mycket av diskussionen kom att kretsa kring varför kemi har ”dåligt rykte” och vad man kan göra åt det.

Svein Sjøberg, professor i naturvetenskaplig didaktik vid universitetet i Oslo och ansvarig för ROSE (Relevance of Science Education)-projektet, redovisade i detta sammanhang en genomgång av norska läroböcker i ”orienteringsämnen”, eller numera ”naturfag” (OÄ resp. NO) på låg/mellanstadienivå, från efterkrigstiden och framåt. Bilderna säger mycket om tidens anda, och förklarar kanske en del av det vi nu ser av attityder till exempelvis kemi.

Här kommer några exempel från Svein Sjøbergs presentation.

På 50- och 60-talen, efter världskrigen, sågs ingenjören som hjälte och tekniken som det som skulle hjälpa oss att få enklare och behagligare liv. I skolböckerna från den tiden kunde de norska barnen bland annat få lära sig att kemiska ämnen ökar jordens avkastning, att sprängämnen och stora arbetsmaskiner möjliggör väg- och järnvägsbyggen, att läkarvetenskapen gör oss friskare och att kemiska ämnen ger oss moderna tvättmedel och behaglig fritid.

Någon gång runt mitten av 70-talet sker ett skifte. Oron för miljöförstöring blir allt starkare och teknikens baksidor har börjat synas. Nu hittade de norska barnen i stället soptippar, oljeutsläpp, försurning och kärnkraftsolyckor i sina skolböcker.

Tekniken ställdes också i motsatsställning till den goda naturen, där alla lever i harmoni – en värld där självaste ”reven spiser gulerøtter”, som Svein Sjøberg uttryckte det i sin kommentar till bilden till höger.

Kemikalier har nu blivit något onaturligt och farligt. I ett textstycke står det:

Kjemiske stoff højrer ikke til naturen. Dei er laga av menneske på kunstig vis. <…> Men dei kunstige stoffa vil ikkje naturen ha noko me og gjera. Dei gjer skade på naturen.

Är det konstigt om de som gick i skolan den här tiden fick en hyfsat negativ bild av kemiämnet, och kanske hellre valde något annat?

Hur ser det ut i svenska läroböcker under motsvarande tidsperiod, undrade förstås jag genast och kände plötsligt att jag måste gräva mig ner i förrådskartongerna och leta efter gamla läroböcker i OÄ.

Eller är det kanske någon av er läsare som känner till om någon liknande genomgång av svenska läroböcker gjorts? Hör gärna av er i så fall!

En annan av kemidagens talare, Karolina Broman från Umeå universitet, visade ett exempel från en Bamse-tidning med bara några år på nacken. I historien som tecknas upptäcker Bamse och hans kompisar att fisken i en sjö dött. Det uppdagas att det beror på ett utsläpp från KS Kemifabrik (KS=Krösus Sork) där fabrikör Floskel är chef. Nina Kanin, som är journalist (och dessutom gift med Lille Skutt), gör ett wallraff-jobb och det blir spännande…

Den livliga debatten som varit om tillsatsämnen i mat, mjukgörare i plastleksaker, etc har förstås inte direkt gjort barnens föräldrar mindre oroliga. I en enkätundersökning med föräldrar till 15-åringar som Skolverket gjorde i en utredning 2003 (NU-03) visade det sig att de tyckte att kemi var lika oviktigt att lära sig i skolan som 15-åringarna själva tyckte. Äpplet faller inte långt från päronträt, eller hur det nu är man säger.

De tycks alltså ha lite att jobba med, kemisterna, för att ändra bilden av kemi och kemikalier. Hur ska de påverka de negativa attityderna och förmedla att kemi är en nyckel till hållbar utveckling? Det var det som debattdagen handlade om men som deltagarna kanske inte helt fann svaret på.

En av de andra talarna, Mikael Damberg (s), tyckte till och med att han kände ett ”dåligt självförtroende” i lokalen – en ”alla är emot oss-inställning”. Jag förstår inte riktigt varför, sa han. Kemister har ju stora möjligheter att förändra samhället! Skräddarsydda läkemedel, materialforskning, nya drivmedel…

Han uppmanade de närvarande kemilärarna, forskarna och informatörerna att se möjligheterna i stället för hindren:

Värderingsstudier bland unga visar att de vill göra skillnad! De vill göra sånt som är moraliskt schysst för andra. Ni har ju en möjlighet att säga: här är ett forskningsområde där ni kan vara med och skapa hållbar utveckling i världen!

Men hur var det nu med den virrige professorn av modell professor Kalkyl? I VAs undersökning 2007 visade det sig att ungas bild av forskare fortfarande är stereotyp: ensam virrig man med ful frisyr och labrock. Samtidigt var det få som menade att man måste vara ett geni för att bli forskare. Och en av tre unga mellan 16 och 29 skulle själv vilja bli forskare i framtiden. Det är en hög siffra!

Jag är böjd att hålla med Damberg: Se möjligheterna och hitta motvikter till det negativa! Hemma försöker jag så ofta jag kan att ”råka” visa barnen bilder på professorer (eller forskare) som inte ser ut som vare sig Professor Geni eller hans kompis Kalkyl.

Fast för inte så länge sedan hade ett av barnen hittat ett par gamla glasögon i utklädningslådan och ropade till brorsan: ”kolla! nu är jag professor!”

Over and out.

/Karin Hermansson


Lägg till en kommentar