Den heta debatten om forskningens samhällsnytta

Har du hängt med i de senaste veckornas forskningspolitiska debatt? Den senaste tiden har nämligen diskussionen om forskningens och forskarutbildningens samhällsnytta tagit fart på riktigt. Förutom debatten om forskningsmedlen, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, diskuteras det nu om hur reell samhällsnytta forskningen måste ge och hur bra forskarutbildningen är. Svenskt Näringsliv har gått ut i debatten genom en artikel i UNT och en i DN, där de debatterar för att forskarutbildningen är dåligt anpassad efter näringslivets behov och att det mäts för lite om den verkligen bidrar till tillväxt och ökad konkurrenskraft. Något de finner mycket allvarligt.

I DN inleds artikeln från Emil Görnerup med;

”Att stelbenta viseringsregler försvårar för doktorander från länder utanför EU att komma hit är bara ett problem. Den dåliga matchningen mellan forskarutbildningen och näringslivets behov av spetskompetens är ett annat. Det riskerar att urholka Sveriges konkurrenskraft…”

I UNT inleds artikeln från Mikaela Almerud mfl. med;

”Bara hälften får jobb som är direkt relaterade till deras forskarutbildning. Forskningens samhällsnytta behöver utvärderas…”

Svaret från den akademiska världen har inte låtit vänta på sig. I studenttidningen Ergo i Uppsala uttalade sig doktoranden Pär-Anders Söderström i en längre intervju om att problemet snarare är att näringslivet inte förstår att utnyttja nydisputerade forskares kompetens. På DN debatt har sedan doktoranderna Mattias Wiggberg, Marta Axner (ordförande Doktorandnämnden Uppsala studentkår) och Odd Runevall (ordförande SFS doktorandkommitté) svarat. Deras replik inleds så här;

”Samhällsnytta och vad som ger tillväxt i samhället är ett mycket större begrepp än vad som kan mätas i hur många patent eller företag som enskilda doktorander producerar. Hade Svenskt Näringslivs undersökning koncentrerat sig på det, i stället för att förutsätta att företagande och patent ser likadana ut för jurister, antropologer och experimentella kärnfysiker som för tekniska ämnen hade rapporten gett ett helt annat underlag för diskussion, skriver tre forskare i en replik till Svenskt Näringsliv.”

Alexandra Waluszewski, professor vid Centrum för Teknik- och Vetenskapsstudier har också hon kritiserat Svenskt Näringsliv och deras studie i en replik i UNT under rubriken ”När vildvittror tänker högt”.

Mikaela Almerud från Svenskt Näringsliv har fortsatt debatten med en artikel på debattsajten Newsmill, där också Gröna studenters språkrör Gabriel Liljenström och forskningspolitiska talesperson Magnus Lundgren skrivit om forskningsnyttan och om Svenskt Näringslivs rapport.

 

Även Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet, har gett sig in i forskningsdebatten. Hans vinkel är en annan, han lyfter problemen med att anslagsjakten stjäl all tid från forskningen. Hans artikel inleds med följande ord;

 

”Att söka anslag har blivit viktigare än att söka efter sanningen i dagens vetenskapssamhälle. Som forskare måste man i amerikansk stil ägna större delen av sin vakna tid till att söka forskningsanslag inte bara för utrustning, doktorander, teknisk och administrativ personal utan också för sin egen lön.”

 

Bo Andrén, Dekanus vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet, har skrivit på samma tema på Newsmill under rubriken ”Systemfel i Svensk forskningsfinansiering”.

Det pågår alltså en livlig debatt om vår forskningspolitik ute i landet. Hur den kommer att påverka nästa forskningspolitiska proposition återstår att se, men den är verkligen viktig för hela vårt samhälle.

Klas-Herman Lundgren   (även fotografiet)

 


Lägg till en kommentar

0 kommentarer