Livskunskapen och forskningskommersialiseringen

Livskunskap har diskuterats den senaste veckan efter att UR-programmet Skolfront tagit upp frågor om vad livskunskap egentligen är, vad man gör på lektionerna i livskunskap och varför man gör just det. Särskilt granskas en metod som kallas SET.

Livskunskapen är tänkt att fungera förebyggande mot mobbning och psykisk ohälsa. Man arbetar med till exempel relationer och känslor, självkännedom, självkänsla, konflikthantering och existentiella frågor. Livskunskap har dock inte någon fastställd kursplan, varför lektionerna kan innehålla allt från roliga timmen till konfirmandundervisning, som det uttrycks på Skolfronts hemsida. I ett inlägg från Lärarnas tidning beskriver en lärare hur hans elever iaf verkar ha lärt sig ”den ädla konsten ironi”…

Många kommuner har till livskunskapen köpt in ett kursprogram som bygger på SET, Social Emotionell Träning. SET-metoden rekommenderas av Folkhälsoinstitutet, FHI, och marknadsförs som ”evidensbaserad” av bl.a. metodens upphovskvinna, Birgitta Kimber. Problemet är bara att det vetenskapliga underlaget inte tycks hålla måttet. En del av övningarna kan till och med vara skadliga, menar psykologer som Skolfront talar med.

I en rapport från Statens Beredning för medicinsk Utvärdering, SBU (2010) konstateras att det i Sverige används ett hundratal program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn. Inget av dem har utvärderats i Sverige i randomiserade studier med minst sex månaders uppföljning – ett kriterium som FHI, SBU och Socialstyrelsen tillsammans satt upp i ett s.k. samsynsdokument.

I SBUs rapport sägs om bland annat SET följande:

Programmen KOMET, COPE, SET, StegVis, Beardslee’s familjeintervention, Connect och DISA har undersökts i minst en kontrollerad studie vardera men har inte tillräckligt vetenskapligt stöd för förebyggande effekt. (min fetning)

Den studie som gjorts på svenska barn och ungdomar är en studie gjord av Kimber själv, publicerad 2008 i Health Promotion International när hon var doktorand på Karolinska Institutet, KI. Medförfattaren Sven Bremberg, docent på KI, är såvitt jag förstår samme Sven Bremberg som intervjuas i Skolfront-programmet där han presenteras som expert vid FHI.

Utöver detta finns enligt FHI s.k. metastudier sammanställda i en rapport av Diekstra (2008). Ann-Charlotte Smedler, docent vid Stockholms universitet och ordförande för SBUs granskning, underkänner dock Diekstras rapport.

FHI bemöter kritiken genom en intervju som finns på Skolfronts hemsida och i en ”kompletterande information” som finns att ladda ner från det uppslagsverk om barns och ungas hälsa (sök på rubrik Socialt och emotionellt lärande) som finns på FHIs sida. Där står bland annat att det finns ”visst forskningsstöd” för att SET har effekt, samt att ”inga negativa effekter påvisats”.

Skolfront-programmen kan ses på UR Play.

Det hela verkar… anmärkningsvärt! En rekommendation från FHI eller någon annan myndighet väger tungt och påverkar förstås de beslut som tas i kommuner och skolor. Det är väl själva poängen?

Samsynsdokumentet om vad som ska krävas av program mot psykisk ohälsa undertecknades (enligt Skolfront) nu i somras, 2010. SET såldes dock in i exempelvis min hemkommuns alla skolor redan 2008 (jag var till och med och hörde Kimber i ett föredrag för oss föräldrar).  För att täcka upp för sådana situationer finns formuleringen:

Program som redan är etablerade lokalt kan användas i avvaktan på bättre kunskap, om effekten av dem följs upp samtidigt.

Men följs effekterna upp på de skolor som använder metoderna? Jag vet inte, men jag är rädd att lärarna själva inte har möjlighet att göra de uppföljningar som skulle behövas. Vem tar det ansvaret?

Kanske är det en fråga för den nya professuren som ska inrättas vid Karlstad universitet?

Utöver detta smyger sig en annan tanke på mig: Det finns som bekant starka önskemål om – och stimulanser för – att forskningsresultat i högre grad ska kommersialiseras av universiteten för att komma till nytta i samhället. Det är en del av samverkansuppgiften. Lärosätena har särskild personal som har till uppgift att hjälpa forskare att söka patent, starta företag, söka finansiering, göra affärsplaner, osv. Hur ser de på om forskare vill kommersialiera forskning som kan misstänkas inte håller tillräcklig vetenskaplig kvalitet? Är det över huvud taget en fråga som de intresserar sig för? Borde det vara det?

/Karin Hermansson


Lägg till en kommentar

0 kommentarer

  1. Tweets that mention VA-bloggen · Livskunskapen och forskningskommersialiseringen -- Topsy.com |

    […] This post was mentioned on Twitter by Vetenskap&Allmänhet, Vetenskap&Allmänhet. Vetenskap&Allmänhet said: Livskunskap med skakigt vetenskaplitgt underlag och forskningskommersialiering. Nybloggat: http://bit.ly/b6j8dU […]

    Svara
  2. VA-bloggen · Spridda tankar en rimfrostig måndagsmorgon |

    […] Prenumerera via RSS ‹ Livskunskapen och forskningskommersialiseringen […]

    Svara