Framsynt forskningsfinansiering – hur då?

Skapad:

2009-05-22

Senast uppdaterad:

2022-01-10

Vilka effekter har det statliga fordonsforskningsprogrammet (ffp) haft? Det var temat för ett intressant frukostseminarium på Vinnova i onsdags (20 maj). Faugert & Co har utvärderat forskningssatsningen genom dokumentanalyser, statistik, fallstudier, enkäter och intervjuer med inblandade parter. Rapporten finns att ladda ner här .

Ffp kom till i kölvattnet av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Fram till slutet av 1980-talet var forskning och utveckling för bilindustrin en intern angelägenhet, men nu började de se ett värde av att samverka med externa aktörer. Hösten 1992 uppvaktade fordonsindustrin regeringen och föreslog en statlig satsning och i februari 1993 lanserades ffp. Utvärderingen täcker tiden mellan starten och 2001.

Att analysera resultat av en sådan satsning är förstås vanskligt eftersom det finns en mängd andra saker som också påverkar. Men rapportförfattarna, Sven Faugert och Tomas Månsson, menade att analysen visar att ffp bidragit väsentligt till ett antal effekter.

Sådana effekter är framför allt att industrin och universitet/högskolor/institut lärt sig att samarbeta i stället för att vara ”motparter”. Denna samarbetsanda medför i sin tur en öppnare attityd, en ökad långsiktighet och ett mer vetenskapligt arbetssätt hos företagen.

Dessutom har antalet anställda med forskarutbildning ökat sedan starten av programmet. Dock minskade detta antal i Volvo AB när Ford köpte dem, och visserligen har SAAB ett oförändrat mycket lågt antal anställda med forskarutbildning, men bortsett från det…

För universitetens del gav programmet framför allt mer forskningsanslag, fler doktorander och en ökad konkurrenskraft inom EUs ramprogram.

När det gäller effekter på samhället i stort var utvärderarna lite mer försiktiga. De pekade på några tänkbara effekter, som exempelvis tidigare introduktion av miljövänliga fordon, mer trafiksäkra fordon och en ökad/bibehållen sysselsättningsnivå.

Dessutom framhölls igen de strukturella effekterna, att myndigheter och industri blev samarbetsparter i stället för motparter, att en tillit byggdes mellan dem samt att man undvek dubbelarbete. Samtidigt klarade man inte riktigt att ta tillvara potentiella synergieffekter.

Av detta dras i rapporten slutsatsen att programmet skapade nödvändiga men inte tillräckliga villkor för optimala effekter. Programmet hade också en begränsad ambitionsnivå; inget helhetsgrepp togs på fordonsindustrin och det gav inga effekter på Sveriges fragmenterade forskningsinfrastruktur. Programmet passade dessutom bara för en begränsad del av underleverantörerna – de stora (som Autoliv, t.ex.).

Anders Lindberg, Scania, och Urban Wass, Volvo AB, var ombedda att kommentera rapporten. De berömde den och tyckte att den gav en korrekt bild av verkligheten. Lindberg poängterade att den plattform för dialog som byggts upp är unik. För Scania var kompetensförsörjning den viktigaste ”outputen” av programmet, plus att de kunde satsa uthålligare och våga satsa på mer riskfyllda projekt. Wass menade att Volvos konkreta nytta av programmet främst varit hybridmotorer och säkerhetsteknik.

Först ut med kommentarer från publiken var Karin Svensson Smith, miljöpartistisk riksdagsledamot och såvitt jag förstod enda närvarande politiker (fast det fanns ett par till på deltagarlistan), först ut. Hon efterfrågade en analys av vad som kunde gjorts på ett bättre sätt för att vara mer framsynt så att industrin hade stått bättre rustad idag. Hur kan man bättre förutse framtida behov?

En forskare från KTH kritiserade industrins kortsiktighet och inriktning på ren problemlösning, och pekade på de problem det innebär för akademin och doktorandutbildningen.

Jag fick ordet sist av alla och berättade att VA gjort både en näringslivsstudie och en politikerstudie. I den förstnämnda ser vi att samhällsvetenskaperna inte samverkar mycket med näringslivet, i den andra att politiker har lättare att ta till sig av samhällsvetenskaper än andra discipliner. Kanske kan samhällsvetarna, som man inte så ofta tänker på i utformningen av såna här forskningsprogram, ha en roll – som brobyggare och i att tänka mer långsiktigt?

Det jag funderade över på väg därifrån var hur dagens statliga forskningssatsningar kommer att te sig när de utvärderas om 20 år? Hur framsynt är det över huvud taget möjligt att vara?

Kontakt

Vetenskap & Allmänhet

[email protected]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *