”Holistiska” myndigheter behöver också dialog

gårdagens DN debatt skriver utredaren Gerhard Larsson om sin nya utredning av de fyra myndigheterna Livsmedelsverket, Jordbruksverket, Fiskeriverket och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Hans förslag går ut på att dessa fyra görs om till tre nya myndigheter som får nya ansvarsområden. Livsmedelsverket och SVA blir en ny ”livsmedelssäkerhetsmyndighet” med ansvar ”från jord till bord”. Jordbruksverket ombildas till en ny myndighet för jordbruk och landsbygdsutveckling och Fiskeriverket tar – om jag tolkar det hela rätt – över en del uppgifter som har med havsmiljö att göra från en rad andra myndigheter och görs om till en ny ”myndighet för förvaltning av havsresurser”.

Myndigheterna som utretts är alla viktiga länkar mellan forskning och samhälle. Exempel på frågor som dessa myndigheter har att hantera är sådant som om mjölet borde folsyraberikas eftersom forskning visar att folsyra minskar risken för ryggmärgsbråck hos foster, hur risker med genmodifierade grödor ska bedömas och hanteras, eller hur utfiskningen av torsken bäst motverkas?

För att använda den forskningsbaserade kunskap som finns på ett bra sätt är det förstås viktigt att ansvariga myndigheter kan arbeta klokt och effektivt och att de har, som utredaren uttrycker det, ”ett holistiskt perspektiv”. ”Holistisk” betyder att man har helhetssyn. Utredaren vill alltså att myndigheterna ska se mer till helheten på respektive område: jordbruk-livsmedelsproduktion-matbord, hav-bottnar-fisk-fiske samt lantbruk-djurhållning-turistnäring. Tanken med denna ”holism” är förstås att undvika att frågor hamnar mellan stolarna för att ingen tycker att de har ansvar för dem.

Det låter väl bra tänkt, och det kanske är ekonomiskt försvarbart i det långa loppet trots alla omställningskostnader. Men problemet är väl att det alltid kommer att finnas frågor som hamnar mellan stolar, hur man än formar och placerar stolarna? Hur följande tar vi till exempel hand om kunskapen om kopplingen mellan algblomning, jordbrukets bidrag till övergödning och mängden torsk? Vem tar hand om frågan huruvida det är mindre miljö/klimatbelastande att äta fisk än att äta kött – och om vi i så fall borde uppmuntra t.ex. fiskodlingar framför uppfödning av nötboskap?

Jag tror att myndigheterna, hur ”holistiska” de än är, behöver föra aktiv dialog och samverka både med varandra och med forskarvärlden. För det dyker alltid upp nya frågor ”mellan stolarna” och nya konkurrerande intressen. Och glöm för all del inte bort att allmänheten visserligen efterfrågar vettiga (och helst inte motstridiga) råd och regler, men också vill veta bakgrunden till dem!

Dagens siffra: Två av tre (65 %) svenskar tycker att det publiceras för många larmrapporter. Hälften tycker att forskare alltför ofta har olika uppfattning i olika frågor, visar VAs opinionsundersökningar.

Vad tycker du?


Lägg till en kommentar

0 kommentarer

  1. Björn Nilsson |

    Formen för organisationen spelar förmodligen mindre roll än förmågan och viljan mellan olika grupper att samordna sina specialområden. Man kan väl tänka sig en ”supermyndighet” som sprutar ut dokument där det predikas ”holism”, men där folk lik förbaskat inte samarbetar utan sitter i sina kotterier och ignorerar eller motarbetar varandra.

    ”Larmrapport” är väl en mediefras? Hur ofta presenterar forskare sina fynd som ”larm”? – Har jag rätt i den gissningen borde kritiken i första hand riktas mot media.

    Eftersom forskare i viss utsträckning skall vara oeniga kanske man kan säga att hälften kanske rätt uppfattat vetenskapens uppgift att vara kritisk mot sig själv medan resten behöver lite upplysning?

    Svara
  2. Johan |

    Det vore ju trevligt om vi hade definitiva svar på fler frågor. Men även givet att vi inte har det tror jag nog att forskare är lite för oeniga. Nu är jag inte helt insatt i hur det går till i de empiriska vetenskaperna men mitt intryck är att forskare ofta gör ganska olika tolkning av vad bevisen egentligen visar.

    Idealt sett skulle alla vara överrens om exakt hur stor osäkerheten egentligen är.

    Svara
  3. Björn Nilsson |

    Kan man säga i alla lägen att ”forskarna är oeniga”? Kan man inte säga att det framförs kritiska frågor och alternativa teorier för att den vägen försöka få fram bättre svar på olika frågor utan att det därför behöver tolkas som oenighet på det personliga planet (även om sådant också förekommer i hög grad när det missas att skilja på sak och person)?

    Särskilt inom forskningsområden som är i stark utveckling antar jag att ”oenigheten” är betydande därför att det finns så mycket nya och oprövade uppgifter som måste tolkas och kontrolleras. Antar att klimatforskningen tillhör den gruppen. Men där har vi ju också fenomenet med debattörer och forskare som inte har specialkunskaper men ändå skall vara med, och som kanske får för stor uppmärksamhet just för att de är avvikande på något sätt?

    Svara
    • karin |

      Hej Björn och Johan!
      Vi har inte ställt så mycket frågor kring osäkerhet i forskningsresultat, men vi har ställt en öppen fråga: ”Det finns de som menar att förtroendet för forskare har minskat på senare tid. Har du själv under det senaste året sett eller hört negativa nyheter om forskare eller forskning?” En del av svaren har handlat om till exempel att ”forskarna ena dagen tycker si, andra så”, ”de är inte överens” och liknande. Det var därför vi ställde den fråga jag refererade till, för att undersöka hur många som upplever detta som ett problem. Den siffra jag gav (50%) är de som inestämmer helt eller till stor del i påståendet.

      Angående ordet ”larm”. Jo, det är väl medier som kallar det så. Vår fråga lyder som följer: ”Forskningsresultat som kan ha betydelse för människors hälsa publiceras ibland innan de bekräftats eller motbevisats av andra forskare, i syfte att varna människor för risker som har att göra med t ex vanor eller livsstil. Tycker du att det publiceras för många sådana så kallade larmrapporter, eller tycker du inte det?”

      Svara