En ny era?

 

För några veckor sedan lyssnade jag på Mitchell Stevens från Stanford (associerad professor) som besökte VINNOVA för att tala om ämnet ”Learning in the Digital Era”. Han talade om vad han menade är en enorm förändring som sker i detta nu gällande lärande via nätet. Jag tycker det var en mycket tänkvärd föreläsning. Stevens menade att förändringen sker så snabbt att vi behöver nya begrepp för att beskriva den – som ”MOOC-kurser” (Massive Open Online Courses). MOOC är benämningen som börjat användas på den helt nya typ av omfattande, öppna, nätbaserade kurser som uppstått.

Stevens började sin berättelse med att påtala att de kända lärosätena Stanford och Berkely är resultatet av enorma investeringar under lång tid på stort antal lärosäten – det är en sådan bred satsning som medfört att några riktigt framstående universitet kunnat uppstå. Enligt Stevens så har emellertid de senaste årens sjunkande stöd till lärosätens infrastruktur i USA medfört att folk inte alltid kan läsa sina kurser och får dålig rådgivning. Dessutom blir det extra svårt för vissa studentgrupper, som studenter med barn. Samtidigt sker en kostnadseskalering och finansiering för högre utbildning som enligt Stevens är långsiktigt ohållbar.

Utifrån denna bakgrund berättade han om hur datavetenskapslärare vid Stanford för ungefär tre år sedan börjat leka runt med undervisningskonceptet. De filmade föreläsningarna och lade sedan istället tiden i klassrummet på dialog och frågor. Varför inte, menade Stevens? Sedan skrev lärare och doktorander ny kod för att hantera systemen. Redan tidigare hade det funnits online- och distansundervisning men plötsligt gick det från att vara något perifiert till något centralt. ”EdTech” blev nu något av det ”coolaste” som hände vid Harvard.

Harvard och andra universitet i USA har nu sina bästa kurser och lärare tillgängliga på nätet. Samtidigt har företag som edX, Coursera, Udacity nära en miljon studenter från hela världen som läser deras kurser över nätet – dessa kurser kallas MOOC-kurser. Kurserna är gratis och ger eller kräver inga akademiska poäng. De går också att läsa när som helst och alla kan anmäla sig. Det är låg genomströmning – men en hel del fullföljer kurserna och vissa går också vidare och examinerar utbildningen via ett universitet. Samtidigt innebär detta förstår helt nya utmaningar för utbildningssystemen.

Vad händer härnäst?

Enligt Stevens står vi nu i ett skifte från utbildning till lärande som en social process. Han påtalade dock att det inte innebär att utbildning byts ut – utan att lärande läggs på infrastrukturen av utbildning. Fokus kommer också flyttas till de som lär sig från de som lär ut – och lärande är något som sker överallt och genom hela livet. Han menade att staten bara till en viss del kan reglera och styra detta, lärandet kommer enligt honom att vara större än nationalstaten – och företag kommer att vara intresserade vilket är är en utmaning som måste hanteras. Vad händer egentligen med utbildningssystemen när allt kapital kring Google, Facebook, LinkedIn och Twitter börjar se utbildning som en produkt?

Det kommer också att behövas ny forskning om detta, lärandeprocesserna kommer skilja sig från vad som hanterats i utbildningsvetenskapen under 1900-talet. Han menade att vad Google gjort för sökande – det byggs nu för lärande i Silicon Valley. Så han frågade sig vems vetenskap det kommer att vara, Googles eller akademins? Han själv trodde att den måste definieras primärt av akademiska värden och byggas som ett globalt ”public good”.

Avslutningsvis fick han gissa vad som kommer att hända. Han såg framtiden som ytterst svårtydd och aktade sig för att ge några säkra svar. Han gissade att de största förlorarna kommer vara forskningsintensiva institutioner på medelstora lärosäten som inte ägnar sig åt undervisning – något som han menade kommer att ses som en orimlig lyx. Stevens trodde sig också se helt nya spelare. Han spekulerade också om varför vi trycker ihop allt lärande under en kort tid i livet – kanske är det dags att sprida ut utbildningstiden under en större del av livet?

Vad ska då politikerna fundera på gällande detta? Stevens ansåg att de bör tänka på det som ett forskningsproblem och som en innovationssektor. Han uppmanade dem att använda Sveriges stora humankapital, bygga strategiska samarbeten över världen och starta ”data sharing agreements”. Han tyckte vi ska se det som en framtidsfråga – men varnade för att den också kan vara smärtsam för många.

Jag är ganska säker på att det här är en rejäl framtidsutmaning som kommer att förändra mycket – nu vi får bara hoppas att våra lärosäten och politiker är redo för den. Möjligheterna att nå de som inte alls sökt sig till högre utbildning är stora – och även möjligheten att skapa ett livslångt lärande i realiteten. Dessutom kan kostnaderna bli lägre – men samtidigt finns det en risk att lärosäten i Sverige utkonkurreras eller att studenter inte längre kan mötas i en campusmiljö.

Oavsett vad vi tycker om MOOC så tror jag att Stevens sammanfattade det väl så här:

”If you are not paying attention to this – then you are paying attention to the wrong thing …” – Stevens

Alldeles nyligen gick partner i elva europeiska länder samman för att lansera det första alleuropeiska initiativet för omfattande, öppna, nätbaserade kurser, med stöd av EU-kommissionen. KTH bjuder in till seminarium om öppna nätkurser – i övrigt verkar Lunds universitet vara intresserat.

Här finns också en artikel i the Guardian om MOOC-debatten. P-O Renqvist skriver även om MOOC på sin blogg.

Lästips från Stevens:

online.stanford.edu

lytics.stanford.edu

edf.stanford.edu

Campus 2.0 Nature 2013

 

 

 

 

 

Framtidens ingenjör

När Uppsala teknolog- och naturvetarkår fyllde tio år blev jag inbjuden att moderera ett seminarium den 1 februari med den spännande titeln ”Framtidens ingenjör”. Temat kretsade kring framtidens ingenjörsroll och framtidens ingenjörsutbildningar, samt hur de framtida ingenjörerna ska kunna bidra till ett hållbart samhälle.

Det var en mycket intressant och lärorik diskussion att moderera. I panelen satt följande:

• Björn Victor, ordförande för Tekniska utbildningsnämnden
• Isolde Snellman, tidigare arbetsmarknadsansvarig UTN
• Lisa Bondesson, Sveriges Ingenjörer
• Ola Ljunggren Bergå, tidigare ordförande för Uppsala Teknologkår, nu konsult på C2 management

Under seminariet diskuterade panelen många frågor med många inlägg från publiken. Jag tänkte försöka återge några av funderingarna här.

Bland annat diskuterades det om de stora frågeställningarna i själva verket finns i gränssnitten mellan ämnena och om vi kommer gå från ett fokus på kunskaper till ett mer inriktat på värden. Det lyftes upp från flera i panelen att ingenjörsmässigheten främst finns i själva förmågan att formulera problem. Utifrån detta förutspådde vissa i panelen att vi nog dessutom kommer att gå från individer och ämnen till grupper och syften.

I samtalet formulerades även tanken om att ”framtidens ingenjör kommer bli mer mänsklig. Inte längre bara en maskinernas väktare.”

I de fortsatta diskussionerna kom det upp att ingenjörer måste kunna tala med andra och samarbeta med andra yrkesgrupper – men samtidigt är det inte bara extroverta entreprenörer som ska bli ingenjörer. Både extroverta och mer introverta, som verkligen vill gå på ämnesdjupet, behövs.

Panelen var överens om att det är bra med vidareutbildning. Frågan är bara hur den ska kunna ske? Extra kurser några år efter examen? Kvällskurser eller distanskurser? Hur ska det livslånga lärandet genomföras? Det är inte lätt att lösa men det måste funderas över ansåg de.

Det framfördes även att framtidens ingenjörsutbildning inte får vara en där studenter sitter i storsalsföreläsningar, sedan fokuserar på tentaplugg och klarar godkänt på kursen med 18 slumpmässiga poäng av 40 totalt möjliga.

Vikten av bra lärare som också är forskningsaktiva lyftes fram. Satsningarna på excellenta lärare (d.v.s. att lärare som är bra pedagoger belönas för detta) vid Uppsala universitet fördes här fram som en mycket positiv reform.

Panelen var överens om att det tyvärr är så att arbetsgivarna i regel inte förstår vad en ingenjör kan.

För övrigt såg jag att Manpower menar att ingenjör är drömjobbet bland 80-talister och 90-talister. Gällande framtiden och ingenjörsutbildningarna läste jag också att KTH nu väljer att storsatsa på utbildningarna i hållbar utveckling.

/Herman

 

Högskolans styrning och framtid

Är lärosätena faktiskt lika hårt politiskt styrda idag som under första hälften av 1800-talet? Det var en av de frågor som kom upp på seminariedagen ”Det styrda universitet” som anordnades av Uppsala universitet förra veckan. Det var ett av de mest klartänkta och intressanta arrangemang om högre utbildning som jag besökt på flera år och här följer en sammanfattning av några utvalda delar.

Professorerna blev arga – ministern fick gå

Carl Frängsmyr, docent vid Uppsala universitet, talade under rubriken ”Universitetskanslern och det akademiska självstyret under 1800-talet”. Han reflekterade över relationen mellan akademiskt självstyre och extern påverkan från år 1852 och framåt. Exempelvis beskrevs hur kanslerämbetet av praxis förr alltid gick till kronprinsarna och hur en komplicerad och konfliktfylld debatt (bland annat i Aftonbladet) slutligen ledde till att det blev ett civilt ämbete skiljt från kungahuset.

Frängsmyr berättade även att det var på 1840-talet som de första statsanslagen till lärosätena infördes och att de redan 1870 stod för hälften av finansieringen. Sen dess har de ökat och i takt med dessa även trycket utifrån. Han berättade även om ramaskrina från Lund och Uppsala i början av 1900-talet när ministern ville öka professorernas undervisningsplikt. Detta medförde att ministern helt enkelt fick avgå. En ganska annorlunda maktrelation än idag alltså.

Ideologer styr över högskolan?

Ett annat av seminarierna leddes av professor Thorsten Nybom från Örebro universitet med titeln ”Akademi – Byråkrati – Politik – en universitetspolitisk berättelse 1962-2012”.

Han berättade att utbildning och forskning fram till det första världskriget inte var sett som en nationell investering i Sverige. Istället sågs det som någonting som en anständig kulturnation helt enkelt borde ha. Han påminde sedan om att Tage Erlander var lidelsefullt intresserad av forskning och att Socialdemokraterna också satsade oerhört på forskning till 1962. Det går att läsa om detta i Erlanders dagböcker. Dock var intresset mindre av universitetet i helhet – vilket ledde till att utbildningspolitiken blev vagare formulerad än forskningspolitiken.

Nybom konstaterade också att han såg en tydlig glidning från att det varit akademiker som arbetat med forsknings- och utbildningspolitiken till byråkrater från 1968 och att det nu är ideologer som styr området. Han menade att detta går att se på att ideologiskt felaktiga förslag och utredningsresultat oftast inte genomförs av regeringen.

Han ansåg att staten styr universiteten lika mycket idag som före år 1852 – ett tydligt exempel på detta var det nya verket efter Högskoleverket som enligt honom ser ut att bli regeringens eget ”statsorgan”. Nybom menade att i den utformning som föreslås så borde det ligga inom utbildningsdepartementet – då det inte är utformat som en fristående myndighet. Angående kritiken mot det nya förslaget går det även att läsa universitetskanslerns inlägg på Högskoleverkets hemsida.

Något som Nybom också påpekade var de stora skillnaderna i hur staten prioriterat forskningsberedningarna. Fram till 1965 var det statsministern som ledde forskningsberedningen och den bestod till 99 % av skarpa akademiker. Nu menade han att det endast var 3 personer av 22 som sitter där i rollen som forskare (dock ingår flera rektorer som också är forskare). Resten av beredningen beskrev Nybom som mestadels avdankade direktörer och myndighetschefer.

Han konstaterade slutligen att dagens utbildningssystem varit systematiskt underfinansierat ända sedan 1990-talet.

Studenter blir kunder och sektorn saknar karta och kompass

Efter Nybom blev det dags för universitetskansler Lars Haikola som talade om ämnet ”Att styra och styras – utmaningar i dagens högskolelandskap”. Han började lite humoristiskt med att påpeka att 1852 förlorade professorerna rätten att avrättas med svärd – en stor förändring som debatterats för lite enligt honom.

Sedan beskrev han dagens situation. Högskolan är den största statliga arbetsgivaren och har gått från en insulär elitverksamhet till en massrörelse för utveckling, tillväxt och välfärd. Han menade att alla svenskar möter högskolan idag på något sätt och att det är en helt ny roll för lärosätena att axla.

Haikola räknade därefter upp följande som årtalen för de stora högskolereformerna; 1977, 1993 och 2007-2011. Det som skett de allra senaste åren som gör att de kvalificerar in som en omfattande reformperiod var enligt Haikola följande:

• Bolognareformen
• Mer forskning och i konkurrens
• Utbildning på forskarnivå vid alla högskolor
• Mål och resultatstyrning förstärks – utökad utvärdering
• Studentkårsobligatoriet avskaffas
• Studieavgifter införs i högskolan

Han påpekade att vi nu även lämnat Unckels reformtankar som till viss del var att universitetsutbildning inte bara ska sikta på yrkesutbildning, utan också ge bred kunskap och bildning.

Enligt Haikola kommer inte utvärderingarna av högskolan att minska – han menade att de kommer bli fler och skarpare. Det är ett led i de ökade kraven på nytta och effektivitet. Han noterade också stillsamt att andra svenska myndigheter inte ska konkurrera – men att det ska de myndigheter som är lärosäten – samtidigt som de också ska samarbeta. En svår situation.

Haikola påpekade att kårobligatorieavskaffandet leder till förändringar i relationen lärosäte och studenter – och att det redan är märkbart. VAs siffror om det höga förtroendet för forskare nämnde han och även IVAs rapport om forskningsanknytningen i högre utbildningen – där han  var bekymrad över siffrorna.

Haikolas bild av framtiden då? Han menade att vi kommer behöva utbilda fler med mindre pengar – han ville inte säga vad han tyckte om det – men han menade att det var hans prognos. Det gick enligt honom att se hur utbildning glider från att vara ett ”public good” till ett ”private good”, detta medför att tyngdpunkten förskjuts i finansieringen framöver. Han ansåg också att studenternas krav kommer att öka i takt med att de alltmer blir konsumenter av utbildning – detta i takt med trenden att det ska göras till medvetna rationella väljare på en marknad.

Haikola ansåg att vi inte kan fortsätta i tangentens riktning – det går bara till en viss gräns och det har inte gått sedan 1995. Vi har varken karta eller färdriktning tydliggjorde han.

Han menade att Högskoleverket har för lite analysverksamhet och att det överlag finns väldigt svaga analysfunktioner av den högre utbildningen i Sverige. Enligt Haikola var dessutom H77 den sista systematiska helhetsidén när det gäller högskolan – oavsett vad vi kan tycka om den. Han menade att vi inte orkat ta en omfattande och ideologisk debatt om högskolan sedan 1977 och att det var dags nu. Vi måste helt enkelt ta den debatten ansåg han.

En av de få nya idéerna som förs fram är den om nobelpristagare och elituniversitet menade han. Det är en bra idé men den kan inte gälla för alla lärosäten påpekade Haikola. Han ansåg att samarbetena mellan lärosätena fungerar förvånansvärt bra idag – men att uthållig samverkan också kräver lagändring. Han menade att fusionerna av lärosätena kommer att komma – men att det också kräver profilering. För att möta framtiden menade han att lärosätena behöver bland annat mod, rationell diversifiering och kunskap samt analys av dagens högskolelandskap.

När det gäller studieavgifter för svenska studenter trodde Haikola att de kommer att komma, men inte i under den närmaste tiden. Haikola förutspådde också att studenterna kommer att utsättas för högre krav i framtiden – effektiviseringen kommer att öka generellt.

Han önskade sig en ny U68 – men fruktade samtidigt att den tiden är förbi för statsmakterna – han kunde inte se vem som ska kunna genomföra den i dagsläget. Statsmakterna borde tvingas ut på banan och säga vad de vill om svensk högre utbildning menade han.

Enligt Haikola är vi också på väg mot den dag då vi måste försvara värdet av den högre utbildningen. Det var länge sedan senast – men det är på gång…

Politisk mikrostyrning, konspirationer och elitlärosäten

Nybom funderade under det avslutande samtalet på hur politikerna ser på debatten om framtidens högskolelandskap. Han menade bland annat att det aldrig diskuteras vad som händer med den övriga högre utbildningen i Sverige om vi skulle välja att skaffa två riktiga elituniversitet. Dessutom skulle det behöva diskuteras vilka skilda och speciella kvaliteter som skulle karaktärisera och genomsyra sådana elituniversitet. Nybom poängterade också att det inte kommer vara eliten i systemet som kommer att beröras av framtida nedskärningar.

En annan central framtidsfråga han lyfte var hur vi ska klara övergången från massutbildning till en nära nog universell högre utbildning (>50%)? Hur ska ett sådant system diversifieras och differentieras för att bli finansierbart, rättvist och hjälpligt uppfylla önskemålen?

Det pratades även om politisk mikrostyrning av sektorn under ytan – att några lärosäten uppmanas att begå självmord eller fusioneras. Det påtalades att det inte är så snyggt gjort – men framförallt väldigt irrationellt. Det sades att idag törs inte politiken ta ansvar för politiken, då törs inte utbildningsdepartementet säga vilka lärosäten som kommer att läggas ned. I Rapport i helgen dök liknande kritik upp.

Lars Haikola avslutade med att nämna en liten konspirationsteori. Bryssel inser att högre utbildning är oerhört viktigt, men de kan inte röra den. Däremot får de röra arbetsmarknaden. Han funderade på om det var dags att göra högre utbildning till en gemensam fråga – så att bildning kan få komma upp på förhandlingsbordet igen?

Nybom avslutade med att berätta att han drömmer om den dag då systemet och rektorerna säger ”låt bli det där” till politiken. Han berättade att Oxford röstat angående förtroendet för högskoleministerns politik vid Oxfords ”congregation”. Med 283 för och 5 emot antogs följande:

“Congregation instructs Council to communicate to Government that the University of Oxford has no confidence in the policies of the Minister for Higher Education.”

Cambridge skulle rösta dagarna efter – men då hade regeringen redan reagerat och dragit tillbaka sitt ”White paper” för ”further consideration”.

/Klas-Herman Lundgren

 

Centerpartiet debatterar för ökad samverkan

Annie Lööf och Ulrika Carlsson från Centerpartiet har nyligen skrivit en debattartikel om samverkansfrågan i Länstidningen Södertälje under rubriken ”Främja lärosätenas samverkansroll”.

De skriver bland annat följande i artikeln:

”Att stärka kvaliteten inom den högre utbildningen är grundläggande. Men den senaste tidens debatt skickar signaler att statens forskningsresurser endast ska premiera etablerad forskning och storskaliga lösningar.”

”Visst är det viktigt att satsa på excellens, men vi måste också få fram nya samverkansmodeller mellan akademi och näringsliv. Att kunskap, forskning och innovativa miljöer finns över hela landet är centralt om Sverige ska klara sig i den globala konkurrensen.”

”Det finns ingen naturlag som säger att de bästa idéerna kläcks på ett fåtal platser. Sveriges lärosäten har flera viktiga uppgifter. Det handlar om att bedriva kvalitativ högre utbildning och forskning, men också att vara en aktör för utveckling och nyttogörande i samarbete med näringsliv och samhälle. Denna samverkan är många gånger de nyare lärosätenas bästa gren.”

”…Centerpartiet föreslår därför att samverkan och nyttogörande av forskning införs som nya kvalitetskriterier vid fördelning av anslag.”

”Från Centerpartiets sida kommer arbetet med klusterverksamhet därför vara en viktig komponent att slå vakt om i regeringens fortsatta arbete.”

Jag tycker det är spännande att se att Centerpartiet nu ger sig in i diskussionerna inför forsknings- och innovationspropositionen och att de lyfter vikten av samverkansaspekten. Det är uppfriskande och lovande i en annars ganska snäv debatt. Möjligen saknar jag några skrivningar i artikeln om de aspekter av samverkansuppgiften som inte är knutna till näringslivet (t.ex. dialog med medborgarna och effekter på samhället i stort). Det får gärna utvecklas vidare i framtida utspel.

Det går också att notera att Centerpartiet tydligt tar en annan vinkel än vad Jan Björklund gjorde i sin debattartikel om framtidens högskolelandskap. Det öppnar för en intressant diskussion till våren.

Nu inväntar jag självklart med spänning fler forskningspolitiska utspel från partierna.

Vi på Vetenskap & Allmänhet arbetar för närvarande med ett eget inspel till departementet inför propositionen. Vi har också tidigare under året skrivit en rapport på uppdrag från Utbildningsdepartementet om samverkan. Den går att ladda ner här.

/Herman

 

Lycka är… en mer vetenskaplig skola?

Ojojoj, debatten om skolan verkar formligen ha exploderat den senaste veckan. Var det Björklunds senaste utspel om att – trots remissinstansernas avrådan – skriva in skolk i betyget som satte fart på det, eller Kurt Fischers besök i Sverige, eller SNS, eller…? Man undrar. Kanske en kombination?

Kort resumé: Samma dag som nyheten om skolk i betygen togs upp i Svenskan hade DN en hearing om skolan, med anledning av Zarembas uppmärksammade artikelserie. Samtidigt hade Rifo seminarium med Kurt Fischer i Riksdagen. Samma dag kom även debattartikel om SNS nya forskningsprogram som ska förbättra svensk utbildning. Och i fredags var Kurt Fischer en av de medverkande i seminariet Hjärnkoll på skolan som vi på VA tillsammans med en rad andra aktörer arrangerade som en del av Vetenskapsfestivalens program.

Eva-Lotta Hulthén, frilansjournalist, undrar varför politiken går på tvärs mot forskningen när hon skriver om sina intryck från det sistnämnda seminariet på sin blogg (även i GP). Linda Linder, pedagog, bloggar om DN-hearingen och sin besvikelse över nivån på debatten. Karin Bojs, DN, gick i stället på riksdagsseminariet med Fischer, och menar i sin söndagskrönika att kunskap borde få konsekvenser även i skolan.

På Twitter kan man följa debattströmmen via taggen  #skollyftet och det finns även en sajt med samma namn, skollyftet.se, där lärarna försöker göra sig hörda (genom bruset från alla andra?):

… syfte är att ge lärare möjlighet att ta plats på skoldebattens arena och göra sina röster hörda. På Skollyftet kan vi lärare styra debatten och välja vilka debatter som är viktigast för oss just nu.

Lite skojigt är det, att mycket av det som vi på VA framförde redan 2004, då vi publicerade vår första undersökning av lärares syn på och kontakter med forskare och forskning, nu hamnat på förstasidor och debattfora, i seminarier och bloggar. Våra resultat visade på ett stort avstånd mellan lärarpraktiken och forskningen, och vår slutsats var – redan då – att detta måste minska.

Hur svårt ska det vara? för att citera Christermagister…

Skolan dök också upp i det samtal om kunskap och lycka som vi hade med professor Bo Rothstein på vetenskapsfestivalens stora scen i Nordstan i Göteborg förra veckan. Utgångspunkten var vår studie Vetenskap & värderingar, som visar att de som är ”lyckliga” är också mer positiva till kunskap. ”Lycka” hänger i sin tur samman med faktorer som utbildningsnivå och social bakgrund, och det finns stora skillnader i hur intresserad man är av att ta del av t.ex. populärvetenskap. Bo Rothstein har i sin forskning studerat vad som gör ett samhälle ”lyckligt”, och pekar bland annat på faktorer som jämlikhet och tillit till såväl medmänniskor som samhällsinstitutioner. I samtalet identifierade vi skolan som en nyckel till att få med alla – eller i alla fall fler – på kunskapståget och jämna ut skillnader mellan samhällsgrupper.

Skolan, skolan… Vi lär få anledning att återkomma till den även på VA-bloggen!

/Karin Hermansson

PS. För övrigt tycker jag att skolknotering ett roligt ord. Det tog en stund av funderingar över vad man gör när man ”knoterar” innan jag fattade vad det stod

Communication classes from Hollywood

I have just been reading about a rather dramatic method of helping scientists communicate.

Alan Alda, the Hollywood actor best known for his roles in MASH and the West Wing is giving scientists improvisation lessons.  

At the Centre for Communicating Science at Stony Brook University, New York., Mr Alda has been helping graduate science students improve their communication skills through theatrical games and improvisation methods. The aim is not to run them into actors but to help them speak more openly and freely with the public. One student said that the course had made her “focus more on who I’m talking to and less on what I’m talking about…… and it becomes easier for them to follow my explanation and become excited by it”.

Read more and watch the man in action here.

Esther Crooks

En skola byggd på… vadå?

”… när skoldebattens vågor går höga”, avslutade jag gårdagens inlägg. I dag måste jag bara fortsätta på samma tema.

Tidigare i februari skrev jag om utredningen som föreslår att Skolverket ska få ett större ansvar för att forskningsresultat ”når ut och ända fram” till skolans verklighet. Jo, det låter bra, men det kräver nog en viss ansträngning. För hur ser det ut i dagsläget?

Centerpartiet föreslår att skolor som förbättrar resultaten mycket ska få bonus. Betygssättning av lärare har seglat upp till debatt på nytt. I morse hörde jag på Ekot att Skolverket kritiserar de skriftliga omdömena till lågstadiebarn: ”Alla lärare har inte kunskap om hur man ska bedöma elevernas kunskaper i skriftlig form”, skriver verket på sin hemsida.

I höstas skrev jag under rubriken ”basera beslut på kunskap, inte på känsla” om att Skolverkets representanter knappt verkar läsa sina egna rapporter. I samband med skolstarten skrev jag bl.a. om Svein Sjöberg som menar att både svenska och norska skolpolitiker misstolkar resultat från PISA och TIMSS. Tidigare i somras skrev Eva-Lotta Hulthén i två artiklar i GöteborgsPosten om att forskare inte vågar sig in i skoldebatten: vad ska vi med forskning till om den inte är värd att ta strid för? undrade hon.

Men en del vågar ta strid! I onsdags skrev tre forskare på debattplats i GP om att svenska skolreformer baseras på ”mer eller mindre rimliga teorier som lanserats som sanningar”, snarare än kunskap från utvärdering och forskning. Bland metoder som ger sämre effekt än om barnen inte alls gått i skolan (!!) nämns bland annat åldersblandade klasser och problembaserad inlärning. Läraren är den viktigaste faktorn för inlärningen, skriver författarna: ”… att lärare ska vara styrande, tydliga, engagerade och bry sig om eleverna, att lärare måste bli medvetna om varje elevs aktuella kunskap och sätt att tänka samt anpassa undervisningen efter detta”.

Men det räcker förstås inte med att forskningskunskap finns. För att ”nå ända fram” måste skolor och skolhuvudmän kunna ta emot kunskapen och omsätta den i handling. Med tanke på att fyra av tio lärare och skolledare i vår undersökning menade att man visst kan vara en bra lärare utan att ta del av pedagogisk forskning, och nästan lika många att forskningen är för abstrakt, så har Skolverket en utmaning framför sig.

Men är det inte märkligt att beslut om skolan inte baseras på kunskap? Vad beror det på att det blivit så? Kanske att vi alla tycker att vi vet allt om skolan eftersom vi ju alla gått där? Lilla O är i vart fall trött på alla som tycker sig ha rätt att tycka till i skolfrågan.

Vad är det med ungdomen av i dag?

Förra veckan citerade jag Volvos Leif Johansson: ”there is nothing wrong with young people of today!”

Men den som läste Dagens Nyheter i fredags kan ju börja undra. Där rapporteras om en ny undersökning gjord av Ungdomsbarometern på uppdrag av SSF, Stiftelsen för Strategisk Forskning. Undersökningen visar att väldigt få (3%) ungdomar tycker att de känner till ”en hel del” om svensk forskning. Det vanligaste svaret på frågan om de kan nämna en nu levande svensk forskare var Alfred Nobel. Jösses, vad ska det bli av dem…?

Ja, det har väl som sagt de äldre generationerna frågat sig allt sedan Aristoteles (och kanske ännu tidigare). Men Leif Johansson tycker alltså inte att det är något större fel på dem. Han lär dock få jobba lite på det där med att intressera unga för naturvetenskap, teknik och matematik, som ju är Teknikdelegationens mål (där han är ordförande).

Enligt den nya undersökningen är psykologi och historia de ämnen som unga tycker är mest intressanta. De naturvetenskapliga ämnena biologi, kemi och fysik hamnar mycket längre ner.

Visst är det lätt paradoxalt att när vi i våra undersökningar (t.ex. Vetenskapen i Samhället) frågar vilka ämnen som är viktiga att vi satsar på att forska om i Sverige är det precis tvärtom! Då placerar sig ämnen som historia, svenska språket och filosofi långt ner, medan medicin och naturvetenskap hamnar i topp. Det kan bli lite svårt att upprätthålla det om ingen vill utbilda sig inom rätt områden…

Något som är uppmuntrande för alla pessimister är dock att i likhet med i vår undersökning (VA-barometern 2008) säger en tredjedel att de kan tänka sig att jobba som forskare i framtiden!

Och som vi alla vet var antalet sökande till högre utbildning i år rekordhögt och studenterna får stå ut med att sova i tält och på vänliga människors soffor för att ha tak över huvudet medan de studerar.

Tänk, det finns nog hopp för ungdomen (och vår framtid) trots allt! Eller vad tror ni?

För lite kunskap i skolpolitiken?

Den här veckan har skolorna börjat. Nya klassrum, nya krokar med namn intill, nya lärare, nya böcker, nya rutiner… Spänning och förväntan.

Debattvågorna om skolan har gått höga under slutspurten av sommarlovet. Det har handlat om betygsinflation, kameraövervakning, vinstdrivande skolverksamhet, central rättning av nationella prov, antimobbingprogram, handskakningsförbud och neddragningar av antal lärare.

Allt har dock inte varit negativt. Som någon slags motvikt har DN i en serie artiklar på Insidan lyft fram engagerade lärares positiva erfarenheter. I en av dem protesterar den pensionerade lärarinnan Christina Monthan Axelsson mot den svartmålning av skolan som hon tycker pågår.

Det är mycket tyckande om skolan. Alla har gått i den så alla kan ha en åsikt om den - snickare såväl som majorer, läkare såväl som frisörer. Men hur är det med den forskningsbaserade kunskapen om skolan? Hur mycket används den i debatten? Används den på rätt sätt? 

Och hur ofta deltar de som själva forskar om pedagogik och skola i diskussionerna om hur skolan ska se ut?

För sällan, tycker Bengt Persson, professor i specialpedagogik i Borås, i en debattartikel i GöteborgsPosten för någon vecka sedan. Han menar att skolpolitiken inte baseras på vetenskaplig kunskap och att de pedagogiska forskarna är märkvärdigt tysta i debatten – detta trots att ”det svenska utbildningssystemet nu genomgår sin mest genomgripande förändring på decennier.”

Liknande kritik framfördes av Ingrid Pramling Samuelssson, även hon pedagogikprofessor, i en intervju i GP tidigare i somras (jag kommenterade bl.a. den artikeln i ett blogginlägg den 30 juli).

Persson tror att tystlåtenheten delvis kan förklaras med brister i det det akademiska belöningssystemet, men att det är att göra det för lätt för sig att bara skylla på det. Han avslutar sin artikel med följande uppmaning:

”Även om den vetenskapliga argumentationen står sig slätt mot den populistiska retoriken, borde man kunna kräva att forskarna tar sitt samhällsansvar och ger sig in i debatten så att deras forskningsresultat kommer till nytta.”

En forskare som faktiskt har givit sig in i debatten, särskilt när det gäller uppmärksamheten kring PISA och TIMSS, är Svein Sjöberg, professor vid Oslo universitet. Han menar att de här testerna bara mäter en viss typ av kunskap, och att de missbrukas i debatten. Han har nyligen i en krönika (pdf) publicerad i två norska tidskrifter kritiserat utbildningsminister Björklunds svartmålning av den svenska skolan och drar paralleller till den norska debatten:

”Denne historien fra Sverige demonstrerer med all tydelighet det vi også kjenner til fra Norge. Internasjonale studier brukes og misbrukes til politiske formål.”

Han avslutar: ”Saken dreier seg om at man ikke må omfavne argumenter som ikke holder mål.”

För den intresserade finns ett fler artiklar om PISA och TIMSS på Sveins hemsida.

Skoldebatten lär rulla på. Och den skulle vinna på att fler forskare – även svenska - gav sig in i den med all den kunskap de besitter!

 

PS Några bloggar som jag hittat om skolan (av lärare):

My dad read Kierkegaard. Här kommenteras Perssons artikel under rubriken ”Sahlin och Björklund struntar i kunskap”.

Lilla O kommenterar flera av de ovan nämnda artiklarna om skolan.

Marie E skriver bland annat om övervakning av elever via nätet.

Världens bästa jobb?

I sommar var vi på Legoland. OK, Danmark var just den här sommaren inte det allra billigaste semesterstället för en svensk, men vad spelar det för roll när man får ägna sig åt oändliga mängder Lego? När jag gick där och tittade på de närmast osannolika legobyggena tänkte jag att det måste vara världens bästa jobb att konstruera och bygga upp miljöerna där.

Min yngste son vill bli en sån som hittar på nya Legobyggen. Det har han varit helt bestämd på länge nu. Det låter som ett bra val, tycker jag! Om bygga miljöer på Legoland är världens bästa jobb är nog Legobygge-påhittare det näst bästa. Eller är det tvärtom…?

Och, ärligt talat, vem skulle inte vilja ha världens coolaste visitkort (enligt bloggen Chief Happiness Officer)? Är inte bara utsikten att få ett sådant ett oslagbart skäl att söka sig till Lego?

Återstår att klura ut hur man bäst förbereder sig för en Legokarriär. Ingenjör tror jag är en bra start. Men vilken inriktning? Byggteknik? Väg- och vattnen? Elektro? Industridesign? Kanske en kurs på Konstfack? Vi får nog ringa Lego och fråga vilken bakgrund de vill ha hos sina utvecklare.

Sonen är förstås bara 7, så snart nog går han in i den ålder då det verkar som om intresset för teknik och naturvetenskap försvinner. Jag hoppas verkligen vi kan hålla lågan vid liv på något sätt. Det får kanske bli någon ny liten byggsats i julklapp ändå…

För övrigt gjorde Google mig varse att det är dansken Hans Christian Örsteds födelsedag i dag. Det var han som kom på sambandet mellan elektricitet och magnetism (år 1820). Men innan dess hade han utbildat sig till farmaceut och som apoteksföreståndare fortsatt utbilda sig – bland annat i filosofi, fysik och estetik. Desutom var han kemist. Karriärplaneringen fungerade lite annorlunda på den tiden!