Vill du leva länge? Skaffa en rik man eller en välutbildad fru!

Jag var för ett par veckor sedan på seminariet ”Ökande ojämlikhet i hälsa – vad vet vi om orsakerna och vad kan vi göra för att förbättra situationen?” Det anordnades av Sällskapet riksdagsledamöter och forskare, RIFO, som har till uppgift att förmedla kontakt mellan just dessa grupper. Kungl. Vetenskapsakademien stod som värd för evenemanget, och självaste Carl von Linné blickade ned på medverkande forskare och politiker i den anrika salen.

Förste forskaren ut var Robert Erikson från Institutet för social forskning vid Stockholms universitet. Han berättade att livslängden är starkt korrelerad till utbildningsnivå för både kvinnor och män: ju högre utbildning du har, desto längre förväntas du leva. För män gäller också att ju högre social status han har, desto längre liv. Detta gäller dock inte för kvinnor. Däremot lever kvinnan längre om hon har en rik man. Men lever män längre om de har en rik fru? Nej, det kan man inte se, men däremot att om frun har hög utbildning så lever mannen längre.

Riktigt intressanta samband, men nu började jag undra, vad kan de bero på? Jo, menar Erikson, utbildning ger ofta större förmåga att ta till sig medicinska råd och gallra bland råden. Utbildning ger också en större tilltro till att handlingar får konsekvenser, man blir helt enkelt mer medveten om att det man gör spelar roll för hälsan. Eftersom det i de flesta familjer fortfarande är kvinnan som har det största ansvaret för hem och mat är hennes medvetenhet om kost och livsvanor avgörande för hela familjens hälsa, och mannen lever därför längre om kvinnan är välutbildad.

Forskare nummer två var Viveca Östberg från Centre for Health Equity Studies (CHESS) vid Stockholms universitet. Hon berättade att bland barn och ungdomar kan man se skillnader i hälsa beroende på föräldrarnas utbildning och sociala klass. Dessa skillnader märks innan barnet fyller tio år, liksom efter att ungdomen fyllt 19. Däremellan finns alltså en period där hälsan inte avgörs av social klass. Orsaken tros vara att under dessa år är det mest kortvariga sjukdomar som är vanliga, och dessa beror inte på livsstilsfaktorer och social status. Den ohälsa som är vanligare bland barn och unga vars föräldrar är lågutbildade eller har lägre klasstillhörighet är bland annat astma, ADHD och dödlighet. För lättare besvär, till exempel huvudvärk, magont och sömnproblem, ser man ingen skillnad kopplad till klass. Däremot är dessa problem generellt vanligare hos flickor än hos pojkar.

Siste forskare att tala var Lars Terenius från Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet. Lars forskar om missbruk och psykiska sjukdomar. Han berättade att personer med psykisk sjukdom har en överdödlighet även i somatiska sjukdomar. Man kan räkna med att livslängden för personer med schizofreni är 10-15 år lägre än för en psykiskt frisk.

Lars berättade också att om man tittar på vad som ger ett långt liv nu jämfört med förr i tiden så ser man att idag kan livsstilsfaktorer förklara det mesta av ohälsan. Förr i tiden var det infektioner som var allra farligast, men tillgång till rent vatten och så småningom antibiotika medförde drastiska förbättringar i hälsa. Om man rangordnar de faktorer som idag innebär högst risk för ohälsa och för tidig död ser vi att högt blodtryck är allra farligast. Sedan följer rökning, alkohol, luftföroreningar, att äta för lite frukt och sist för högt Body Mass Index (BMI). Dessa livsstilsfaktorer går ofta att koppla till social status och utbildningsnivå, så det är väl därför sambanden mellan livslängd och social status ser ut som det gör.

Lars spekulerade också i hur sjukvården i framtiden kan se ut, kan vi gå från ohälsa till e-hälsa? Kommer vi ha ett datachip inopererat med information om vår hälsa så att man kan skräddarsy råd för var och en? Om chipet kan mäta hur vi mår för stunden kan det också ringa till mobilen och säga: Hej! Nu är blodtrycket för högt, sätt dig ner och ta det lugnt en stund!

Vad kan man då göra för att minska ohälsan generellt? Och för att minska skillnaderna i hälsa som beror på social status? Vissa saker är lättare att påverka än andra, konstaterade forskarna. Rökning är ett exempel på något som ger stora hälsoeffekter och som går att påverka. Här har vi faktiskt tagit till oss kunskapen om risken med rökning, och rökningen har minskat drastiskt i befolkningen.

En politiker konstaterade att vi i 40 år vetat att livsstilsfaktorer står för 95 procent av våra sjukdomar. Varför händer inget trots att vi vet hur det hänger ihop? Forskarna höll med om att visst vet de flesta vad som gäller. Det är bara så att ändra människors livsstil och beteende är något av det svåraste som finns. En annan politiker konstaterade dystert att inte ens i döden är vi jämlika. Forskarna bekräftade att det är oroväckande att skillnaderna i hälsa mellan människor med olika social status verkar öka. Dock kan man trösta sig med att livslängden ökar hos alla, oavsett utbildning och klass.

Ovetenskap med lånta fjädrar bör bemötas

Frågan om vad som är vetenskap och vad som inte är det ställdes i en fullsatt Chalmerslokal den 25 april under Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Hur pseudovetenskap ska hanteras av akademin ställs på sin spets när dess företrädare styr in under högskolans flagg; som när Lynne McTaggart länkade till Chalmers hemsida och när mer eller mindre obskyra ordnar hyr in sig i lokalerna.

 Ett gäng professorer i panelen diskuterar det som är seminariets rubrik ”Ska Chalmers bjuda in pseudovetenskapen?” och pratar med publiken om vad som är och inte är vetenskap och beprövad erfarenhet. Aant Elzinga, professor emeritus i vetenskapsteori, säger att när intressen av det ovetenskapliga slaget försöker dra nytta av högskolans varumärke måste vi diskutera det, men att agera tankepolis är inget alternativ.

Han ser själv ut som Sokrates när han spinner historiens trådar kring 1500-talets är-jorden-rund-debatt och drar upp riktlinjerna; värdegrund, etos och cudos som handlar om principer för god vetenskap. Här blir vi internationella; communalism, universalism, disinterestedness, originality och skepticism.

Att kunna resonera kring sina resultat, att de ska kunna falsifieras (det vill säga ifrågasättas) och att de vetenskapliga artiklar som publiceras först genomgår kollegial prövning, så kallad peer review, är elementärt. Vetenskap handlar ju också om att göra en bedömning av vad som är rimligt, förstås. Det som inte är prövat är inte vetenskap. Ett experiment ska också kunna upprepas för att vara trovärdigt.

Men man ska vara medveten om att gränserna för vad som är vetenskap är resultatet av förhandlingar och stridigheter och att förhållandena inom vetenskapssamhället är öppna eller slutna beroende på den historiska tidpunkten. Det finns sådant som först betraktats som vetenskap men puttas ur boet för att sedan betraktas som pseudovetenskap.

Då äntrar ett energiknippe, professor PO Nilsson, scenen och pratar om den tredje uppgiften; att forskarnas resultat ska kommuniceras med samhället. Han tycker professurer i allmänhetens förståelse av vetenskapen skulle vara på sin plats vid svenska universitet.

Han gör korttrick, pratar om att Uri Geller som böjde skedar var kul men borde ha erkänt att det var trick och inte övernaturlig tankeförmåga. Festivalens sista dag kör Nilsson öppet hus med fysikaliska leksaker eftersom han också anser att den teori som inte går att förklara för barn troligen är helt värdelös.

Han berättar underhållande om hur han har möblerat om hotell för att bevisa att energin inte kan ändras av möbleringen, vilket feng shui-företrädare påstår.

Och visserligen talar de här herrarna delvis nedsättande om homeopati och annan icke-vetenskap; som magnethalsband mot cancer, men prorektor Mats Viberg sammanfattar det de alla kan skriva under på: Det ska vara högt i tak, men forskningens stora förtroende hos allmänheten måste bevaras genom att vi diskuterar de här sakerna.

I pausen pratar jag med klimatforskaren Olle Häggström, som bloggar om sin forskning för då får han uttrycka sig hur komplicerat han vill och berätta det som är vetenskapligt bevisat: att mänsklig aktivitet påverkar klimatet. Han är ganska trött på dem som hävdar motsatsen och har startat bloggen Uppsalainitiativet för att bemöta dem han kallar klimatförnekarna.

Sen blir det mer komplicerat. Magnus Fontes, professor i matematik, berättar om den parapsykologiska debatten i Lund, som handlar om att lärosätet faktiskt har en professur i psykologi med inriktning mot hypnos och just parapsykologi. Ett experiment har visat tecken på att tankeöverföring kan existera och detta har omskrivits i universitetsmagasinet LUM, vilket fick nio professorer att gå ut på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt i protest. Experimentet har ännu inte upprepats och Magnus resonerar kring slumpens inverkan på försöket.

En fråga har slängts ut inför diskussionen: vad är egentligen universitetens, men även organisationer som VA:s roll i förhållande till ovetenskap? VA:s uppgift är att främja öppenhet mellan vetenskap och allmänhet, att föra ut forskningen till folket, att skapa mötesplatser för forskare och allmänhet – till vilken media kan vara en länk, så vi arbetar även med mötesplatser för forskare/media.

När det gäller det som inte kan kallas vetenskap har VA inte någon specifik uppgift, det vill säga vi har inte som uttalat syfte att motarbeta pseudovetenskapen men självklart kan och bör vi diskutera den.

Mitt råd är att även pseudovetenskapen ska behandlas vetenskapligt. Man kan till exempel inte använda det faktum att en människa som hade ett magnethalsband dog av sin cancer som argument mot den typen av företeelse, eftersom hon kanske hade dött ändå. Om man verkligen vill nå trovärdighet bör man i stället seriöst och vetenskapligt belägga de exempel man tar upp.

Nu vet jag mer vad jag inte vet

Under blodröda friser i Röda Korsets gamla sjukhus i Stockholm; nu renoverat för KTH:s behov, går den lilla men fokuserade gruppen in i hissen och trycker sig upp till elvan för att dricka lite svart kaffe och höra berättelsen om konsumtion och produktion.

I den bästa av världar möter vetenskapen verkligheten och jag inser att jag hamnat mitt i ett vetenskapligt kafésamtal; Science Café. De ordnas runt om i Europa sen starten 1992 när en fransk forskare ville föra ut vetenskapen till folket. I Sverige har vi ju den tredje uppgiften som betyder att universiteten inte bara ska utbilda och forska utan även dela med sig av kunskapen.

Nu behöver du ta en paus i läsandet och lyssna på den här sången: Whatcha Gonna Do (With All That Poo); på YouTube och titta på videon för att kunna hänga med. Professor Viveka Palm, enhetschef på SCB, står och blundar när hon lyssnar till låten som är rätt kul, hon ler och vi sjunger inte med men följer med i texten på pappret hon delat ut.

Ja, vad vi ska göra med allt avfall, är verkligen en viktig fråga, Viveka är en av dem som bör veta, professor i tillämpad miljöteknik som hon är. Hon tycker vi ska äta mindre kött och låta korna äta det som vi inte kan äta, till exempel gräset.

När den andra föreläsaren forskaren Annika Carlsson kommer instörtande pustar hon över cykelhjälm och överdragsbyxor, tömmer sen ryggsäcken på plåtbordet och ut kommer det som ska illustrera hennes ämne: tyngst är en påse grus (bygg- och anläggningsmaterial), sen kommer en vitkålsbit (matavfall), sen kommer lite pinnar (skog), en zinkhink (metall), en flaska bensin (kemikalier) och så några plastpengar (BNP) från barnens gömmor; Annika sysslar med ett mått på nationell konsumtion av material som går in i produktionen i ett land under ett visst år, sen jämförs det med BNP och kan användas i relation till andra länder som ett miljöavfallsmått. Det finns inga nationella mål för hur snabbt minskningen av exempelvis byggavfall måste ske, men metoden används i vissa sammanhang.

De gröna kuddarna på de röda metallpinnstolarna är mjuka och solen skiner in på kanelbullen som är hur god som helst. I det vidunderliga panoramat utanför ser man ännu snön på Hammarbybacken, jag diskuterar kyrkan med två torn med en tjej som ska bli stadsplanerare och, faktiskt, inte heller hon vet vad den heter, vilket glädjer mig som känner mig lika dum varenda gång jag kommer med tåget till centralen och funderar på tvåtornskyrkans namn. Hon kollar med en kompis; Högalidskyrkan är det ju!

– Men, säger en ståtlig tjej som presenterar sig som Sara Soori och som läser miljöteknik, till Viveka; men vill du ge oss ett råd om vårt yrkesval, hur ska vi välja för att bäst kunna påverka (samhället i hållbar riktning).

Soori visar sig vara ordförande för Den reflekterande ingenjören (ja det finns på Facebook). Själv är jag så okunnig att jag tänker att vill man påverka blir man väl inte ingenjör, men Viveka förklarar pedagogiskt att vad man än gör som ingenjör så påverkar man, oavsett om man jobbar med energi, material, livsmedelsforskning…

– Om man är med och bygger modeller är man ju med och påverkar, men det kan vara bra att välja något där man får arbeta tillsammans med andra, så att man är fler som vill göra skillnad, för när man jobbar tillsammans orkar man. Men det är viktigt att ha ett holistiskt perspektiv och inte bara tänka på det man har precis framför sig; först då kan man göra ett avtryck i samhället, säger Viveka som tycker hon haft god nytta av alla kurser i teknisk fysik som ingick i hennes egen utbildning.

När fikat är undanplockat sitter Mårten Berglund från SCB och en engelsktalande student fortfarande kvar och slår i den tjocka boken Two Degrees: The Built Environment and Our Changing Climate, från Routledge. Tänk så mycket det finns att läsa, och lära!

Havererad dialog om våldsamma dataspel

När jag var tonåring på åttiotalet gick debattens vågor höga om videovåldet. Vi unga skulle bli avtrubbade av underhållningsvåldet och filmer som Motorsågsmassakern togs upp som exempel på ”hur det våld de unga tittar på kan se ut”.

I dag är det data- och tv-spelsvåldet som sätter de vuxnas starka känslor i svall, och debattvågorna går åter höga. Vad gör spelvåldet med våra barns empatiska förmågor och deras hälsa?

Efter att ha sett ett klipp ur ett spel som jag inte ens vill namnge vid ett mycket intressant seminarium om våldsamma datorspel i Rifos regi för någon vecka sedan är det inte svårt att förstå att människor blir upprörda och rädda. Det var vidrigt. När vi säger extremt våldsamma spel, menar vi det, sa forskaren som visade klippet, som en förklaring till vad det var han ville demonstrera.

OK, jag fattar, tänkte jag. Och blundade.

Medverkade gjorde Ulf Dalquist, sociolog och forskningsansvarig på Statens medieråd, Predrag Petrovic, läkare och forskare i psykiatri på Karolinska Institutet (KI) och Andreas Olsson, forskare i psykologi, också han på KI.

Dalquist presenterade den forskningsöversikt som Medierådet publicerade i december och som då blev mycket uppmärksammad i media. Den redovisar det aktuella kunskapsläget om sambandet mellan att spela våldsamma data/tv-spel och ökad aggression i form av benägenhet att själv utöva fysiskt våld. Slutsatsen de drar är att det inte går att säga att det finns ett sådant samband (det är dock inte samma sak som att det inte finns).

Dalquist påpekade att många studier på området brister i kvalitet. Framför allt ifrågasatte han de metoder som används för att mäta aggression och våldsbenägenhet. Eftersom det inte går att mäta våldsamhet genom att låta folk faktiskt bli våldsamma och slå på någon annan försöksperson återstår att mäta indirekt – t.ex. genom enkäter och associationstester. Forskningen på området är dessutom nästan bara gjord på vuxna, så hur spelen påverkar barn är det ännu svårare att uttala sig om.

KI-forskarna å sin sida menade att den samlade forskningen visar på ett tydligt samband mellan våldsamma spel och ökad aggression. Petrovic visade också exempel på den hjärnforskning som man börjat bedriva inom detta område – forskning som tyder på att spelande av våldsamma spel kan påverka hjärnan rent fysiskt, speciellt hos barn och unga.

Olsson förklarade att även om risken att bli våldsam av sitt datorspelande är liten för varje individ, så blir det ändå ett samhällsproblem i och med att det är så många individer som spelar. Fler personer totalt sett kommer att spåra ur och bli våldsbenägna, förlora sin empatiska förmåga, osv. Särskilt de med diagnoser som ADHD och borderline riskerar att lättare ”tippa över” om de spelar våldsamma dataspel.

De båda forskarna från KI var medförfattare till en debattartikel i december, som publicerades som en reaktion på Medierådets rapport.

Debatten i på seminariet blev ganska hetsig, särskilt mellan de medverkande forskarna men även med publiken – kanske framför allt en företrädare för dataspelsbranschen som tog sig några minuter för att framföra sin syn på hur branschen tar sitt ansvar genom bland annat PEGI-märkningen.

Jag gick från seminariet med frustration i kroppen. Varför denna arga debatt? Talar de inte om olika saker?

Forskarna från KI menar att det finns korrelation mellan våldsamma spel och aggression. Men begreppet aggression, påpekade Dalquist, kan betyda att man blir arg, tänker onda tankar, svär, mm – inte nödvändigtvis att man faktiskt utövar fysiskt våld.

Medierådet har inte tittat på vad forskningen säger om spelandets effekter på ”aggression” i denna vidare bemärkelse. De har, förklarade Dalquist, valt att studera utövande av fysiskt våld eftersom det är våld som tydligt ger oönskade samhällseffekter. Och de menar att det finns för lite tillräckligt bra och användbar forskning för att kunna säga huruvida ett sådant samband existerar.

Petrovic visade att det med magnetkamera går att se att det händer saker i hjärnan efter att man sett på skräckfilm, våld eller spelat våldsamma spel. Barns hjärnor är mer känsliga än vuxnas. Den del av hjärnan som främst påverkas av intrycken fortsätter att utvecklas ända tills man är i 25-årsåldern.

Det är oroande och otäckt – men det är ju fortfarande något annat än att personerna faktiskt blivit fysiskt våldsamma.

Hur testar man förresten om små barn skadas av extremt våldsdataspelande? Vem vill låna ut sin unge till ett sådant forskningsförsök? Hand upp, någon?

Det är ju för övrigt ingen som säger att barn i alla åldrar ska spela alla typer av spel, Medierådet är t.ex. mycket tydliga med att man som förälder bör följa åldersrekommendationer, vara närvarande när barnen spelar och sätta sig in i vad de gör på nätet.

Om forskarna på KI är oroade för att spelandet är ett samhällsproblem, borde det finnas förutsättningar för dialog och samarbete med det statliga organ som har som sitt uppdrag ”att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan”. Men i stället för att samarbeta mot ett gemensamt mål käbblar man och missförstår varandra. Enligt Dalquist avböjde eller svarade KIs forskare inte ens på inbjudan att tidigt delta i en dialog. Han skriver på Medierådets hemsida:

”Statens medieråd välkomnar ett fortsatt samtal kring barns medieanvändning och har tidigare bjudit in dessa forskare att medverka i referensgruppen för rapporten, men de har avböjt.”

Under tiden går ”branschen” in och hejar på Statens medieråd, som de uppfattar är på deras sida. Vilket får till följd att de forskare som är oroade för konsekvenserna av spelen blir ännu mer upprörda…

Och i slutänden är det vi föräldrar som står där och inte riktigt vet vem vi ska tro på, och kanske oroar oss i onödan – eller så får våra barn inte det skydd som de skulle behöva.

/Karin Hermansson

 

Framtidens ingenjör

När Uppsala teknolog- och naturvetarkår fyllde tio år blev jag inbjuden att moderera ett seminarium den 1 februari med den spännande titeln ”Framtidens ingenjör”. Temat kretsade kring framtidens ingenjörsroll och framtidens ingenjörsutbildningar, samt hur de framtida ingenjörerna ska kunna bidra till ett hållbart samhälle.

Det var en mycket intressant och lärorik diskussion att moderera. I panelen satt följande:

• Björn Victor, ordförande för Tekniska utbildningsnämnden
• Isolde Snellman, tidigare arbetsmarknadsansvarig UTN
• Lisa Bondesson, Sveriges Ingenjörer
• Ola Ljunggren Bergå, tidigare ordförande för Uppsala Teknologkår, nu konsult på C2 management

Under seminariet diskuterade panelen många frågor med många inlägg från publiken. Jag tänkte försöka återge några av funderingarna här.

Bland annat diskuterades det om de stora frågeställningarna i själva verket finns i gränssnitten mellan ämnena och om vi kommer gå från ett fokus på kunskaper till ett mer inriktat på värden. Det lyftes upp från flera i panelen att ingenjörsmässigheten främst finns i själva förmågan att formulera problem. Utifrån detta förutspådde vissa i panelen att vi nog dessutom kommer att gå från individer och ämnen till grupper och syften.

I samtalet formulerades även tanken om att ”framtidens ingenjör kommer bli mer mänsklig. Inte längre bara en maskinernas väktare.”

I de fortsatta diskussionerna kom det upp att ingenjörer måste kunna tala med andra och samarbeta med andra yrkesgrupper – men samtidigt är det inte bara extroverta entreprenörer som ska bli ingenjörer. Både extroverta och mer introverta, som verkligen vill gå på ämnesdjupet, behövs.

Panelen var överens om att det är bra med vidareutbildning. Frågan är bara hur den ska kunna ske? Extra kurser några år efter examen? Kvällskurser eller distanskurser? Hur ska det livslånga lärandet genomföras? Det är inte lätt att lösa men det måste funderas över ansåg de.

Det framfördes även att framtidens ingenjörsutbildning inte får vara en där studenter sitter i storsalsföreläsningar, sedan fokuserar på tentaplugg och klarar godkänt på kursen med 18 slumpmässiga poäng av 40 totalt möjliga.

Vikten av bra lärare som också är forskningsaktiva lyftes fram. Satsningarna på excellenta lärare (d.v.s. att lärare som är bra pedagoger belönas för detta) vid Uppsala universitet fördes här fram som en mycket positiv reform.

Panelen var överens om att det tyvärr är så att arbetsgivarna i regel inte förstår vad en ingenjör kan.

För övrigt såg jag att Manpower menar att ingenjör är drömjobbet bland 80-talister och 90-talister. Gällande framtiden och ingenjörsutbildningarna läste jag också att KTH nu väljer att storsatsa på utbildningarna i hållbar utveckling.

/Herman

 

Högskolans styrning och framtid

Är lärosätena faktiskt lika hårt politiskt styrda idag som under första hälften av 1800-talet? Det var en av de frågor som kom upp på seminariedagen ”Det styrda universitet” som anordnades av Uppsala universitet förra veckan. Det var ett av de mest klartänkta och intressanta arrangemang om högre utbildning som jag besökt på flera år och här följer en sammanfattning av några utvalda delar.

Professorerna blev arga – ministern fick gå

Carl Frängsmyr, docent vid Uppsala universitet, talade under rubriken ”Universitetskanslern och det akademiska självstyret under 1800-talet”. Han reflekterade över relationen mellan akademiskt självstyre och extern påverkan från år 1852 och framåt. Exempelvis beskrevs hur kanslerämbetet av praxis förr alltid gick till kronprinsarna och hur en komplicerad och konfliktfylld debatt (bland annat i Aftonbladet) slutligen ledde till att det blev ett civilt ämbete skiljt från kungahuset.

Frängsmyr berättade även att det var på 1840-talet som de första statsanslagen till lärosätena infördes och att de redan 1870 stod för hälften av finansieringen. Sen dess har de ökat och i takt med dessa även trycket utifrån. Han berättade även om ramaskrina från Lund och Uppsala i början av 1900-talet när ministern ville öka professorernas undervisningsplikt. Detta medförde att ministern helt enkelt fick avgå. En ganska annorlunda maktrelation än idag alltså.

Ideologer styr över högskolan?

Ett annat av seminarierna leddes av professor Thorsten Nybom från Örebro universitet med titeln ”Akademi – Byråkrati – Politik – en universitetspolitisk berättelse 1962-2012”.

Han berättade att utbildning och forskning fram till det första världskriget inte var sett som en nationell investering i Sverige. Istället sågs det som någonting som en anständig kulturnation helt enkelt borde ha. Han påminde sedan om att Tage Erlander var lidelsefullt intresserad av forskning och att Socialdemokraterna också satsade oerhört på forskning till 1962. Det går att läsa om detta i Erlanders dagböcker. Dock var intresset mindre av universitetet i helhet – vilket ledde till att utbildningspolitiken blev vagare formulerad än forskningspolitiken.

Nybom konstaterade också att han såg en tydlig glidning från att det varit akademiker som arbetat med forsknings- och utbildningspolitiken till byråkrater från 1968 och att det nu är ideologer som styr området. Han menade att detta går att se på att ideologiskt felaktiga förslag och utredningsresultat oftast inte genomförs av regeringen.

Han ansåg att staten styr universiteten lika mycket idag som före år 1852 – ett tydligt exempel på detta var det nya verket efter Högskoleverket som enligt honom ser ut att bli regeringens eget ”statsorgan”. Nybom menade att i den utformning som föreslås så borde det ligga inom utbildningsdepartementet – då det inte är utformat som en fristående myndighet. Angående kritiken mot det nya förslaget går det även att läsa universitetskanslerns inlägg på Högskoleverkets hemsida.

Något som Nybom också påpekade var de stora skillnaderna i hur staten prioriterat forskningsberedningarna. Fram till 1965 var det statsministern som ledde forskningsberedningen och den bestod till 99 % av skarpa akademiker. Nu menade han att det endast var 3 personer av 22 som sitter där i rollen som forskare (dock ingår flera rektorer som också är forskare). Resten av beredningen beskrev Nybom som mestadels avdankade direktörer och myndighetschefer.

Han konstaterade slutligen att dagens utbildningssystem varit systematiskt underfinansierat ända sedan 1990-talet.

Studenter blir kunder och sektorn saknar karta och kompass

Efter Nybom blev det dags för universitetskansler Lars Haikola som talade om ämnet ”Att styra och styras – utmaningar i dagens högskolelandskap”. Han började lite humoristiskt med att påpeka att 1852 förlorade professorerna rätten att avrättas med svärd – en stor förändring som debatterats för lite enligt honom.

Sedan beskrev han dagens situation. Högskolan är den största statliga arbetsgivaren och har gått från en insulär elitverksamhet till en massrörelse för utveckling, tillväxt och välfärd. Han menade att alla svenskar möter högskolan idag på något sätt och att det är en helt ny roll för lärosätena att axla.

Haikola räknade därefter upp följande som årtalen för de stora högskolereformerna; 1977, 1993 och 2007-2011. Det som skett de allra senaste åren som gör att de kvalificerar in som en omfattande reformperiod var enligt Haikola följande:

• Bolognareformen
• Mer forskning och i konkurrens
• Utbildning på forskarnivå vid alla högskolor
• Mål och resultatstyrning förstärks – utökad utvärdering
• Studentkårsobligatoriet avskaffas
• Studieavgifter införs i högskolan

Han påpekade att vi nu även lämnat Unckels reformtankar som till viss del var att universitetsutbildning inte bara ska sikta på yrkesutbildning, utan också ge bred kunskap och bildning.

Enligt Haikola kommer inte utvärderingarna av högskolan att minska – han menade att de kommer bli fler och skarpare. Det är ett led i de ökade kraven på nytta och effektivitet. Han noterade också stillsamt att andra svenska myndigheter inte ska konkurrera – men att det ska de myndigheter som är lärosäten – samtidigt som de också ska samarbeta. En svår situation.

Haikola påpekade att kårobligatorieavskaffandet leder till förändringar i relationen lärosäte och studenter – och att det redan är märkbart. VAs siffror om det höga förtroendet för forskare nämnde han och även IVAs rapport om forskningsanknytningen i högre utbildningen – där han  var bekymrad över siffrorna.

Haikolas bild av framtiden då? Han menade att vi kommer behöva utbilda fler med mindre pengar – han ville inte säga vad han tyckte om det – men han menade att det var hans prognos. Det gick enligt honom att se hur utbildning glider från att vara ett ”public good” till ett ”private good”, detta medför att tyngdpunkten förskjuts i finansieringen framöver. Han ansåg också att studenternas krav kommer att öka i takt med att de alltmer blir konsumenter av utbildning – detta i takt med trenden att det ska göras till medvetna rationella väljare på en marknad.

Haikola ansåg att vi inte kan fortsätta i tangentens riktning – det går bara till en viss gräns och det har inte gått sedan 1995. Vi har varken karta eller färdriktning tydliggjorde han.

Han menade att Högskoleverket har för lite analysverksamhet och att det överlag finns väldigt svaga analysfunktioner av den högre utbildningen i Sverige. Enligt Haikola var dessutom H77 den sista systematiska helhetsidén när det gäller högskolan – oavsett vad vi kan tycka om den. Han menade att vi inte orkat ta en omfattande och ideologisk debatt om högskolan sedan 1977 och att det var dags nu. Vi måste helt enkelt ta den debatten ansåg han.

En av de få nya idéerna som förs fram är den om nobelpristagare och elituniversitet menade han. Det är en bra idé men den kan inte gälla för alla lärosäten påpekade Haikola. Han ansåg att samarbetena mellan lärosätena fungerar förvånansvärt bra idag – men att uthållig samverkan också kräver lagändring. Han menade att fusionerna av lärosätena kommer att komma – men att det också kräver profilering. För att möta framtiden menade han att lärosätena behöver bland annat mod, rationell diversifiering och kunskap samt analys av dagens högskolelandskap.

När det gäller studieavgifter för svenska studenter trodde Haikola att de kommer att komma, men inte i under den närmaste tiden. Haikola förutspådde också att studenterna kommer att utsättas för högre krav i framtiden – effektiviseringen kommer att öka generellt.

Han önskade sig en ny U68 – men fruktade samtidigt att den tiden är förbi för statsmakterna – han kunde inte se vem som ska kunna genomföra den i dagsläget. Statsmakterna borde tvingas ut på banan och säga vad de vill om svensk högre utbildning menade han.

Enligt Haikola är vi också på väg mot den dag då vi måste försvara värdet av den högre utbildningen. Det var länge sedan senast – men det är på gång…

Politisk mikrostyrning, konspirationer och elitlärosäten

Nybom funderade under det avslutande samtalet på hur politikerna ser på debatten om framtidens högskolelandskap. Han menade bland annat att det aldrig diskuteras vad som händer med den övriga högre utbildningen i Sverige om vi skulle välja att skaffa två riktiga elituniversitet. Dessutom skulle det behöva diskuteras vilka skilda och speciella kvaliteter som skulle karaktärisera och genomsyra sådana elituniversitet. Nybom poängterade också att det inte kommer vara eliten i systemet som kommer att beröras av framtida nedskärningar.

En annan central framtidsfråga han lyfte var hur vi ska klara övergången från massutbildning till en nära nog universell högre utbildning (>50%)? Hur ska ett sådant system diversifieras och differentieras för att bli finansierbart, rättvist och hjälpligt uppfylla önskemålen?

Det pratades även om politisk mikrostyrning av sektorn under ytan – att några lärosäten uppmanas att begå självmord eller fusioneras. Det påtalades att det inte är så snyggt gjort – men framförallt väldigt irrationellt. Det sades att idag törs inte politiken ta ansvar för politiken, då törs inte utbildningsdepartementet säga vilka lärosäten som kommer att läggas ned. I Rapport i helgen dök liknande kritik upp.

Lars Haikola avslutade med att nämna en liten konspirationsteori. Bryssel inser att högre utbildning är oerhört viktigt, men de kan inte röra den. Däremot får de röra arbetsmarknaden. Han funderade på om det var dags att göra högre utbildning till en gemensam fråga – så att bildning kan få komma upp på förhandlingsbordet igen?

Nybom avslutade med att berätta att han drömmer om den dag då systemet och rektorerna säger ”låt bli det där” till politiken. Han berättade att Oxford röstat angående förtroendet för högskoleministerns politik vid Oxfords ”congregation”. Med 283 för och 5 emot antogs följande:

“Congregation instructs Council to communicate to Government that the University of Oxford has no confidence in the policies of the Minister for Higher Education.”

Cambridge skulle rösta dagarna efter – men då hade regeringen redan reagerat och dragit tillbaka sitt ”White paper” för ”further consideration”.

/Klas-Herman Lundgren

 

Riksdagens Framtidsdag

Förra veckan medverkade VA på Riksdagens framtidsdag. Det var en dag arrangerad av Riksdagen med syfte att föra samman forskare och politiker för att diskutera hur framtidens stora utmaningar ska tacklas. Dagen inleddes med ett gemensamt seminarium om det växande behovet av forskningsrön och framtidsanalyser i Riksdagens arbete. Vice talman Susanne Eberstein inledde och sedan äntrade professor Hans Rosling scenen.

Rosling svarade på moderatorn Eva Krutmeijers presentation av honom som “berömd” med att konstatera att han visserligen nått berömmelse, men att hans försök att uppdatera vår världsbild uppenbarligen inte gett någon effekt: folk i allmänhet svarar sämre än aporna på Skansen på frågor om hur världen egentligen ser ut! Rosling visade sedan på sitt så karakteristiska, mycket engagerade och engagerande sätt en del om utvecklingen i den del av världen vi fortfarande kallar u-länder – men där utvecklingen går fortare än vad vi i västvärlden förstått. Han poängterade behovet av en satsning på folkbildning – och för en sådan satsning måste politikerna vara med.

Och politikerna själva behöver ny kunskap om världen! Ordentliga utredningar med gedigna kunskapssammanställningar vore mycket värdefullt, menade Rosling, och sådana kan gärna göras av lite äldre forskare som inte längre är mitt i karriären.

Seminariet går även att se i efterhand på Webb-tv (beta.riksdagen.se)

Efter detta inledande seminarium ägde tre olika delseminarier rum parallellt.

Framtidens resurser – brister, behov och konflikter

Först ut att tala på detta delseminarium var Johan Kuylenstierna (chef vid SEI), som illustrerade hur olika miljöproblem, risker och andra faktorer påverkar varandra i ett komplext system. Dessa kopplingar, som kan kallas NEXUS (årets ord enligt Johan), medför att vi inte kan förvalta naturresurserna oberoende av varandra, utan måste ta hänsyn till hela systemet. Malin Mobjörk (fil. Dr. vid FOI) berättade om säkerhetspolitiska utmaningar, och poängterade att man hittills inte funnit några tydliga belägg för att konflikter uppstått som konsekvenser av klimatförändringar, utan att ett komplext samspel av faktorer är orsaken även här. Hon menade att det är viktigt att ta hänsyn till lokala variationer och att se till många scenarion. Även samspelet mellan olika förändrande faktorer – både direkt och indirekt – är viktigt. Hon påpekade att det dock är värt att tänka på att konflikter inte bara behöver vara mellan stater

Johanna Björklund (forskare vid Örebro universitet) talade om markanvändning för hållbar livsmedelsförsörjning. Johanna påpekade att Sverige lämpar sig ovanligt bra för ekologisk odling eftersom vi här har unga jordar med naturligt mycket näringsämnen kvar, till skillnad från betydligt mer utarmade jordar i andra delar av världen som har ett större behov av konstgödsel. Hon föreslog även att de offentliga köken  ur ett resurshushållningsperspektiv borde användas för att servera mat.

Tina Neset (fil. Dr. vid Linköpings universitet) pratade om näringsämnet fosfor, som bryts i gruvor och som finns i begränsad mängd globalt. De största reserverna finns i det konfliktdrabbade Västsahara, och fosforn beräknas nå sin topp omkring år 2050 om vi behåller dagens tillväxttakt. Hon pekade på nödvändigheten att återvinna fosfor och på så sätt få ett kretslopp av en del av fosforn, så att mindre ny fosfor behöver brytas.

Karin Aggestam (ass. prof. vid Lunds universitet) berättade att trots att man räknat med att framtidens krig kommer att handla om vatten, så finns inga belägg för att konflikter mellan länder uppstått som resultat av konkurrens om vatten, men konflikter på lokal nivå inom länder är däremot inte ovanliga. När det gäller energifrågan så pekade Thomas B. Johansson (doktor i kärnfysik) på att framtidens energiförsörjning behöver lösas genom i huvudsak tre metoder: vi behöver dels effektivisera energianvändningen, dels satsa på förnybara energikällor, och dels utveckla Carbon Capture and Storage (CCS), där producerad koldioxid pumpas ned i hålrum i jordskorpan.

Framtidens hälsa – utmaningar och nya möjlighete

Det andra delseminariet handlade om framtidens hälsa. Först talade Nina Rehnqvist (professor vid Karolinska Institutet och ordförande i SBU:s nämnd) om de stora utmaningarna inom hälso- och välfärdsområdet. Befolkningssammansättningen förändras, ojämlikhet finns i hälsa och välfärd, legitimiteten måste behållas samtidigt som förväntningar och kostnader ökar.

Göran Petersson (professor, verksamhetsledare för eHälsoinstitutet vid Linnéuniversitetet) berättade sedan om E-hälsotjänster. Han menade att en fördel med eLäkekonsten är att patienten kan förbereda sig med info på nätet. Nackdelar är att datoriserad info stjäl tid och att det kan bli fel och avbrott i systemen. Det är också värt att minnas att det fortfarande kommer att behövas fysisk konsultation men att den kan kompletteras med IT-stöd.

Ann Charlotte Smedler (professor, barnpsykolog vid Stockholms universitet) pratade om psykisk ohälsa hos unga. Det finns många faktorer som ökar sårbarheten och risken att få psykiska besvär  (t.ex. stress, mobbing, traumatiska upplevelser och tidiga separationer) och antalet unga med depression har ökat. Hon berättade att hon varit med om att utvärdera program som ska förebygga psykisk ohälsa. Slutsatsen var att det inte finns några lätta lösningar, vilket Skolverkets utvärdering av olika mobbningsförebyggande program också visat.

Louise von Essen (professor, psykolog vid Uppsala universitet) talade om U-Care – ett nätbaserat projekt för att lindra psykosociala besvär i samband med allvarligare kroppslig sjukdom, t.ex. cancer. Terapi, professionellt stöd och diskussionsfora där man kan möta andra sjuka finns tillgängligt på Internet, vilket ger patienterna kontrollen och låter dem vara anonyma om de vill.

Hon underströk också vikten av att forskningsfinansiärerna sätter press på forskarna att ha en plan för hur resultaten ska kommuniceras och implementeras!

Seminariet går även att se i efterhand på Webb-tv (beta.riksdagen.se)

Framtiden på nätet, i molnet och i andra digitala världar – hur påverkas vi och vad krävs av lagstiftningen

En viktig slutsats från det tredje seminariet var att såväl allmänhet som politiker behöver ökad kunskap, och att folkbildningen har en viktig roll att spela både för att bryta och motverka “digitalt utanförskap” och för att förhindra att människor råkar illa ut, till exempel genom att information om dem används i sammanhang de inte tänkt sig. Något forskarpanelen menade att politikerna skulle kunna ta tag i är de användarvillkor som vi ständigt behöver godkänna för olika webbtjänster. De allra flesta läser dem inte alls, och många av dem som faktiskt läser förstår dem inte. Inte ens jurister förstår dem, sade Mathias Klang (doktor i informatik med juridisk inriktning vid Göteborgs universitet).

Men behöver man verkligen förstå hur det funkar, undrade en av politikerna. Man kan väl använda roliga och praktiska tjänster ändå? Utan förståelse för tekniken blir vi lättledda, påpekade Mathias Klang. Om vi inte förstår hur t.ex. Facebook fungerar förstår vi heller inte hur information om oss kan användas, inflikade moderatorn Kristina Alexandersson (chef för Internet i skolan på Stiftelsen för Internetinfrastruktur). Markus Bylund (forskare i datavetenskap vid SICS) framhöll värdet av att förstå konsekvenserna av de val man gör – och det bästa sättet att förstå är att själv utsättas för dessa konsekvenser. Då kommer också engagemanget och delaktigheten, som är så viktiga.

Tore Tennöe från det norska Teknologirådet berättade att i Norge har man infört en fjärde kompetens efter att läsa, skriva och räkna: digital kompetens i skolan. Det vore kanske något för det svenska utbildningsutskottets ledamöter att diskutera?

Seminariet går även att se i efterhand på Webb-tv (beta.riksdagen.se)

I pauserna och under lunchen fanns bokbord uppställda. VA hade ett eget bokbord i Sammanbindningsbanan tillsammans med olika aktörer från forskningssverige (t.ex. KVA, IVA, Formas och Vinnova).

Vi passade på att dela ut vårt forsknings- och innovationspropositionsinspel till intresserade politiker.

Dessutom tipsade vi om vårt 10-årsjubileum som kommer att äga rum den 21 mars på Färgfabriken.

Vi hoppas att vi får träffa er där!

 

Framtidsfokus

I veckan var jag på arrangemanget Framtidsfokus anordnat av Institutet för Framtidsstudier (en av våra medlemmar i VA). Under dagen sammanfattades de senaste tre årens forskningsprogram under rubriken ”Sverige i framtiden”. Presentationerna kretsade kring hur vi i framtiden ska bygga samhället och förhålla oss till omvärlden för att stärka vår och även andras välfärd.

Utgångspunkten beskrevs så här:

Forskningsprogrammet har tagit sin utgångspunkt i grundläggande frågor för det svenska samhället: Hur kommer medborgare och samhälle påverkas av en ökad globalisering och europeisering? Hur kan ett välfärdssamhälle finansieras på lång sikt? Vad innebär det sociala utanförskapet och vad blir dess konsekvenser för människors deltagande i samhället?

Många intressanta forskningsresultat presenterades. Jag ska inte försöka skriva om alla, men här följer några valda exempel.

Hans Rosling (professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet) inledde dagen genom att påpeka att demografin enligt honom är den vetenskapsgren som ser bäst in i framtiden. Han diskuterade demografiförändringen i världen och varför vi kommer bli tre miljarder till på jorden trots att antalet födslar inte ökat sedan år 1990. Skälet för detta är kortfattat att folk som redan fötts kommer att växa upp och få barn, det finns en bromstid på cirka 70 år i systemet.

Europa och världens demografiska utveckling

Bo Malmberg (professor i kulturgeografi) talade om Europas utveckling. Han ansåg att Europa idag egentligen har en otroligt bra situation. Mängden av tillgängliga mänskliga resurser har aldrig varit så stor som idag, men han påpekade också att de kommer att minska framöver.

Han påminde om kopplingen mellan ekonomiskt tillväxt och en ökning av arbetsför befolkning, vilket sedan följs av en åldrande fas. Goda exempel på detta är både Kina och Korea. Indien å andra sidan kommer först 2040 ha en fördelaktig åldersstruktur vilket då ger dem stora möjligheter att bli en stormakt samtidigt som Europa och Kina från 2030 beräknas gå in i en åldrande fas. Brasilien är på väg in i gynnsam utveckling nu, medan Afrika ännu inte är där.

Malmberg påtalade också att det finns fantastiska möjligheter för världen idag och att det som egentligen brister är efterfrågan. ”Alla stoppar i ladorna trots att de egentligen skulle kunna agera mer…”

Han berättade även att de ekonomiska och åldersmässiga skillnaderna mellan Asien och Europa kommer att utplånas med tiden. När det gäller Europa så menade han att syd och nord kommer att byta åldersstrukturer där syd får den fördelaktiga om 20-30 år (”de blir den nya vuxengenerationen och nord blir far- och morföräldrar”). Som kulturgeograf ville han också påpeka att Europa har ett strategiskt geografiskt läge, ”Europa är världens Enköping” konstaterade han.

Malmberg förutspådde också att EU kommer att minska som andel av världsekonomin med en halvering av inflytandet till 2050 (genom att andra delar, främst Asien och Mellanöstern kommer att öka kraftigt). Utifrån dessa förändringar borde EUs globala politik omformuleras tyckte han. Dessutom påtalade han att vi måste se över tillväxten utifrån hållbarhetsperspektiv. De mänskliga resurserna finns, men hur ser det ut med miljön och hållbarheten?

Han såg även en generell brist på expansiv politik och en oförmåga för politiker att ta in de mer långsiktiga perspektiven.

Barndomen i norden                                       

Ingrid Söderlind (docent i tema Barn) talade om barndomen i norden och hur de nordiska länderna samarbetat historiskt för att skapa systemen kring barn och barndomen. Samtidigt finns det också exempel där synen och regelverken gått åt olika håll. Skolmaten är ett exempel där Danmark, Norge och Island tycker att smörgås räcker och Finland och Sverige tycker att det behövs varm mat. Hon lyfte även hur Barnkonventionen har gett politiken en mer internationell prägel och reflekterade över hur vi förr tog emot barnförflyttningarna från Finland mot hur vi hanterar flyktingbarn idag.…

EU2020 och det livslånga lärandet

Joakim Palme (VD för institutet, professor i statskunskap vid Uppsala universitet) lyfte bland annat att investeringarna i livslångt lärande måste börja redan år ett, att kraven på yrkeskunnande i utvecklade postindustriella samhällen riskerar att polarisera ungdomsgrupper och att den ”lärande ekonomin” kräver att såväl företag som anställda ständigt förbättrar kompetenser och förmågor.

Han påpekade att EU2020 fokuserar på expansiva sektorer i kunskapsekonomin, genusneutrala sysselsättningsmål, färdigheter, utbildning och minskning av avhopp i utbildningssystemen, social inkludering och fattigdomsreduktion. Han såg dock problem i att fokus ligger på utgifts-minskningar istället för intäkter och i att det saknas mål för gymnasie- och yrkesutbildning.

Sveriges befolkning 2010-2025

Jan Amcoff (docent i kulturgeografi) pratade om befolkningsförändringen för Sverige 2010-2025. 8,25 % tillväxt förväntas av befolkningen till 2025. Men många regioner (Norrlands inland, landsorter osv.) kommer samtidigt att få se en minskning. Hittills har balansen mellan försörjda och försörjare sett ganska lik ut 1995-2010, men framåt 2025 kommer den att förändras med stora skillnader mellan olika regioner. I storstäderna kommer det vara få personer per försörjare medan bl.a. vissa mindre regioner och Norrlands inland förväntas nå siffror på hela 2,8 försörjda per försörjare. Något som förstås riskerar att bli mycket problematiskt.

Äldreomsorgen, inte en tjänst som andra

Marta Szebehely (professor i socialt arbete) – talade om äldreomsorgen. Hon påpekade att den inte är en tjänst som alla andra, eftersom den har en stor inverkan på samhället i stort. Hon konstaterade också att en välfärdsminskning skett inom området där de anhöriga som konsekvens ökar sina insatser, då främst lågutbildade döttrar. Detta påverkar i sin tur arbetslivet. Hon menade att det är tydligt att pengar på äldreomsorg ger fler förvärvsarbetande kvinnor och att vi måste sluta tänka på äldreomsorgen bara som kostnad, lite på samma sätt som vi gjort med barnomsorgen.

Det sociala utanförskapets orsaker och konsekvenser

Olof Bäckman (docent i sociologi) hade undersökt andelen som varken studerar eller arbetar 7 år efter gymnasiestart. Han konstaterade att det i regel går sämre för de som hoppar av tidigt och att de som hoppar av från det individuella programmet i regel har sämre chanser än andra. Samtidigt kunde han också se att det går bättre för svenska avhoppare än för de i andra länder, detta troligtvis eftersom vi satsat mycket på Komvux som fångar upp många avhoppare.

Han menade att hur det går i skolan beror på bagaget och att det sedan har stor påverkan på hela livsförloppet.

/Herman

 

Bilder från VAs årsmöte och dialogseminarium 2011

Nu finns det bilder från VAs årsmöte och dialogseminarium, som gick av stapeln den 1 september 2011 på Östasiatiska museet. Ni hittar dem här nedanför. Stort tack till alla medverkande!

Fotograf: Klas-Herman Lundgren på VA.

 

 

Framtidens forskare finns i Strängnäs

I kväll ska jag åka till Strängnäs och hålla lektion med ett gäng gymnasieungdomar som vill bli framtidens forskningsledare inom naturvetenskap och teknik. De finns på sommarforskarskolan Rays – for excellence.

Rays är en helt ny satsning med målet att hjälpa unga talanger att tidigt inse sin fulla potential, både som forskare och ledare. Jag tänkte prata med dem om den ofta stereotypa bilden av en forskare och om hur de ser på vikten av att forskare kommunicerar med omvärlden om sin forskning. Det ska bli jättespännande!

Följ gärna ungdomarnas äventyr på Rays-bloggen!

/Karin Hermansson