VA-bloggen - Seminarium

Är högt förtroende ett gott tecken?

Va-barometerseminarium

I skrivande stund är det tisdagen den 17 december, och för bara ett par timmar sedan presenterade vi årets undersökning om allmänhetens syn på forskning och forskare: VA-barometern. Vi hade den stora lyckan att få hålla till hos Nobelmuseet i Gamla stan i Stockholm, och i taket ovanför publiken hängde foton på alla tidigare Nobelpristagare, som en påminnelse om hur viktigt det är med oberoende, fri forskning. För det är inom grundforskningen som de mest radikala upptäckterna oftast görs, som sedan får effekt på människors liv i form av innovationer inom olika områden. Men innovationer är beroende av att det också görs tillämpad forskning.

Grundforskning och tillämpad forskning är alltså intimt kopplade till varandra, och båda behövs lika mycket. Det tycker även svenska folket: VA-barometern visar bland annat att vi i Sverige har ett stort förtroende för forskare generellt och vi litar på att de gör viktiga saker; de måste inte sätta nyttan främst utan kan låta sin egen nyfikenhet leda dem. Det finns alltså ett stort stöd för grundforskning, men vi ser även en uttalad vilja att satsa statliga pengar på forskning som syftar till att lösa viktiga problem i samhället, som att utveckla miljövänlig energi, genteknik för bättre behandling av sjukdomar och metoder för bättre undervisning i skolan.

Forskarsamhället kan vara glada för att det finns ett så starkt stöd hos allmänheten för forskning. Men inte ta för givet att det kommer att finnas där för evigt. Och det måste också vara ett stöd som forskarna förtjänar. För vad skulle ett hundraprocentigt förtroende för forskare innebära? Skulle det betyda att all forskning är relevant och förtjänar stöd? Eller att allmänheten är alltför godtrogen? Nej, en sund skepsis är givetvis önskvärd, och detta belyste de inbjudna panelisterna som kommenterade resultaten i VA-barometern: vetenskapsredaktören Maria Gunther, miljöhistorieprofessorn Sverker Sörlin och museichefen Olov Amelin. Sverker Sörlin poängterade även att det höga förtroende för forskare som uppmätts i barometern inte stämmer överens med det dalande förtroende för forskare som de årliga mätningarna i SOM-undersökningarna visar. Just mätningen av förtroende för hur forskare sköter sitt arbete gör SOM-institutet i samarbete med VA, och vi kommer under våren att analysera huruvida förtroendet är korrelerat med omfattningen av forskningsrapportering i media, och även med omfattningen av rapportering om forskningsfusk. De olika förtroendemätningarna skiljer sig i metodik, och resultaten blir också delvis skilda. Det är välkänt inom undersökningsbranschen att telefonintervjuer ofta ger mer positiva resultat än undersökningar där man använder pappersenkäter, som SOM-undersökningen gör. Telefonintervjuerna inför barometern ger mer av en ögonblicksbild, och är då mer känslig för hur respondenterna påverkats av till exempel nyheter om forskning på sistone. Samtidigt kan ett spontant svar ge en bättre indikation på människors känslomässiga attityd, vilket ju ofta är det som styr vilka beslut man i praktiken tar.

Det som jag själv tyckte var allra mest intressant i barometerresultaten var att så många som hälften svarade att de ändrat attityd till forskare och forskning till följd av något de läst eller hört i media den senaste månaden! De flesta hade ändrat attityd i en mer positiv riktning, vilket jag tolkar som att ju mer man tar del av forskning i media, desto mer positivt inställd blir man generellt. I Sverige läser vi enligt Eurobarometern som kom i november mest forskningsnyheter i hela Europa. Och vi har högst förtroende för forskare i Europa, så det verkar hänga ihop även här.

Vi på VA tycker givetvis att det är väldigt positivt att forskare kommunicerar med allmänheten via alla olika kanaler, inte minst media. Men det är också viktigt att fånga upp vad allmänheten har för åsikter. Och det är det vi gör bland annat via barometern. Åsikter vi fångat upp är att de flesta vill att man ska vänta med att publicera forskningsresultat i media tills flera studier bekräftat resultaten. Och inte komma med larmrapporter om hälsorisker i onödan. Det vi också fått reda på i och med årets barometer är att en stor majoritet menar att forskare tycker olika saker i viktiga frågor. Denna motstridighet i budskap när det gäller forskningsrön är något vi på VA hoppas kunna undersöka närmare. Har den en inverkan på vilket förtroende man har för forskningen? Att ta avstamp i statistik och långa tidsserier för att gräva djupare och hitta orsakssamband tror vi kan ge en fördjupad bild, och av det skälet kommer vi att fortsätta att följa upp- och nedgångar i förtroende för forskning. Så fortsättning följer! Välkommen på seminarium om ett år igen, då får vi veta om det höga förtroendet hållit i sig, och vi kommer förmodligen även veta mer om vilka faktorer förtroende bygger på!

God Jul och Gott Nytt år!

/Karin

Stockholmshorisont 2020

Stocholmshorisont2020

Vinnova har under oktober månad turnerat Sverige runt och informerat om EU:s nya forskningsprogram Horisont 2020. Mötet i Stockholm gav försmak av hur de nya projekten kan komma att se ut i huvudstadsregionen.

Många av Vinnovas sammankomster under informationsturnén har varit fullbokade och så var det även på AlbaNova universitetscentrum i Stockholm den 24 oktober. Efter presentationen var det svårt att hålla sig från att ta en närmare titt på deltagarlistan och börja spå inför den nya programperioden 2014-2020. Vad är nytt och vad är det för typ av projekt som vi har att förvänta oss i huvudstadsregionen?

Större, bredare och vassare

Jämfört med perioden 2007-2013 ska Horisont 2020 vara både större, bredare och vassare. Programmet är större eftersom budgeten har ökat från 55 miljarder kronor under 2007-2013 till 70 miljarder kronor under 2014-2020. Horisont 2020 är bredare eftersom det samordnar tre befintliga EU-program; det pågående sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (FP7), delar av Konkurrenskraft och Innovationsprogrammet (CIP) och de initiativ som administreras av European Institute of Technology (EIT). Horisont 2020 kan även betraktas som vassare eftersom programmet har fokus på konkreta utmaningar à la tillväxtagendan Europa 2020 i stället för den nuvarande traditionella tematiska strukturen i FP7.

De stora samhällsutmaningarna står för manuset

Alla aktörer som får finansiering från Horisont 2020 ska vara med och lösa några av de utmaningar som EU definierat inom ramen för tillväxtagendan Europa 2020. Målet med agendan är att möjliggöra en smart och hållbar tillväxt för alla.

Genom satsningar på spetskompetens, industriellt ledarskap och samhälleliga utmaningar ska Horisont 2020 vara med och bidra till förverkligandet av dessa mål. Mycket handlar om att förvandla vetenskapliga genombrott till innovativa produkter och tjänster som antingen leder till affärsmöjligheter eller förändrar människors liv till det bättre.

Eftersom betoningen ligger på samhällsutmaningarna, borde det även innebära att alla delar av samhället behövs i projekten; akademin och instituten, offentliga sektorn, näringslivet och civilsamhället. Några gemensamma buzzwords som aktörerna kan samlas kring är nano, bio, ICT, miljö, klimat och gränsöverskridande samarbete.

KTH huvudrollsinnehavaren och civilsamhället statisten i Stockholm

Om man leker med tanken att Stockholmsregionen startade ett helt eget projekt med tjugo deltagande aktörer skulle tio av dessa komma från forskningssektorn, fyra från privata sektorn, tre från offentliga sektorn och en deltagare från civilsamhället. Detta enligt deltagarlistan från informationsmötet den 24 oktober. Ett första informationsmöte i Stockholm hölls redan den 17 oktober.

Kungliga Tekniska Högskolan skulle i praktiken delta i varje projekt, 100 av totalt ca 250 deltagare i konferensen kom från KTH. En hård konkurrens – men det har kanske sin förklaring i att KTH var en av de organiserande aktörerna. Kanske var de övriga universiteten och högskolorna i regionen på informationsmötet den 17 oktober? Förhoppningsvis planerar de inte att hoppa över forskningsprogrammet.

Civilsamhället hade en svag närvaro både i presentationen och i deltagarlistan. De få som var på plats kom från intresseorganisationer inom forskning, företagande och teknik. Vi alla saknade säkert ungefär samma sak; en uttalad koppling till delprogrammet Science With And For Society. Hur ska dialogen och samverkan gå till, hur kan även civilsamhället delta och påverka och inte bara bidra som en siffra i en databas?

Landstingets spännande dansinvit

Dagens kanske mest dramatiska utspel kom från den offentliga sektorn, närmare sagt från Stockholm Läns Landsting. Utan att vara för specifik öppnade SLL upp för många spännande samarbeten inom sina stora och för samhället viktiga verksamhetsområden. Det ska bli spännande att följa utvecklingen.

Annars verkar inte offentliga sektorn vara överdrivet intresserad av projektsamarbete men kan eventuellt bidra med policyexpertis och analys (exempelvis Statskontoret och Smittsskyddsinstitutet), kanske bjuda på kommunala utmaningar från miljonprogramsområden eller från nationella tillväxtnoder. Ett annat sätt kan vara att ta fram statistiskt underlag (SCB) och tipsa om bra informationsdatabaser (Stockholms universitetsbibliotek).

En typisk stockholmsintressent från den privata sektorn jobbar med nano, bio, medicin, ICT och/eller klimat och miljö. Det finns också konsulter som kan hjälpa med att skriva ansökningar och coacha projektledningen. Vissa aktörer kanske funderar på att investera rena pengar istället för att göra en arbetsinsats.

Är du redo?

Vill du vara med och dansa så se till att du har en partner nära till hands. Den första ansökningsomgången öppnar redan den 11 december 2013 och det nya ramprogrammet startar den 1 januari 2014.

Wille Kuha

Stjärnspäckad medborgardialog om EU

EU medborgardialog Sthlm blogg 2013

Medborgardialogen med EU:s kanske starkast lysande stjärna, EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding i Stockholm blev livlig. Många ville prata framtid inom EU, men forskning och innovation behöver också föras upp på dagordningen som framtidsfråga.

Europaåret för medborgarna firas under 2013 bland annat genom ett femtiotal medborgardialoger om EU:s framtid i medlemsländerna. Den demokratiska förankringen av besluten ska stärkas genom dialog politiker och medborgare emellan. Resultaten sammanställs av EU-kommissionen i en rapport.

Shaking the coconut tree

dialogmötet i Stockholms stadshus den 15 oktober hade Reding Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson och Europaparlamentarikern Olle Ludvigsson vid sin sida. En av deltagarna kritiserade de närvarande beslutsfattarna och menade att de ville omvandla dialogen till en rad twittervänliga kommentarer.

– Det handlar om att skaka kokospalmen om vi ska få fart på den europeiska debatten om jämställdhet, sade Reding.

På motsvarande dialog i Helsingfors släppte Reding formuleringar som ”get a Finn and you’ll win”.

Det är en utmaning att skapa en meningsfull diskussion med 350 deltagare; det fanns helt enkelt inte riktigt plats för de djuplodande analyserna. Kommissionen har strävat efter att ha en bra blandning av medborgare i olika åldrar och mötesformen passade särskilt bra för dem som har framtiden framför sig, alltså de unga.

Hur skapa ett inkluderande samtal

Man skulle kunna ifrågasätta det demokratiska värdet med dialogmötena då själva urvalsprocessen är tämligen selektiv och toppstyrd. Det räcker inte med att bevaka evenemanget i sex månaders tid och anmäla sig i tid utan du måste bli utvald av EU-kommissionen också enligt fastställda kvalifikationer.

Istället för ett gigantiskt dialogmöte per medlemsland skulle ett alternativ kunna vara ett rikligt antal regionala möten i respektive land. Det finns säkert många regionala EU-politiker eller andra EU-aktiva som gärna skulle ställa upp som dragplåster.

Ett upplägg som har fungerat väl är den nordiska modellen av EU-initiativet Researchers’ Night. I Sverige koordinerar och stöttar VA ett tjugotal regionala organisatörer som anordnar ForskarFredag aktiviteter runt om i Sverige.

Forskare får en andra chans

Skildra Europa är ett liknande initiativ där konstnärer, forskare, akademiker och andra EU-invånare tillsammans ska diskutera EU:s gemensamma historia, värderingar, symboler och kulturella aspekter. På så sätt vill man blåsa nytt liv i den europeiska andan. Under 2013 och 2014 anordnas tre möten och de kommer att ligga till grund för ”en ny berättelse om Europa”. Följ EU-kommissionens hemsida och Skildra Europa om du är intresserad av att delta.

VA satsar på ett nytt gränsöverskridande dialogprojekt

Forskning och innovation rymdes tyvärr inte i dialogen i Blå hallen. Men dialog mellan forskargemenskapen och övriga samhället är avgörande för EU:s framtid; för jobben, klimatet och hälsan. VA har varit en av aktörerna för att få delprogrammet Science With And For Society inom EU:s forskningsprogram Horisont 2020 på plats och välkomnar regeringens och EU-institutionernas anammande av denna del som inte fanns med i det ursprungliga förslaget till Horison 2020.

VA kommer att starta året 2014 i EUs tecken genom att delta i ett nytt gränsöverskridande EU-projekt där dialogen mellan forskarsamhället och det omgivande samhället står i fokus. Projektet RRI TOOLS syftar till att utveckla redskap och genomföra samtal om hur Responsible Research and Innovation bäst åstadkoms. Vi kommer att samarbeta med 19 noder i 30 länder bestående av organisationer från olika samhällssektorer; civilsamhälle, näringsliv, utbildning och forskning. Det är ett stort projekt med stora ambitioner och vi ser fram emot att engagera dig i det arbetet.

Wille Kuha

Science Café: En hållbar livsstil bygger på sunt förnuft

mai

När Mai-Lis Hellénius medverkade i ett kafésamtal på Bokmässan i Göteborg ville stolarna inte räcka till och frågorna aldrig ta slut.
– Jag är inte författare, jag är läkare och glad att få hjälp att paketera min vetenskap. Det är ett budskap om hälsa, men jag saluför ingen metod.

Så bad hon publiken att ställa sig upp. En bensträckare kan nämligen förlänga livet, enligt Mai-Lis, som samtalade med mässbesökarna vid ett  Science Café på Forskartorget på Bok & Bibliotek den 28 september. Rubriken var Vad har hänt med vår livsstil? Det handlade om kolhydratskräck och stillasittande, om sambandet mellan vad vi äter, hur vi rör oss och hur detta påverkar hälsan.

Deltagarna bjöds på kaffe (bryggkaffe är ok i måttliga mängder), frallor och frukt (nä, socker är inte bra). Det blev mer än fullsatt och en livlig diskussion. Mai-Lis stod kvar en halvtimme efteråt och fortsatte prata med folk om hälsa och livsstil. Hon är professor och överläkare vid Karolinska Institutet och Karolinska universitetssjukhuset.

folket står

Alla reste sig snällt när Mai-Lis bad dem. Man kan stå bort tio kilo om året, enligt henne, men då får man ju äta rätt också.

– Grunden för de här samtalen är att man har trevligt och fikar samtidigt som man pratar, förklarade Karin Larsdotter från VA, som ledde kafésamtalet.
Mai-Lis inledande  presentation handlade om oss nordeuropéer som motionerar mest i världen men samtidigt är de mest stillasittande.
– Alla vanliga hälsoproblem är kopplade till hur mycket eller lite vi rör oss, sade Mai-Lis och samtalet satte igång direkt; vad betyder promenaden i detta sammanhang, frågade Eva Harrie.

– Promenaden är svårslagen, vi vinner inte så mycket om vi lägger på ett kol till, sade Mai-Lis och lade till att bensträckaren minskar midjemåttet, sänker blodfettet och minskar inflammation.

Det bästa är om den är så pass rask att man känner lätt ansträngning, men man ska fortfarande kunna prata.
Hon menar att man kan stå bort tio kilo om året och att det är mycket bättre än att banta, som är ett otyg. I dag vänder trenden åt fel håll när det gäller hjärt- och kärlsjukdomar; även unga drabbas av stroke och hjärtinfarkt och ofta är det de som bantat och sedan äter fel.

Publikmikrofonen fick verkligen göra rätt för sitt namn denna dag.
– Jag heter Lena Jönsson och jag säger bara 5:2.
Hon syftade på den populära metod som går ut på att äta fem dagar och låta bli i två.
– Ja, den har blivit en enorm fluga i USA och Europa och är inte direkt farlig. Den reducerar ju kalorierna men det är en metod, och jag som jobbar på livstilsmottagningen på Karolinska Universitetssjukhuset försöker snarare hitta något som leder till en hållbar livsstil, svarade Mai-Lis.
Det är svårt att banta bort övervikt, vi måste öka rörelsen, menade hon.

3tjejer

Marika Mossing, Camilla Jonsson och Sofia Fjällborg läser till hälsofrämjare vid Göteborgs universitet.

– Kruxet är att även om det är bra att minska kolhydraterna ersätter vi dem ofta med sådant som ökar blodfetterna. Man kommer långt med lagom-metoden, den är inte så dum!
Lena undrade också om det är bra att ta en tupplur mitt på dagen. En god sömn har visat sig vara väldigt viktig för hälsan. Sverige och Finland ligger i topp där med; med sömnproblem alltså.

Medelhavsmat var ett annat tema. Det viktiga är rätt råvaror: fleromättat fett, grönsaker, fisk och skaldjur och begränsat med varierat kött och mejeriprodukter, är rekommendationen. Glöm inte bönorna, ärtorna, linserna, havregrynen, blåbären …

Någon i publiken ville ha bra råd till ungdomar och fick det: De ska röra på sig mer så att de kan äta varierat och få i sig essentiella näringsämnen och tillräckligt med proteiner (vilket inte är minst viktigt för vegetarianer).
– Detta var verkligen jätteroligt och intressant, sade Kenneth Abrahamsson när han tackade för kaffet.

Många stannade kvar och talade med Mai-Lis Hellénius efteråt. Då handlade det om sextioplussare; det är viktigt med träning då och särskilt för kvinnor. Men att röra sig mer och äta mindre, det håller hela vägen.
Mai-Lis rekommenderade NNR5.org som är den femte reviderade upplagan av nordiska kostråd. Där står bland annat att vi äter mycket mejerifetter och att vi måste skifta från mättade till omättade fetter, som är oljor, lax, avakado, nötter, mandel etc.
– Men ofta handlar diskussionen bara om en fråga i taget. Vi måste bli bättre på att ge kostråd utan pekpinnar, avslutade Mai-Lis Hellénius som är aktuell med böckerna Solens hälsa: laga mat med olivolja och må bra samt Till fots: världens bästa motion.

Arrangör för kafésamtalet, som hölls på Forskartorget och lockade nästan hundra personer, var Karolinska Institutet och Vetenskap & Allmänhet.

Monica Bengtson

 

Digital dialog på VA-dagen

 

screenshotVi på Vetenskap & Allmänhet anordnade nyss den årliga VA-dagen. I år hade den temat utbildning + forskning = sant?

 

Med och diskuterade var bland annat Maria Arnholm bitr utbildningsminister (FP), Ibrahim Baylan vice ordf Utbildningsutskottet (S), Agneta Bladh ordf VA,Gunvor Borre rektor HTS Hässleholms Tekniska Skola, Anna Ekström GD Skolverket, Pam Fredman rektor Göteborgs universitet, Gustav Fridolin språkrör (MP), Mattias Hallberg ordf Sveriges elevkårer, Bengt Kristensson Uggla prof Åbo akademi, Betty Malmberg ledamot Utbildningsutskottet (M), Matz Nilsson ordf Sveriges Skolledarförbund, Daniel Sundberg lektor Linnéuniversitetet, Åke Svensson VD Teknikföretagen, Johan Söderman lektor Malmö högskola och Julia Uddén forskare Max Planck Institute for Psycholinguistics i Holland.

 

Det blev många spännande samtal, även digitalt. Vi noterade att det var så många som twittrade på hashtaggen #VAdagen (en hashtagg är en märkning av inlägg som har samma tema) att den till och med var en av de tio mest populära i Sverige under en del av dagen. Snart kommer vi att publicera dokumentation i text, bild och film från dagen. Men så länge vill vi tipsa om att det finns mycket intressant att hämta bland de många inläggen i de sociala medierna.

 

Vi är även glada att rapporten vi släppte på VA-dagen om skolans syn på vetenskap togs upp av Dagens Nyheter, TT, SVT och många andra. Läs artikeln i DN här.

 

Nedan följer en sammanställning av alla inlägg på Twitter och Instagram med hashtaggen #VAdagen.
/Herman

 

Har fria ordet en framtid?

 

collage_fria_580Jag läser i tidningen att Washington Post säljs till en it-mogul och kommer – i Almedalens kölvatten, att tänka på seminariet Det fria ordets framtid. Det arrangerades under politikerveckan i juli av tidningskoncernen Stampen och Göteborgs universitet.

Seminariet var inte helt fullsatt. Men journalisten Britt-Marie Mattsson var där. Det var hennes man statsvetarprofessorn Sören Holmberg också. Och andra välkända statsvetare från GU.

Diagrammen avlöste varandra. Inte helt lätta att tolka. Men budskapet var solklart: Medias förändring är så omvälvande att det fria ordet kan hamna i fritt fall medan gammelmedia fasas ut. Akademin kan hjälpa media att tolka vad som sker och vart det leder. Men forskning tar tid och media förändras så snabbt att frågan är om akademin alls hänger med.

Medverkade gjorde bland andra Pam Fredman, rektor, Göteborgs universitet, Tomas Brunegård, styrelseordförande, WAN-IFRA , World Association of Newspapers and News Publishers, Oscar Westlund, docent, Göteborgs universitet, Mathias Färdigh, universitetsadjunkt, Göteborgs universitet och Ove Joanson, styrelseordförande, Utgivarna.

Fredman tryckte på vikten av att beforska nya områden; exempelvis barn som använder läsplattor. Brunegård som vari koncernchef för Stampen under en explosiv fas som ser ut att leda till att GP fasar ut papperstidningen (och då spelar det ingen roll att gamla farmor säger att hon inte kan leva utan sin tidning) menade att branschens aktörer måste samordna sig globalt för att kunna förstå vad som händer; vad som är bra och dåligt i det nya.

Receptet han gav för hållbar utveckling var att bedriva internationell forskning, formulera policys för att hantera förändringarna, både när det gäller enskilda nationer, akademin och medierna. Bara för att det rusar snabbt kan vi inte strunta i att forska om det som sker. Mediekonsumtionens historiskt rekordsnabba förändring påverkar branschens arbetssätt och sätt att verka; forskning som tittar på detta är essentiellt.

Integritetsfrågorna är på agendan; vad får den nya spelplanen för konsekvenser för individen och hur ska du och jag förhålla oss till utvecklingen, för att samhället ska bli bra?

– Varenda ledare inom media och varenda journalist undrar i dag vad blir det av mig och min yrkeskunskap, men det är bara att konstatera att utvecklingen är här. Gemensamma spelregler behövs; bara för att man kommer från Silicon Valley ska man inte kunna sopa banan med exempelvis lokala arenor som Göteborg, menade Brunegård.

Diskussionen var livlig och det kan man förstå. Vi talar om fundamentet i ett demokratiskt samhälle. Utan demokrati, ingen journalistik, och vice versa. Hur kan forskningen vara en kraftfull aktör på samhällsnivå? Som klarar att lyfta fram de viktiga aspekterna?

Docent Oscar Westlund vars huvudinriktning är demokratifrågor, pratade om att medias förändring påverkar olika mycket i olika länder eftersom medias betydelse skiftar och graden av korruption skiljer sig åt, det gör förstås även demokratinivån; i Singapore spelar pressfrihet kanske mindre roll medan den i välutvecklade demokratier är grundläggande. Nu får traditionella medier förhålla sig till sociala, exempelvis Kinas ledare oroas av den utvecklingen.

SOM-institutets undersökningar visar att det fortfarande är stor skillnad mellan sydeuropéer som ser mer på teve och nordeuropéer som i större utsträckning läser tidningar och använder internet och mobiltelefoni. Var fjärde svensk tar nu emot nyheter via mobil, fyra av tio redan innan de går upp ur sängen. Vi förlänger mediedygnet. Nu söker mediebranschen nya sätt att få betalt. Nya affärsmodeller byggs upp: här har forskningen en viktig roll.

Det nya kommunikativa landskapet innebär nya problem: Från att ha varit passiva konsumenter kan vi numera själva dokumentera och utöva en slags meborgarjournalistik. Men vad kan förortsborna göra för att skapa publicitet? Bilar bränns varenda natt; man måste bränna ganska många för att media ska reagera. Man samspelar därför med medierna. Resultatet blir krigsrubriker snarare än fokus på de verkliga problemen.

I slutet av seminariet konstaterade Brunegård att det finns fler frågor än svar och Mattsson avslutade med att frågorna måste fortsätta ställas så länge vi inte har svaren. Själv tänker jag att när även Amnesty tycker att det ska vara möjligt att berätta för dem som blir övervakade att de blir det, är det bekymmersamt att så många tänker att eftersom de har rent mjöl i påsen är det ok att bli kartlagd in i minsta sms. Ett sådant resonemang bygger ju på att man förutsätter att makten för all framtid kommer att bestå av förnuftiga människor som vill en väl.

 Monica Bengtson

Vill du leva länge? Skaffa en rik man eller en välutbildad fru!

par på strandenJag var för ett par veckor sedan på seminariet ”Ökande ojämlikhet i hälsa – vad vet vi om orsakerna och vad kan vi göra för att förbättra situationen?” Det anordnades av Sällskapet riksdagsledamöter och forskare, RIFO, som har till uppgift att förmedla kontakt mellan just dessa grupper. Kungl. Vetenskapsakademien stod som värd för evenemanget, och självaste Carl von Linné blickade ned på medverkande forskare och politiker i den anrika salen.

Förste forskaren ut var Robert Erikson från Institutet för social forskning vid Stockholms universitet. Han berättade att livslängden är starkt korrelerad till utbildningsnivå för både kvinnor och män: ju högre utbildning du har, desto längre förväntas du leva. För män gäller också att ju högre social status han har, desto längre liv. Detta gäller dock inte för kvinnor. Däremot lever kvinnan längre om hon har en rik man. Men lever män längre om de har en rik fru? Nej, det kan man inte se, men däremot att om frun har hög utbildning så lever mannen längre.

Riktigt intressanta samband, men nu började jag undra, vad kan de bero på? Jo, menar Erikson, utbildning ger ofta större förmåga att ta till sig medicinska råd och gallra bland råden. Utbildning ger också en större tilltro till att handlingar får konsekvenser, man blir helt enkelt mer medveten om att det man gör spelar roll för hälsan. Eftersom det i de flesta familjer fortfarande är kvinnan som har det största ansvaret för hem och mat är hennes medvetenhet om kost och livsvanor avgörande för hela familjens hälsa, och mannen lever därför längre om kvinnan är välutbildad.

Forskare nummer två var Viveca Östberg från Centre for Health Equity Studies (CHESS) vid Stockholms universitet. Hon berättade att bland barn och ungdomar kan man se skillnader i hälsa beroende på föräldrarnas utbildning och sociala klass. Dessa skillnader märks innan barnet fyller tio år, liksom efter att ungdomen fyllt 19. Däremellan finns alltså en period där hälsan inte avgörs av social klass. Orsaken tros vara att under dessa år är det mest kortvariga sjukdomar som är vanliga, och dessa beror inte på livsstilsfaktorer och social status. Den ohälsa som är vanligare bland barn och unga vars föräldrar är lågutbildade eller har lägre klasstillhörighet är bland annat astma, ADHD och dödlighet. För lättare besvär, till exempel huvudvärk, magont och sömnproblem, ser man ingen skillnad kopplad till klass. Däremot är dessa problem generellt vanligare hos flickor än hos pojkar.

Siste forskare att tala var Lars Terenius från Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet. Lars forskar om missbruk och psykiska sjukdomar. Han berättade att personer med psykisk sjukdom har en överdödlighet även i somatiska sjukdomar. Man kan räkna med att livslängden för personer med schizofreni är 10-15 år lägre än för en psykiskt frisk.

Lars berättade också att om man tittar på vad som ger ett långt liv nu jämfört med förr i tiden så ser man att idag kan livsstilsfaktorer förklara det mesta av ohälsan. Förr i tiden var det infektioner som var allra farligast, men tillgång till rent vatten och så småningom antibiotika medförde drastiska förbättringar i hälsa. Om man rangordnar de faktorer som idag innebär högst risk för ohälsa och för tidig död ser vi att högt blodtryck är allra farligast. Sedan följer rökning, alkohol, luftföroreningar, att äta för lite frukt och sist för högt Body Mass Index (BMI). Dessa livsstilsfaktorer går ofta att koppla till social status och utbildningsnivå, så det är väl därför sambanden mellan livslängd och social status ser ut som det gör.

Lars spekulerade också i hur sjukvården i framtiden kan se ut, kan vi gå från ohälsa till e-hälsa? Kommer vi ha ett datachip inopererat med information om vår hälsa så att man kan skräddarsy råd för var och en? Om chipet kan mäta hur vi mår för stunden kan det också ringa till mobilen och säga: Hej! Nu är blodtrycket för högt, sätt dig ner och ta det lugnt en stund!

Vad kan man då göra för att minska ohälsan generellt? Och för att minska skillnaderna i hälsa som beror på social status? Vissa saker är lättare att påverka än andra, konstaterade forskarna. Rökning är ett exempel på något som ger stora hälsoeffekter och som går att påverka. Här har vi faktiskt tagit till oss kunskapen om risken med rökning, och rökningen har minskat drastiskt i befolkningen.

En politiker konstaterade att vi i 40 år vetat att livsstilsfaktorer står för 95 procent av våra sjukdomar. Varför händer inget trots att vi vet hur det hänger ihop? Forskarna höll med om att visst vet de flesta vad som gäller. Det är bara så att ändra människors livsstil och beteende är något av det svåraste som finns. En annan politiker konstaterade dystert att inte ens i döden är vi jämlika. Forskarna bekräftade att det är oroväckande att skillnaderna i hälsa mellan människor med olika social status verkar öka. Dock kan man trösta sig med att livslängden ökar hos alla, oavsett utbildning och klass.

Ovetenskap med lånta fjädrar bör bemötas

Frågan om vad som är vetenskap och vad som inte är det ställdes i en fullsatt Chalmerslokal den 25 april under Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Hur pseudovetenskap ska hanteras av akademin ställs på sin spets när dess företrädare styr in under högskolans flagg; som när Lynne McTaggart länkade till Chalmers hemsida och när mer eller mindre obskyra ordnar hyr in sig i lokalerna.

 Ett gäng professorer i panelen diskuterar det som är seminariets rubrik ”Ska Chalmers bjuda in pseudovetenskapen?” och pratar med publiken om vad som är och inte är vetenskap och beprövad erfarenhet. Aant Elzinga, professor emeritus i vetenskapsteori, säger att när intressen av det ovetenskapliga slaget försöker dra nytta av högskolans varumärke måste vi diskutera det, men att agera tankepolis är inget alternativ.

Sokrates_600

Han ser själv ut som Sokrates när han spinner historiens trådar kring 1500-talets är-jorden-rund-debatt och drar upp riktlinjerna; värdegrund, etos och cudos som handlar om principer för god vetenskap. Här blir vi internationella; communalism, universalism, disinterestedness, originality och skepticism.

Att kunna resonera kring sina resultat, att de ska kunna falsifieras (det vill säga ifrågasättas) och att de vetenskapliga artiklar som publiceras först genomgår kollegial prövning, så kallad peer review, är elementärt. Vetenskap handlar ju också om att göra en bedömning av vad som är rimligt, förstås. Det som inte är prövat är inte vetenskap. Ett experiment ska också kunna upprepas för att vara trovärdigt.

Men man ska vara medveten om att gränserna för vad som är vetenskap är resultatet av förhandlingar och stridigheter och att förhållandena inom vetenskapssamhället är öppna eller slutna beroende på den historiska tidpunkten. Det finns sådant som först betraktats som vetenskap men puttas ur boet för att sedan betraktas som pseudovetenskap.

Då äntrar ett energiknippe, professor PO Nilsson, scenen och pratar om den tredje uppgiften; att forskarnas resultat ska kommuniceras med samhället. Han tycker professurer i allmänhetens förståelse av vetenskapen skulle vara på sin plats vid svenska universitet.

Han gör korttrick, pratar om att Uri Geller som böjde skedar var kul men borde ha erkänt att det var trick och inte övernaturlig tankeförmåga. Festivalens sista dag kör Nilsson öppet hus med fysikaliska leksaker eftersom han också anser att den teori som inte går att förklara för barn troligen är helt värdelös.

Han berättar underhållande om hur han har möblerat om hotell för att bevisa att energin inte kan ändras av möbleringen, vilket feng shui-företrädare påstår.

Och visserligen talar de här herrarna delvis nedsättande om homeopati och annan icke-vetenskap; som magnethalsband mot cancer, men prorektor Mats Viberg sammanfattar det de alla kan skriva under på: Det ska vara högt i tak, men forskningens stora förtroende hos allmänheten måste bevaras genom att vi diskuterar de här sakerna.

I pausen pratar jag med klimatforskaren Olle Häggström, som bloggar om sin forskning för då får han uttrycka sig hur komplicerat han vill och berätta det som är vetenskapligt bevisat: att mänsklig aktivitet påverkar klimatet. Han är ganska trött på dem som hävdar motsatsen och har startat bloggen Uppsalainitiativet för att bemöta dem han kallar klimatförnekarna.

Sen blir det mer komplicerat. Magnus Fontes, professor i matematik, berättar om den parapsykologiska debatten i Lund, som handlar om att lärosätet faktiskt har en professur i psykologi med inriktning mot hypnos och just parapsykologi. Ett experiment har visat tecken på att tankeöverföring kan existera och detta har omskrivits i universitetsmagasinet LUM, vilket fick nio professorer att gå ut på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt i protest. Experimentet har ännu inte upprepats och Magnus resonerar kring slumpens inverkan på försöket.

En fråga har slängts ut inför diskussionen: vad är egentligen universitetens, men även organisationer som VA:s roll i förhållande till ovetenskap? VA:s uppgift är att främja öppenhet mellan vetenskap och allmänhet, att föra ut forskningen till folket, att skapa mötesplatser för forskare och allmänhet – till vilken media kan vara en länk, så vi arbetar även med mötesplatser för forskare/media.

När det gäller det som inte kan kallas vetenskap har VA inte någon specifik uppgift, det vill säga vi har inte som uttalat syfte att motarbeta pseudovetenskapen men självklart kan och bör vi diskutera den.

Mitt råd är att även pseudovetenskapen ska behandlas vetenskapligt. Man kan till exempel inte använda det faktum att en människa som hade ett magnethalsband dog av sin cancer som argument mot den typen av företeelse, eftersom hon kanske hade dött ändå. Om man verkligen vill nå trovärdighet bör man i stället seriöst och vetenskapligt belägga de exempel man tar upp.

Nu vet jag mer vad jag inte vet

SooriUnder blodröda friser i Röda Korsets gamla sjukhus i Stockholm; nu renoverat för KTH:s behov, går den lilla men fokuserade gruppen in i hissen och trycker sig upp till elvan för att dricka lite svart kaffe och höra berättelsen om konsumtion och produktion.

I den bästa av världar möter vetenskapen verkligheten och jag inser att jag hamnat mitt i ett vetenskapligt kafésamtal; Science Café. De ordnas runt om i Europa sen starten 1992 när en fransk forskare ville föra ut vetenskapen till folket. I Sverige har vi ju den tredje uppgiften som betyder att universiteten inte bara ska utbilda och forska utan även dela med sig av kunskapen.

Nu behöver du ta en paus i läsandet och lyssna på den här sången: Whatcha Gonna Do (With All That Poo); på YouTube och titta på videon för att kunna hänga med. Professor Viveka Palm, enhetschef på SCB, står och blundar när hon lyssnar till låten som är rätt kul, hon ler och vi sjunger inte med men följer med i texten på pappret hon delat ut.

Ja, vad vi ska göra med allt avfall, är verkligen en viktig fråga, Viveka är en av dem som bör veta, professor i tillämpad miljöteknik som hon är. Hon tycker vi ska äta mindre kött och låta korna äta det som vi inte kan äta, till exempel gräset.

När den andra föreläsaren forskaren Annika Carlsson kommer instörtande pustar hon över cykelhjälm och överdragsbyxor, tömmer sen ryggsäcken på plåtbordet och ut kommer det som ska illustrera hennes ämne: tyngst är en påse grus (bygg- och anläggningsmaterial), sen kommer en vitkålsbit (matavfall), sen kommer lite pinnar (skog), en zinkhink (metall), en flaska bensin (kemikalier) och så några plastpengar (BNP) från barnens gömmor; Annika sysslar med ett mått på nationell konsumtion av material som går in i produktionen i ett land under ett visst år, sen jämförs det med BNP och kan användas i relation till andra länder som ett miljöavfallsmått. Det finns inga nationella mål för hur snabbt minskningen av exempelvis byggavfall måste ske, men metoden används i vissa sammanhang.

De gröna kuddarna på de röda metallpinnstolarna är mjuka och solen skiner in på kanelbullen som är hur god som helst. I det vidunderliga panoramat utanför ser man ännu snön på Hammarbybacken, jag diskuterar kyrkan med två torn med en tjej som ska bli stadsplanerare och, faktiskt, inte heller hon vet vad den heter, vilket glädjer mig som känner mig lika dum varenda gång jag kommer med tåget till centralen och funderar på tvåtornskyrkans namn. Hon kollar med en kompis; Högalidskyrkan är det ju!

– Men, säger en ståtlig tjej som presenterar sig som Sara Soori och som läser miljöteknik, till Viveka; men vill du ge oss ett råd om vårt yrkesval, hur ska vi välja för att bäst kunna påverka (samhället i hållbar riktning).

Soori visar sig vara ordförande för Den reflekterande ingenjören (ja det finns på Facebook). Själv är jag så okunnig att jag tänker att vill man påverka blir man väl inte ingenjör, men Viveka förklarar pedagogiskt att vad man än gör som ingenjör så påverkar man, oavsett om man jobbar med energi, material, livsmedelsforskning…

– Om man är med och bygger modeller är man ju med och påverkar, men det kan vara bra att välja något där man får arbeta tillsammans med andra, så att man är fler som vill göra skillnad, för när man jobbar tillsammans orkar man. Men det är viktigt att ha ett holistiskt perspektiv och inte bara tänka på det man har precis framför sig; först då kan man göra ett avtryck i samhället, säger Viveka som tycker hon haft god nytta av alla kurser i teknisk fysik som ingick i hennes egen utbildning.

När fikat är undanplockat sitter Mårten Berglund från SCB och en engelsktalande student fortfarande kvar och slår i den tjocka boken Two Degrees: The Built Environment and Our Changing Climate, från Routledge. Tänk så mycket det finns att läsa, och lära!

Havererad dialog om våldsamma dataspel

När jag var tonåring på åttiotalet gick debattens vågor höga om videovåldet. Vi unga skulle bli avtrubbade av underhållningsvåldet och filmer som Motorsågsmassakern togs upp som exempel på ”hur det våld de unga tittar på kan se ut”.

I dag är det data- och tv-spelsvåldet som sätter de vuxnas starka känslor i svall, och debattvågorna går åter höga. Vad gör spelvåldet med våra barns empatiska förmågor och deras hälsa?

Efter att ha sett ett klipp ur ett spel som jag inte ens vill namnge vid ett mycket intressant seminarium om våldsamma datorspel i Rifos regi för någon vecka sedan är det inte svårt att förstå att människor blir upprörda och rädda. Det var vidrigt. När vi säger extremt våldsamma spel, menar vi det, sa forskaren som visade klippet, som en förklaring till vad det var han ville demonstrera.

OK, jag fattar, tänkte jag. Och blundade.

Medverkade gjorde Ulf Dalquist, sociolog och forskningsansvarig på Statens medieråd, Predrag Petrovic, läkare och forskare i psykiatri på Karolinska Institutet (KI) och Andreas Olsson, forskare i psykologi, också han på KI.

Dalquist presenterade den forskningsöversikt som Medierådet publicerade i december och som då blev mycket uppmärksammad i media. Den redovisar det aktuella kunskapsläget om sambandet mellan att spela våldsamma data/tv-spel och ökad aggression i form av benägenhet att själv utöva fysiskt våld. Slutsatsen de drar är att det inte går att säga att det finns ett sådant samband (det är dock inte samma sak som att det inte finns).

Dalquist påpekade att många studier på området brister i kvalitet. Framför allt ifrågasatte han de metoder som används för att mäta aggression och våldsbenägenhet. Eftersom det inte går att mäta våldsamhet genom att låta folk faktiskt bli våldsamma och slå på någon annan försöksperson återstår att mäta indirekt – t.ex. genom enkäter och associationstester. Forskningen på området är dessutom nästan bara gjord på vuxna, så hur spelen påverkar barn är det ännu svårare att uttala sig om.

KI-forskarna å sin sida menade att den samlade forskningen visar på ett tydligt samband mellan våldsamma spel och ökad aggression. Petrovic visade också exempel på den hjärnforskning som man börjat bedriva inom detta område – forskning som tyder på att spelande av våldsamma spel kan påverka hjärnan rent fysiskt, speciellt hos barn och unga.

Olsson förklarade att även om risken att bli våldsam av sitt datorspelande är liten för varje individ, så blir det ändå ett samhällsproblem i och med att det är så många individer som spelar. Fler personer totalt sett kommer att spåra ur och bli våldsbenägna, förlora sin empatiska förmåga, osv. Särskilt de med diagnoser som ADHD och borderline riskerar att lättare ”tippa över” om de spelar våldsamma dataspel.

De båda forskarna från KI var medförfattare till en debattartikel i december, som publicerades som en reaktion på Medierådets rapport.

Debatten i på seminariet blev ganska hetsig, särskilt mellan de medverkande forskarna men även med publiken – kanske framför allt en företrädare för dataspelsbranschen som tog sig några minuter för att framföra sin syn på hur branschen tar sitt ansvar genom bland annat PEGI-märkningen.

Jag gick från seminariet med frustration i kroppen. Varför denna arga debatt? Talar de inte om olika saker?

Forskarna från KI menar att det finns korrelation mellan våldsamma spel och aggression. Men begreppet aggression, påpekade Dalquist, kan betyda att man blir arg, tänker onda tankar, svär, mm – inte nödvändigtvis att man faktiskt utövar fysiskt våld.

Medierådet har inte tittat på vad forskningen säger om spelandets effekter på ”aggression” i denna vidare bemärkelse. De har, förklarade Dalquist, valt att studera utövande av fysiskt våld eftersom det är våld som tydligt ger oönskade samhällseffekter. Och de menar att det finns för lite tillräckligt bra och användbar forskning för att kunna säga huruvida ett sådant samband existerar.

Petrovic visade att det med magnetkamera går att se att det händer saker i hjärnan efter att man sett på skräckfilm, våld eller spelat våldsamma spel. Barns hjärnor är mer känsliga än vuxnas. Den del av hjärnan som främst påverkas av intrycken fortsätter att utvecklas ända tills man är i 25-årsåldern.

Det är oroande och otäckt – men det är ju fortfarande något annat än att personerna faktiskt blivit fysiskt våldsamma.

Hur testar man förresten om små barn skadas av extremt våldsdataspelande? Vem vill låna ut sin unge till ett sådant forskningsförsök? Hand upp, någon?

Det är ju för övrigt ingen som säger att barn i alla åldrar ska spela alla typer av spel, Medierådet är t.ex. mycket tydliga med att man som förälder bör följa åldersrekommendationer, vara närvarande när barnen spelar och sätta sig in i vad de gör på nätet.

Om forskarna på KI är oroade för att spelandet är ett samhällsproblem, borde det finnas förutsättningar för dialog och samarbete med det statliga organ som har som sitt uppdrag ”att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan”. Men i stället för att samarbeta mot ett gemensamt mål käbblar man och missförstår varandra. Enligt Dalquist avböjde eller svarade KIs forskare inte ens på inbjudan att tidigt delta i en dialog. Han skriver på Medierådets hemsida:

”Statens medieråd välkomnar ett fortsatt samtal kring barns medieanvändning och har tidigare bjudit in dessa forskare att medverka i referensgruppen för rapporten, men de har avböjt.”

Under tiden går ”branschen” in och hejar på Statens medieråd, som de uppfattar är på deras sida. Vilket får till följd att de forskare som är oroade för konsekvenserna av spelen blir ännu mer upprörda…

Och i slutänden är det vi föräldrar som står där och inte riktigt vet vem vi ska tro på, och kanske oroar oss i onödan – eller så får våra barn inte det skydd som de skulle behöva.

/Karin Hermansson