Motionsfloden

Jag har varit inne och grävt lite i den stora flod av motioner som lagts av våra riksdagsledamöter under den allmänna motionstiden (hela 3245 motioner lämnades in). Bland dem har jag hittat en del som varit extra intressanta för oss ur vårt perspektiv gällande forskningens kontakt till samhället.

Dels finns det en motion om forskningskommunikation som till och med omnämner oss på VA. Det är en motion (2012/13:Ub349) skriven av Yvonne Andersson (KD) och den heter ”Forskningskommunikation”. Motionen har som huvudsyfte att Riksdagen ska utreda ”hur vi ytterligare kan stärka forskningskommunikationen”.

”För Sällskapet riksdagsledamöter och forskare (Rifo) för Vetenskapsrådet (VR) och för Vetenskap och Allmänhet (VA) är just forskningskommunikation det centrala begreppet och det som utgör brobyggandet mellan olika aktörer och forskarna. 

En annan intressant motion heter ”Institutionalisera revision av myndigheters vetenskaplighet” (2012/13:K298). Den överväger en revision av myndigheters vetenskaplighet. Till exempel kan det röra sig om att granska vilka vetenskapliga kriterier som används när en myndighet utformar frågeställningar utifrån folkhälsopolitiska underlag. Motionen är skriven av Jan R Andersson (M) och Finn Bengtsson (M).

Den motionen snuddar vid den studie vi på VA gjort om myndigheters forskningsbaserade kunskapsinhämtning (det går att läsa mer om studien här). I den föreslog vi bland annat ett ökat erfarenhetsutbyte mellan statliga myndigheter och en förbättrad kvalitetssäkring av processerna. Vi gläds över att dessa slutsatser nu återfinns i förra veckans forsknings- och innovationspolitiska proposition från Regeringen. Där står nämligen;

Regeringens bedömning: Statliga myndigheter som bedriver eller finansierar forskning bör ha ett system för att kvalitetssäkra forskningen.

Vid Vetenskapsrådet bör det finnas ett nätverk för myndigheters kunskap och erfarenhetsutbyte mellan forsknings- och utvecklings- arbete för att driva utvecklingen av kvalitetssäkringsmetoder och andra gemensamma forsknings- och utvecklingsfrågor.

Angående andra motioner så finns det till exempel en motion som berör ett veterancenter med forskning om soldater, en om ett nationellt samiskt forskningscentrum och en om en ledande kunskaps- och forskningsnation.

Utöver ovan nämnda motioner finns det förstås en mängd andra motioner som behandlar specifika forskningsområden. Tyvärr finns det också en del motioner som vilar på mer omdebatterad vetenskaplig grund, t.ex. om elallergi.

Om ni vet om fler intressanta motioner så hör av er  så uppdaterar jag listan!

/Herman

 

Samverkan och dialog behövs också – kommentar angående elitsatsningarna

Hösten är här och tempot i den forskningspolitiska debatten har ökat. I dag skriver Jan Björklund på DN Debatt om att satsa mer på elitforskning. Huvudförslagen i artikeln är följande:

1. Elitprogram för yngre forskare. Detta ska skapa tydliga karriärvägar och möjligheter för egen forskning för yngre forskare. Vetenskapsrådet får 50 miljoner per år i nya medel för detta elitprogram och förväntas lägga till 50 miljoner av sina redan befintliga anslag

2. Rekrytering av internationella forskare. 250 miljoner per år föreslås för att rektorer ska kunna handplocka de bästa internationella forskarna till sina lärosäten.

3. Minskad byråkrati för forskare. Vetenskapsrådet får i uppdrag att skapa program till eliten bland de etablerade forskarna för att de ska kunna ägna sig åt forskningsprojekt med hög risk och stor potential under en längre tid (7-10 år). Det påtalas att bidragen i högre grad ska gå till individer och i mindre utsträckning till institutioner, grupper, miljöer eller centrumbildningar.

4. Fördela nya medel utifrån kvalitet. Forskningsmedel ska fördelas utifrån kvalitet, baserat på de som får internationellt genomslag och de som attraherar medel från andra finansiärer. Lärosäten som lyfter det av högsta kvalitet och avvecklar det mindre bra ska premieras. ”En större andel av medlen ska framöver omfördelas efter kvalitet. Dessutom ska nya medel till universitet och högskolor fördelas efter kvalitetskriterier.”

I artikeln och anslutande intervjuer påtalar Björklund att medlen i första hand ska gå till grundforskning och de traditionella områdena medicin, teknik och naturvetenskap, men även till humaniora och ekonomi.

Vi på VA vill gärna se att åtgärder för att stimulera samverkan och kunskapsflöde mellan forskning och samhälle lyfts fram i forsknings- och innovationspropositionen. Vi menar att kunskapen måste delas och få fäste hos människor, samt att ett utbyte av kunskap, idéer och resultat mellan forskningen och det övriga samhället gynnar samhällets utveckling, såväl ekonomiskt som demokratiskt och kulturellt. Vi menar att det också ger forskarna ny kunskap och nya perspektiv.

När det gäller fördelningen utifrån kvalitet som nämns ovan anser vi att lärosäten och forskare som arbetar aktivt med samverkan också bör premieras. Nu nämns tyvärr ingenting om samverkan i artikeln. Däremot återstår förstås att se vad som kommer att finnas med i den slutgiltiga propositionen.

Några förslag vi lagt fram är:

• satsningar för att synliggöra goda exempel på samverkan
• pilotförsök med deltagarprocesser om forskning
• utveckling av sätt att mäta och belöna dialog och samverkan
• krav på omvärldsdialog för de forskare och forskargrupper som mottar forskningsanslag

Dessutom vill och hoppas VA att forskningspropositionen lyfter fram vikten av att forskningsanknutna aktiviteter för allmänheten, inte minst unga, erbjuds i hela landet.

Läs vårt inspel inför propositionen i sin helhet här.

Socialdemokraterna har enligt SvD ställt sig positiva till Björklunds förslag. Ibrahim Baylan, utbildningspolitisk talesperson (S) efterlyser däremot tydligare mål för vad den ska leda till.

– Här skulle vi vilja se en mer tillämpad forskning med tydligare koppling till det omgivande samhället – till exempel forskning kopplad till tillväxt och jobb. Men vi välkomnar regeringens satsning, säger Ibrahim Baylan.

Värt att notera är även att Baylan tidigare har efterlyst en blocköverskridande överenskommelse om forskningspropositionen, bland annat på vårt Almedalsseminarium. Däremot var statssekreterare Peter Honeth tveksam till detta. I SVT Rapport har Baylan sedan påtalat att regeringen ska vara medveten om att den inte har majoritet i kammaren. Kanske kan vi vänta oss en politisk strid om delar av forskningspolitiken? Det lär visa sig när oppositionens förslag läggs fram.

SULFs, Sveriges universitetslärarförbunds, ordförande Anna Götlind kommenterar också debattartikeln. De är oroliga att Björklunds förslag kommer att leda till att forskningens bredd försvinner. De menar att det är omöjligt att upprätthålla den breda forskningen om tre miljarder går enbart till spetsforskning. De påtalar att det är svårt att förutsäga var genombrotten kommer att ske och att forskning inte är en nationell tävling.

Här finns Uppsala studentkårs pressmeddelande om artikeln.

Även Sacos ordförande Göran Arrius  kommenterar  debattartikeln. Här är oron mer inriktad mot kvalitetssäkringen av forskningen och de krav som ställs på forskningsmedel. Han lyfter även fram de medel som går till statliga myndigheters FoU-verksamhet och menar att det är svårt att se hur den vetenskapliga kvaliteten garanteras för dessa medel.

Här vill jag passa på att tipsa om den rapport vi på VA nyligen tagit fram åt IVA om just detta, liksom ett remissvar som också rör myndigheternas FoU. Våra övergripande slutsatser om de statliga myndigheternas FoU-verksamhet är följande:

• Erfarenhetsutbytet mellan myndigheter om forskningsbaserad kunskapsinhämtning bör öka.
• Myndigheter bör undvika att alltid anlita samma forskare när forskningsbaserad kunskapsinhämtning läggs ut externt, eftersom det kan medföra ett snävt upplägg och färre nya idéer.
• En myndighet bör alltid säkra sin forskningskompetens för varje område där myndigheten inhämtar forskningsbaserad kunskap, oavsett om myndigheten utför egen forskning eller inte.
• Varje myndighet som utför forskning eller lägger ut forskning bör ha ett organ som granskar dessa processer.
• Myndigheternas forskningsansvar behöver ses över och ansvaret för sektorsforskningen förtydligas.
• Utvärderingsmetoder och återkopplingsprocesser från departement och regeringskansli
 till myndigheterna bör utvecklas. Dessutom behöver beställarkompetensen säkerställas hos departementen och för hög grad av detaljstyrning undvikas.
• Myndigheternas arbete med att sprida den inhämtade kunskapen behöver utvecklas. De behöver också utveckla metoderna för att mäta hur den kunskap de tar fram används utanför myndigheten.

Läs rapporten och remissvaret här.

Uppdatering: Även DNs huvudledare kommenterar satsningen och den balansgång som krävs i propositionen.

/Herman

 

 

En timme om förtroende och trovärdighet

För någon vecka sedan var jag på Studio samtid som är ett koncept bestående av ett en timme långt samtal om aktuella frågor, arrangerat av Greatness PR. Temat för samtalet var denna gång trovärdighet och förtroende i ett rekommendationssamhälle. Hur hanterar vi alla budskap som vi nås av och vilka råd och upplysningar litar vi på? Hur mycket lyssnar vi egentligen på dem vi inte är överens med?

Cecilia Garme, statsvetare och journalist och Arne Modig, opinionsanalytiker, ledde timmen.

Jag tyckte att arrangemanget var mycket bra med intressanta vinklar på fakta och förtroende kopplat till medias roll. Just förtroendefrågor när det gäller forskning och vetenskap är ju något som vi arbetar mycket med på VA. Under perioden 2002-2011 har vi till exempel tillsammans med SOM-institutet följt hur förtroendet och viljan att satsa på forskning har förändrats. Bland annat går det att se att förtroendet har minskat under de senaste tio åren, med en ökad skillnad i attityder mellan högutbildade och lågutbildade. Om det kan ni läsa mer här.

Media och förtroende

Den första delen av timmen bestod av en intervju av Kerstin Brunnberg, ordförande i Statens kulturråd och tidigare VD för Sveriges Radio och Lena Victorin, redaktionschef på produktionsbolaget Filt och författare. Lena och Kerstin ansåg att Sveriges Radio förtjänar sitt förtroende och påtalade den förtroendehöjande faktorn av att de oftast låter gästerna prata till punkt, vilket är ovanligt i andra medier. Dessutom menade de att Sveriges Radio får ökat förtroende genom att ha existerat så länge och Lena menade att produktionsbolag som konkurrerar om idéer till Sveriges Radio inte utgör ett problem. De som inte håller kvalitet eller objektivitet förlorar snabbt sina uppdrag menade hon.

Andra saker som kom upp var de möjliga farorna med likriktningen i sociala medier. Vi känner trovärdighet för dem som tycker lika, vad händer då när när journalister följer och pratar med varandra hela dagarna på Twitter mitt under sitt skrivande och rapporterande? En mycket intressant fråga enligt mig. När det gäller traditionella medier ansågs det största hotet mot trovärdigheten vara bristen på resurser.

Kerstin påpekade även att det var oerhört viktigt med granskningar i förväg, inte bara i efterhand. Lena och Kerstin menade även att det är oerhört viktigt att media inte bara granskar massmissbruk, utan även föreställningar i samhället. Stämmer verkligen våra invanda föreställningar? En viktig poäng tycker jag. Det är lätt att tro på påståenden som man får höra ofta och här har media en viktig roll.

Förtroende för auktoriteter

I den andra delen pratade Garry Larsson från Försvarshögskolan. Han är professor i psykologi och forskar om ledarskap och vad som inger förtroende. Han berättade att det viktigaste för förtroende för ledare är emotionell stabilitet, vilket i regel syns mycket tydligt i stressade situationer. Han menade även att fysiska egenskaper (t.ex. ålder och kroppsspråk) inte är så viktiga. Mer viktigt är att kunna få med sig en hel grupp och kunna administration.

Han berättade även att arrogans verkar vara en tidlös prediktor för att hitta de som har lågt förtroende. Det är även så att ju längre du haft en chef, desto mer negativa sidor upplever du.

Garrys favoritledare visade sig vara Jens Stoltenberg.

Vilka litar vi på och vad granskar media?

I den sista delen av timmen deltog Daniel Poohl, chefredaktör på tidskriften Expo, och Lena Sundström, författare och journalist. De diskuterade bland annat om auktoriteter och medias granskande roll.

De menade att den mediegranskning som skett av Breivik är bra, men att den borde göras oftare. Medvetenheten finns när det gäller Breivik, men inte när det gäller flera andra främlingsfientliga glidningar i samhället. Exempel som lyftes var när rasistisk byts ut mot invandringskritisk. Här menade de att det är oerhört viktigt att etablerade medier tar sitt ansvar som de auktoriteter de är.

Sundström reflekterade även över om det verkligen är de trovärdigaste experterna som är dem som media älskar, eller om media hellre tar dem som ger snabba svar. Väljer media verkligen experten som säger ”jag har för lite underlag för att svara på detta”? Jag tror också att det är viktigt att media i dessa lägen godtar och publicerar svar även från experter som inte kan ge några raka svar.

I samtalet lyftes även vikten av att experter måste kunna backa och säga när de haft fel.

Lena frågade sig även om medias bild är densamma som samhällets? Det kom upp att det ofta blir en klassfråga vem som faktiskt förstår experterna och därmed litar på dem.

Både Daniel och Lena påtalade även att det kostar att stå upp för demokrati och allas lika värde. ”Det är inte så att det inte kostar att försvara demokratin i Sverige” sade Daniel. Både hade själva blivit utsatta för grova hot på grund av sitt arbete mot rasism. Sundström påpekade även att alla alltid tror att det är andra i samhället som ”glider” i frågor om främlingsfientlighet, men inte en själv. Hon menade att det är något som vi alla gör och exemplifierade med hur de flesta sett på Rosengård.

Det går att läsa mer om arrangemanget här.

Klas-Herman Lundgren

 

Skola och forskning – en dialog med potential!

I förra veckan följde jag med min son till skolan. Jag satt med på lektionerna, strövade runt skolgården på rasten och stod i matkön. Varje gång jag är med så där en dag tänker jag att jag borde göra det oftare, för jag lär mig så mycket och får massor att tänka på. Jag ser saker som det är lätt att glömma bort när man läser tidningsartiklar om moraset i den svenska skolan.

Till exempel är ju en skolklass inte sammansatt av två stereotyper av barn – dvs. av å ena sidan de som har extremt lätt för sig och behöver mer utmaningar för att bli ännu bättre så att de kan hjälpa Sverige till en ljusnande framtid, och å andra sidan de med grav ADHD som inte kan hållas i möblerade rum. Barn kommer med en hel massa olika behov och intressen, och med egenheter och problem på en kontinuerlig skala från noll till hundra.

En annan sak som man blir varse är att lärare faktiskt inte ens när de bedriver så kallad ”katederundervisning” står och mässar likt nån slags Ernst-Hugo Järegård-figur. I stället är de mest överallt, hela tiden. Hon (för det är oftast en hon) förklarar hur en narrativ text är uppbyggd eller hur kort division går till samtidigt som hon punktmarkerar en elev som har svårt att sitta still på sin stol och håller ett öga på en annan som just i dag inte mår riktigt bra. På rasten går hon ut som rastvakt och kollar upp varför Olle håller fast Kalle med hjälp av en munkjacka lindad kring den senares hals, strax efter att hon rett ut bråket mellan Lisa och Putte på landbandyplanen. Efter lunch – som naturligtvis äts tillsammans med eleverna, för någon måste ju hålla koll på dem även då – är det föräldrasamtal tillsammans med rektor med anledning av incidenten i fredags och på kvällen är det visst någon föreläsning om drogprevention.

Det är lärare och skolledare mitt i denna verklighet som VA inom ramen för vårt projekt Kunskapsmöten i höst ska fråga hur de ser på att ha kontakter med forskning och forskare och vad de tycker att skollagens nya skrivningar om en undervisning på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet innebär. Jag hoppas att vi har lyckats formulera frågor som de kan känna igen sig i och tar sig tid att svara på. Hur det går med den saken kommer ni att få ta del av någon gång kring årsskiftet. I projektet, som kommer att pågå i tre år, ska vi också med hjälp av vår projektpartner Forskningsnätet Skåne utvärdera några olika slags aktiviteter där forskare och skola möts.

För någon månad sedan satt jag på en hearing om skolan som arrangerades av socialdemokraterna (material från seminariet finns här). En av talarna var Susanna Åhs, rektor på Fittjaskolan i Botkyrka. Hon talade om det som hon beskrev som läroplanens tuffaste krav: att läraren ska ta hänsyn till varje individs behov, förutsättningar, etc. (kap 2:2 i Lgr11). Hur kan man hitta nya arbetsformer och utveckla en pedagogik som verkligen fungerar? ”Problemet med mig och många andra som jag är att vi kommer inifrån samma skolkultur”, menade Åhs. ”Vi behöver nya glasögon”.

Hur ska man hitta sådana då? Ja, på Fittjaskolan har man tagit in en forskare för att hjälpa till med metodutveckling och organisation! Ett annorlunda och spännande samarbete som Åhs önskade vore vanligare: ”Alla borde få chans att få det som jag fått – att få jobba nära forskningen.”

Jag pratade en stund med den forskare som Åhs samarbetar med, som kommer från universitetet i Barcelona, och frågade henne hur det är att som forskare ge sig ut i skolverkligheten. Är det vanligt att göra så på den institution hon kommer från och hur ser hennes kolleger på att hon befinner sig ute ”på fältet”? Hon smålog lite och sa att det är ju lite olika, men sedan berättade hon att hon faktiskt fått kämpa för att få jobba på det sätt hon vill. Hon bryter med invanda mönster och forskningskultur, men tycker att det är fantastiskt givande att arbeta som hon gör.

Jag hoppas att jag framöver ska kunna bidra till att fler rektorer och lärare får jobba nära och tillsammans med forskare, och att forskare får chans att arbeta nära elever, lärare och skolledare i skolan. I morgon installerar jag mig på min nya arbetsplats, Ifous, där jag ska utveckla och driva forskningsprogram där forskare och skola samverkar – med målet att forskningen ska komma till bättre nytta i klassrummen än vad den gör i dag.

Kanske dyker jag småningom upp på annat ställe i bloggosfären, vem vet, men just nu vill jag bara tacka er som läst det jag skrivit här på VA-bloggen sedan vi startade den i februari 2009, och önska VA all lycka till i framtiden.

/Karin Hermansson

För samman forskning och samhälle!

 

Utbildningsminister Jan Björklund presenterade i förra veckan på DN Debatt vad som tycks vara huvudlinjerna inför nästa forsknings- och innovationsproposition. Det är bra att ministern lyfter dessa frågor till debatt. Den kommande propositionen handlar om mycket skattepengar och är central för Sveriges framtida välfärd och utveckling. Därför är det viktigt att förslagen diskuteras ordentligt och offentligt.

Om vi kan prioritera insatserna för att höja kvaliteten och ändra attityden till forskning och forskare, både inom sjukvården och i samhället i stort, då har vi vunnit mycket, skriver Björklund. Han listar en lång rad insatser som kan höja forskningens kvalitet – men förslagen om hur attityderna till forskning och forskare kan påverkas lyser med sin frånvaro.

Vi på VA efterlyser förslag som belyser vikten av samverkan mellan forskning och samhälle, eftersom forskningen bara kan användas fullt ut om den utförs i dialog med samhället.

Forskare bidrar med sin kunskap till förståelse, diskussion och analys av olika fenomen i samhället. Samtidigt får forskarna nya perspektiv, kunskap och kompetens från omvärlden, som kan användas för att utveckla och stärka såväl forskning som utbildning. Medborgarna har också rätt till insyn i hur deras skattepengar används och vad forskningen går ut på.

I VAs inspel till forsknings- och innovationspropositionen för vi fram en rad förslag till hur samverkan kan stärkas: Ett är att synliggöra goda exempel. I Storbritannien finns en framgångsrik modell, Beacons for Public Engagement, där universitet valts ut som särskilda förebilder och fått extrapengar för att utveckla olika former av samverkan och sprida kunskap och erfarenheter till andra lärosäten. Vi föreslår en liknande satsning i Sverige.

Ska allmänheten känna ett engagemang för forskning rekommenderar vi också:

- Pilotförsök med deltagarprocesser om forskning

- Metodutveckling för att mäta och belöna dialog och samverkan

- Krav på omvärldsdialog för de forskare som tar emot forskningsanslag

Vår värld står inför en rad gigantiska utmaningar som kräver mycket forskning – men kunskapen som tas fram måste också komma till användning. Därför är dialog och samverkan helt nödvändigt, och därför behöver den kommande forsknings- och innovationspropositionen genomsyras av åtgärder för att stimulera möten, transparens och kunskapsflöde mellan forskning och samhälle!

 

 

VA svarar på förslaget på nytt ramprogram – Horizon 2020

Nu har vi på VA som remissinstans skickat in vårt remissvar till Utbildningsdepartementet på EU-kommissionens förslag till ramprogram för forskning och innovation 2014-2020 – Horizon 2020.

Det har varit intressant läsning och det förslagna programmet på 80 miljarder euro lär få stor påverkan på forskning och innovation inom EU framöver. Förslaget från kommissionen föreslår utökade satsningar och i dessa ekonomiskt svåra tider kommer det säkerligen att leda till en hel del diskussioner. I mitten av 2013 beräknas förhandlingarna vara klara och i slutet av 2013 förväntas programmet antas, för att sedan träda ikraft i januari 2014.

Programmet beskrivs så här i pressmeddelandet från kommissionen:

”- Vi behöver en ny vision för europeisk forskning och innovation i en dramatiskt
förändrad ekonomisk miljö. Horisont 2020 ger direkt stimulans till ekonomin och
säkerställer vår vetenskapliga och tekniska bas och industriella konkurrenskraft för
framtiden, med löfte om ett intelligentare och mera hållbart samhälle som omfattar
alla, sade EU-kommissionären för forskning, innovation och vetenskap, Máire
Geoghegan-Quinn när hon presenterade Horisont 2020.

För första gången samlar Horisont 2020 all finansiering för EU-forskning och innovation under ett enda program. Det fokuserar mer än någonsin på att förvandla vetenskapliga genombrott till innovativa produkter och tjänster som kan leda till affärsmöjligheter och förändra människors liv till det bättre. Samtidigt minskar det drastiskt byråkratin, med förenkling av regler och förfaranden för att dra till sig de bästa forskarna och ett större antal innovativa företag

Horisont 2020 kommer att koncentrera medlen på tre viktiga mål. Det kommer att stödja EU:s ställning som världsledande inom vetenskap med en särskild budget på 24,5 miljarder euro, inklusive en ökning i finansieringen med 77 % för det mycket framgångsrika Europeiska forskningsrådet (EFR). Det kommer att hjälpa till att säkerställa industriellt ledarskap inom innovation med en budget på 17,9 miljarder euro. I denna ingår stora investeringar i viktig teknik på 13,7 miljarder euro samt större tillgång till kapital och stöd för små och medelstora företag. Slutligen kommer 31,7 miljarder euro att användas till att ta itu med frågor som delas av alla européer, över de sex temaområdena: hälsa, demografiska förändringar och välbefinnande; tryggad livsmedelsförsörjning, hållbart jordbruk, havs- och sjöfartsforskning och bioekonomin; ren, säker och effektiv energi; smarta, miljövänliga och integrerade transporter; resurseffektivitet och klimatåtgärder och råvaror; inkluderande, innovativa och säkra samhällen.”

Prezi-presentationen (en variant av Powerpoint) av programmet finns här för den intresserade. Här finns också alla dokument tillgängliga.

En sammanfattning av VAs remissvar är följande:

Vetenskap & Allmänhet, VA, är i grunden positivt till tanken att områden som exempelvis medborgarengagemang, forskningskommunikation, utveckling av undervisningsmetoder och god etik i forskningen ska genomsyra hela ramprogrammet. Samtidigt vill vi peka på den betydande risken att detta ”horisontella” angreppssätt medför att viktiga frågor helt försvinner.

VA föreslår därför att:

• formuleringarna justeras så att vikten av tvåvägskommunikation/dialog, lyfts fram och tydliggörs. Nuvarande skrivningar handlar i hög grad om envägskommunikation. Sådan behövs också, men räcker inte.
• VA vill i detta sammanhang särskilt peka på formuleringarna angående “targeted public consultations” och ”transparent and interactive processes”, och hoppas att sådana verkligen kommer att genomföras på ett trovärdigt och relevant sätt.
• begreppet Responsible Research and Innovation, RRI, lyfts fram och definieras tydligt i Horizon 2020.
• aktiviteter som syftar till exempelvis att utveckla former för dialog om forskning och samhälle, att arrangera möten mellan forskare och allmänhet eller att stimulera ungas intresse för kunskap och utbildning ges en egen rubrik, t.ex. ”6.3.4 Informed and engaged societies” under 6.3 Broad lines of activities, och anslås egna medel.
• ”performance indicators” kompletteras med bedömning av samhällsdialog och kommunikation

Här kan den intresserade läsa hela vårt remissvar och här finns lite mer skrivet om remissvaret. Här finns också ett VA-inlägg om RRI och Horizon 2020 på engelska.

Här finns ett inlägg från Vinnova om Horizon 2020.

/Klas-Herman Lundgren, VA

Centerpartiet debatterar för ökad samverkan

Annie Lööf och Ulrika Carlsson från Centerpartiet har nyligen skrivit en debattartikel om samverkansfrågan i Länstidningen Södertälje under rubriken ”Främja lärosätenas samverkansroll”.

De skriver bland annat följande i artikeln:

”Att stärka kvaliteten inom den högre utbildningen är grundläggande. Men den senaste tidens debatt skickar signaler att statens forskningsresurser endast ska premiera etablerad forskning och storskaliga lösningar.”

”Visst är det viktigt att satsa på excellens, men vi måste också få fram nya samverkansmodeller mellan akademi och näringsliv. Att kunskap, forskning och innovativa miljöer finns över hela landet är centralt om Sverige ska klara sig i den globala konkurrensen.”

”Det finns ingen naturlag som säger att de bästa idéerna kläcks på ett fåtal platser. Sveriges lärosäten har flera viktiga uppgifter. Det handlar om att bedriva kvalitativ högre utbildning och forskning, men också att vara en aktör för utveckling och nyttogörande i samarbete med näringsliv och samhälle. Denna samverkan är många gånger de nyare lärosätenas bästa gren.”

”…Centerpartiet föreslår därför att samverkan och nyttogörande av forskning införs som nya kvalitetskriterier vid fördelning av anslag.”

”Från Centerpartiets sida kommer arbetet med klusterverksamhet därför vara en viktig komponent att slå vakt om i regeringens fortsatta arbete.”

Jag tycker det är spännande att se att Centerpartiet nu ger sig in i diskussionerna inför forsknings- och innovationspropositionen och att de lyfter vikten av samverkansaspekten. Det är uppfriskande och lovande i en annars ganska snäv debatt. Möjligen saknar jag några skrivningar i artikeln om de aspekter av samverkansuppgiften som inte är knutna till näringslivet (t.ex. dialog med medborgarna och effekter på samhället i stort). Det får gärna utvecklas vidare i framtida utspel.

Det går också att notera att Centerpartiet tydligt tar en annan vinkel än vad Jan Björklund gjorde i sin debattartikel om framtidens högskolelandskap. Det öppnar för en intressant diskussion till våren.

Nu inväntar jag självklart med spänning fler forskningspolitiska utspel från partierna.

Vi på Vetenskap & Allmänhet arbetar för närvarande med ett eget inspel till departementet inför propositionen. Vi har också tidigare under året skrivit en rapport på uppdrag från Utbildningsdepartementet om samverkan. Den går att ladda ner här.

/Herman

 

Peak antibiotika – en undanskymd global resursfråga

Förra veckan deltog jag på ett mycket intressant seminarium i Riksdagen anordnat av Rifo med temat antibiotikaresistens. Det är nämligen så att vi har en stor global resursfråga som sällan debatteras i media, men som kan få stora följder för vårt samhälles framtida välfärd. Nämligen den alltmer bristande tillgången på antibiotika som fungerar.

Seminariet inleddes av Riksdagens förste vice talman Susanne Eberstein som påtalade behovet av förändring och politikens möjligheter för detta. Otto Cars som är läkare och professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet och Christina Greko som är veterinär och professor vid Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala höll därefter tillsammans en föreläsning om antibiotikaresistens. De målade upp en mycket bekymrande bild av dagsläget.

Mänskligheten har ända sedan 40-talet vetat att bakterier blir motståndskraftiga av antibiotikaanvändning, men vi har ändå sedan efterkrigstiden konstant konsumerat för mycket antibiotika. Antibiotika har gett en enormt minskad dödlighet när det gäller t.ex. lunginflammation och vi vill inte förlora den effekten, men det håller nu på att ske. I den öppna vården i Sverige, inte bara den slutna, ser vi att allt färre antibiotikasorter biter. I vissa fall är det endast någon enstaka typ som fungerar. Det medför dyra och svåra behandlingar för enkla sjukdomar, samt att våra sjukhus har blivit en farligare plats att vistas på.

Vi kan i många fall inte undvara att använda antibiotikapreparat. de är ett fundament för den moderna sjukvården, ett fundament som nu börjat krackelera i ganska hög fart. Situationen är dessutom ännu värre i de länder där det finns mindre resurser för läkemedel och där de som används är gamla läkemedel från 50-talet. Utvecklingen är ännu inte lika vanlig hos djur, men vi ser exempel på ökad resistens även där.

Skälen till utvecklingen är många. Ett av de centrala är ett alltför stort gap mellan politik och vetenskap. Vi har kontinuerligt överanvänt antibiotika och underanvänt hygien och smittskydd, allt med en ton av naivitet och arrogans. Samtidigt har vi också en brist på nya läkemedel. Idag bedrivs mycket forskning om antibiotikaresistens men fortfarande är gapet mellan vetenskap och politik för stort. Cars menade också att vi glömt av de enkla lösningarna som ökad handhygien och förlitat oss för mycket på tekniken. Tyvärr har det inte skett några större upptäckter av ny antibiotika sedan 1970. Industrin har ett ansvar för situationen, men det finns tyvärr mycket lite eller inga pengar att hämta i att tillverka ny antibiotika.

Otto Cars menar att ett nytt affärstänkande måste formuleras genom en samverkan mellan akademin och industrin. Där måste det ske en öppen delning av resultaten och patenträttigheter måste behandlas på annat sätt än vad de vanligen gör inom industrin. Det måste helt enkelt skapas ett nytt system med en ny marknadsmodell för antibiotikaläkemedel. En modell där produkterna kanske inte ens ska marknadsföras, subventioneras i låginkomstländer och kontrolleras hårt. Då går det inte att ha en modell som ger ”Return of investment” utifrån försäljning om läkemedlet ska kontrolleras hårt. I ett sådant system måste staten därför ta ett större ansvar för kontroll och finansiering.

Vi får inte heller tro att ny antibiotika kan vara hela lösningen. I dagsläget tränas bakterierna som på gym på sjukhusen och tas sedan med därifrån av patienter. Samma sak sker på djursidan, kött blir förorenat av bakterier vid slakt och tas med till hemmen. En av de enkla men effektiva metoderna för att motverka utvecklingen är därför att investera i att öka vår handhygien. Vi blev mindre förkylda när vi började tvätta händerna under fågelinfluensaperioden. Vi måste samtidigt stärka den breda allmänhetens kunskap om antibiotika och smittskydd. Dessutom behövs det åtgärder när det gäller sjukhusen, t.ex. fler enkelrum för patienter.

Vissa framsteg har gjorts när det gäller regelverken. 2006 förbjöds till exempel antibiotika för att öka djurs tillväxt. Vi ser dock stora skillnader inom EU. Nivån av antibiotika ligger på en tredubbelt högre nivå i Frankrike än i Nederländerna. Det finns inga medicinska argument för sådana skillnader. Stora skillnader finns också när det gäller djurantibiotika inom EU, där toppar istället Nederländerna tillsammans med Frankrike. I norden ligger vi lågt i nivån av användning. Det är bra eftersom mycket starka hypoteser visar att det finns ett tydligt samband mellan resistens och användandenivån, men vi kan inte påverka inflödet av resistenta bakterier över gränserna. Vår handel och vårt resande påverkar starkt. Vi reser, djuren reser och maten reser. Därför sprids resistenssmittor snabbt över världen. Vi har hela tiden olika pandemier som cirkulerar.

Ett problem är att vi har ägnat mycket tid åt att skylla på varandra, läkare, regeringar, WHO osv. I Sverige har vi dock ett samarbete mot ett gemensamt mål och en interdepartemental grupp inom regeringskansliet för antibiotikaresistens. Fortfarande finns det ändå kommunikationsproblem, kunskapsbrist, felbyggda sjukhus och djuranläggningar och en dålig koppling mellan forskning och politik. Kontrollfrågor behövs till exempel i högre grad vid olika politiska beslut angående om huruvida de påverkar antibiotikaanvändning eller smittspridning. Vi måste dessutom försöka påverka andra länder och förändra EUs hållning.

Vi måste kanske börja prata mer om långsiktig hållbarhet. Vi har inte hanterat antibiotikan bättre än andra ändliga resurser och vi måste kanske fundera mer på vad som händer om vi får slut på fungerande antibiotika. Därför behöver vi prata mer om antibiotikabristen i samband med de andra stora globala resursfrågorna.

För dig som vill veta mer kan du lyssna på Studio Ett om antibiotikaresistens här, lära dig mer på forskning.se eller läsa Otto Cars debattinlägg som publicerats i Dagens Industri här.

En kemibok för beslutsfattare

För någon vecka sedan var jag på ett symposium anordnat av Rifo (Sällskapet riksdagsledamöter och forskare) och KVA (Kungl. Vetenskapsakademien). Temat för kvällen var kemins bidrag till mänsklighetens välmående och om hur kemi kan bidra till samhällsutvecklingen. Detta eftersom år 2011 har av Unesco utsetts till kemins år.

Det var en mycket välarrangerad och lärorik kväll. Ett särskilt intressant inslag var när professor Christina Moberg, KTH, presenterade en bok som hon varit huvudredaktör för. Det var nämligen boken ”Kemi – den gränslösa kunskapen” som är utformad som en ”kemibok för beslutsfattare”. Boken är framtagen på initiativ av KVA och IVA och lyfte många intressanta frågeställningar. Till exempel tar den itu med vanliga frågor som ”vad är ett gift”, ”finns det mat utan kemikalier” och ”vad är syntetiskt och inte”. Ett bra initiativ som till stor del gjorts på helger och sena kvällar av de forskare som deltagit, med modest finansiering.

Boken är ett bra exempel på hur forskning måste tillgängligöras för att politiker och andra beslutsfattare med hektiska scheman ska kunna använda sig av den. Annars kommer vårt samhälle att drabbas av dåligt underbyggda beslut. Vi måste därför främja kontakterna och idéutbytet mellan allmänhet och forskare.

En bild säger mer än tusen ord

 

Nu pratas det mycket skola igen. Jag tänkte haka på, fast inte om vare sig skoluniform eller katederundervisning utan om vilka bilder som skolan förmedlar.

 

Fotot till höger visar en matteläxa som ett av mina barn kom hem med en dag. Rubriken är ”En förvirrad professor” och uppgiften inleds: Alla vet att professorer är förvirrade ibland. Detta är precis vad professor Geni är.

Så följde en i och för sig rolig och knepig uppgift där eleven genom att räkna fram och tillbaka i flera steg skulle lista ut professorns låskombination till kassaskåpet. Den hade han nämligen glömt, förstås, förvirrad som han var.

 

 

Förra torsdagen deltog jag i en debattdag om kemi, med anledning av att 2011 är det internationella kemiåret. Mycket av diskussionen kom att kretsa kring varför kemi har ”dåligt rykte” och vad man kan göra åt det.

Svein Sjøberg, professor i naturvetenskaplig didaktik vid universitetet i Oslo och ansvarig för ROSE (Relevance of Science Education)-projektet, redovisade i detta sammanhang en genomgång av norska läroböcker i ”orienteringsämnen”, eller numera ”naturfag” (OÄ resp. NO) på låg/mellanstadienivå, från efterkrigstiden och framåt. Bilderna säger mycket om tidens anda, och förklarar kanske en del av det vi nu ser av attityder till exempelvis kemi.

Här kommer några exempel från Svein Sjøbergs presentation.

På 50- och 60-talen, efter världskrigen, sågs ingenjören som hjälte och tekniken som det som skulle hjälpa oss att få enklare och behagligare liv. I skolböckerna från den tiden kunde de norska barnen bland annat få lära sig att kemiska ämnen ökar jordens avkastning, att sprängämnen och stora arbetsmaskiner möjliggör väg- och järnvägsbyggen, att läkarvetenskapen gör oss friskare och att kemiska ämnen ger oss moderna tvättmedel och behaglig fritid.

 

 

 

Någon gång runt mitten av 70-talet sker ett skifte. Oron för miljöförstöring blir allt starkare och teknikens baksidor har börjat synas. Nu hittade de norska barnen i stället soptippar, oljeutsläpp, försurning och kärnkraftsolyckor i sina skolböcker.

 

 

Tekniken ställdes också i motsatsställning till den goda naturen, där alla lever i harmoni – en värld där självaste ”reven spiser gulerøtter”, som Svein Sjøberg uttryckte det i sin kommentar till bilden till höger.

Kemikalier har nu blivit något onaturligt och farligt. I ett textstycke står det:

Kjemiske stoff højrer ikke til naturen. Dei er laga av menneske på kunstig vis. <…> Men dei kunstige stoffa vil ikkje naturen ha noko me og gjera. Dei gjer skade på naturen.

Är det konstigt om de som gick i skolan den här tiden fick en hyfsat negativ bild av kemiämnet, och kanske hellre valde något annat?

Hur ser det ut i svenska läroböcker under motsvarande tidsperiod, undrade förstås jag genast och kände plötsligt att jag måste gräva mig ner i förrådskartongerna och leta efter gamla läroböcker i OÄ.

Eller är det kanske någon av er läsare som känner till om någon liknande genomgång av svenska läroböcker gjorts? Hör gärna av er i så fall!

 

En annan av kemidagens talare, Karolina Broman från Umeå universitet, visade ett exempel från en Bamse-tidning med bara några år på nacken. I historien som tecknas upptäcker Bamse och hans kompisar att fisken i en sjö dött. Det uppdagas att det beror på ett utsläpp från KS Kemifabrik (KS=Krösus Sork) där fabrikör Floskel är chef. Nina Kanin, som är journalist (och dessutom gift med Lille Skutt), gör ett wallraff-jobb och det blir spännande…

Den livliga debatten som varit om tillsatsämnen i mat, mjukgörare i plastleksaker, etc har förstås inte direkt gjort barnens föräldrar mindre oroliga. I en enkätundersökning med föräldrar till 15-åringar som Skolverket gjorde i en utredning 2003 (NU-03) visade det sig att de tyckte att kemi var lika oviktigt att lära sig i skolan som 15-åringarna själva tyckte. Äpplet faller inte långt från päronträt, eller hur det nu är man säger.

De tycks alltså ha lite att jobba med, kemisterna, för att ändra bilden av kemi och kemikalier. Hur ska de påverka de negativa attityderna och förmedla att kemi är en nyckel till hållbar utveckling? Det var det som debattdagen handlade om men som deltagarna kanske inte helt fann svaret på.

En av de andra talarna, Mikael Damberg (s), tyckte till och med att han kände ett ”dåligt självförtroende” i lokalen – en ”alla är emot oss-inställning”. Jag förstår inte riktigt varför, sa han. Kemister har ju stora möjligheter att förändra samhället! Skräddarsydda läkemedel, materialforskning, nya drivmedel…

Han uppmanade de närvarande kemilärarna, forskarna och informatörerna att se möjligheterna i stället för hindren:

Värderingsstudier bland unga visar att de vill göra skillnad! De vill göra sånt som är moraliskt schysst för andra. Ni har ju en möjlighet att säga: här är ett forskningsområde där ni kan vara med och skapa hållbar utveckling i världen!

 

Men hur var det nu med den virrige professorn av modell professor Kalkyl? I VAs undersökning 2007 visade det sig att ungas bild av forskare fortfarande är stereotyp: ensam virrig man med ful frisyr och labrock. Samtidigt var det få som menade att man måste vara ett geni för att bli forskare. Och en av tre unga mellan 16 och 29 skulle själv vilja bli forskare i framtiden. Det är en hög siffra!

Jag är böjd att hålla med Damberg: Se möjligheterna och hitta motvikter till det negativa! Hemma försöker jag så ofta jag kan att ”råka” visa barnen bilder på professorer (eller forskare) som inte ser ut som vare sig Professor Geni eller hans kompis Kalkyl.

Fast för inte så länge sedan hade ett av barnen hittat ett par gamla glasögon i utklädningslådan och ropade till brorsan: ”kolla! nu är jag professor!”

Over and out.

/Karin Hermansson