Jag brukar inte lyssna på P1s Godmorgon Världen så ofta, men i går gjorde jag det – och genom det även satirprogrammet Public Service. Jag måste erkänna att jag hajade till något när jag hörde professorn i statsvetenskap Sören Holmberg* dyka upp i en tidsmaskin à la Tillbaka till framtiden!
Är denna professorsmedverkan i en radiosatir månne ett tecken på forskares ökade synlighet ute i ”den vanliga världen” och att de inte längre sitter lika gömda i sina elfenbenstorn…? Eller är det bara ett exempel på det gamla vanliga ”galen vetenskapsman med sin ännu galnare (och inte helt välfungerande) uppfinning”? (se t.ex. Wikipedia, eller Galna virriga och ondsinta?)
*Inte han själv, förstås, utan en imitation.
/Karin Hermansson
Pope appoints new scientific advisor
Browsing through the science news yesterday I read that the Pope has appointed a protestant, Swiss microbiologist Werner Arber, as his new Chief Scientific advisor.
The story made the headlines (I imagine) as the Pope has appointed a Protestant, but it was news to me at least that such a position existed.
But I have now learnt that the Vatican’s scientific advisory body, the Pontifical Academy of Sciences has existed since 1936 and can trace its roots back to the early 17th century. The academy’s job is to keep the Pope and the church in general up to date with the latest scientific developments and so help it avoid conflict with the world of science.
It consists of 80 distinguished scientists, many of whom are non-catholic and non-religious and many of whom – the new chief included – who have Nobel prizes.
Werner Arber believes the academy is “most effective” when discussing big scientific questions, particularly in cosmology and biological evolution. Although there are a couple of taboo subjects (for example abortion and contraception) he insists there are very few such no-go areas, and that the Pope has recently asked advice regarding tricky subject of the definition of death.
Read more of this scientific institution and its new head here. //Esther Crooks
Vetenskap & Allmänhet fick sitt namn för att akronymen VA (uttalat som i ”Va? Vad sa du?”) illustrerar vikten av dialog – för nyckeln till dialog är att lyssna på varandra. Om man bara pratar själv och ingen hör på blir det ju inte mycket till dialog…
Nu har det, i ett massexperiment där skolelever landet runt medverkat, visat sig att i fyra av tio klasssrum har minst en elev svårt att uppfatta vad läraren säger. Inte lätt att ta till sig kunskap då…
Läs pressmeddelandet på VAs hemsida. Ladda ner rapporten och läs om bakgrunden till experimentet på ForskarFredags hemsida.
Uppdatering: Det smög sig i hastigheten in ett fel i siffran ovan. Nu korrigerat.
Genetically modified animals? The debate picks up…
Could 2011 be a pivotal year for engaging the public in the great GM debate?
The public have always had strong opinions on GM, and until very recently these views have been very negative. GM crops were essentially bad. There were no benefits apart from financial ones and the risks to human health and the environment were too high.
But I wonder if the issue is starting to seen as more complex in the eyes of the public. It certainly seems to be in the eyes of the media.
In Canada, scientists have created the Enviropig.
Enviropigs have been genetically modified to allow them to digest phosphates, present in high levels in important pig foods such as barley, wheat and corn. In normal pigs, these indigestible phosphates pass straight through the pig, out of the back end and into the environment where they can cause significant ecological damage. These pigs are not yet ready for farming, but will people eat GM pork in any case? It remains to be seen, but now people have the environment to consider when they make up their minds.
Link to report on Enviropigs
And in the UK, scientists have developed the world’s first GM chicken, designed so it will not spread the bird flu that everyone has been so worried about recently. It is still in development and the British Poultry Council says that public opinion will be a deciding factor on whether GM poultry is farmed in the UK.
Link to report on First GM chicken
So a debate on GM livestock seems to be starting, and from a position where there are strong environmental and public health issues on both sides. It will be interesting to see how it continues.
//Esther Crooks
Á propos inget särskilt (eller kanske allt möjligt…) vill jag i dag dela med mig av ett citat från gårdagens högläsningsstund:
”I stället för att överväga alla fakta nöjde jag mig med att använda sunt förnuft – även känt som förutfattade meningar – och drog helt fel slutsats.”
- sagt av Eric, vetenskapsmannen som bor granne med huvudpersonen George i barnboken George och universums hemlighet av Lucy och Stephen Hawking.
Trevlig helg!
/Karin Hermansson
Forskningens metodologiska utmaningar
I morse hörde jag på vetenskapsradion att ett forskarlag funnit att pingviner som märkts i forskningssyfte påverkas så mycket av själva märkningen att forskningens vetenskapliga värde kan ifrågasättas. De märkta pingvinerna fick färre ungar, simmade sämre och överlevde på det hela taget sämre. Klart problematiskt när forskningsmetoden påverkar forskningsobjektet så mycket!
Inom det tekniska området, som jag har en del erfarenhet från, brukade vi ibland prata om ”icke-förstörande provning”. Det är svårare än man kan tro att inte förstöra det man testar eller mäter på. Än svårare kan det vara att mäta något utan att påverka mätresultatet genom mätmetoden eller instrumenten man använder.
Bara genom hur man väljer att ställa en fråga – eller formulera ett forskningsprojekt – så riskerar man förstås att påverka svaren. Uttrycket ”som man frågar får man svar” har jag hört till leda, men visst ligger det en del i det. Utmaningen är att noga överväga just hur man ställt sin fråga, och tolka resultaten med det i åtanke.
Att forskare påverkar sina resultat genom att de själva vill ha ett visst resultat framför Jonah Lehrer i en artikel från i december i the New Yorker. Artikeln handlar om det han kallar the decline effect. Den går i korthet ut på att en effekt som påvisats eller uppmätts i experiment i många fall verkar avta med tiden. Lehrer ger en hel rad exempel, till exempel den svenska studie som visade att hussvalehonor föredrar hanar med mer symmetriska stjärtfjädrar – en effekt som återfanns även hos andra arter men så småningom verkade ”försvinna”.
Lehrer pekar på två orsaker till ”the decline effect”: en initial vilja att publicera positiva resultat och senare en selektiv rapportering som liknas vid att med skohorn försöka få sina resultat att passa en viss teori.
( The Skeptic’s Dictionary förklarar begreppet ”the decline effect”, som myntades av en parapsykolog, och ger några alternativa förklaringar till den, som förbättrad experimentplanering och utvärdering.)
Lehrer’s slutkläm i artikeln är:
The decline effect is troubling because it reminds us how difficult it is to prove anything. We like to pretend that our experiments define the truth for us. But that’s often not the case. Just because an idea is true doesn’t mean it can be proved. And just because an idea can be proved doesn’t mean it’s true. When the experiments are done, we still have to choose what to believe.
Ehhh… Vänta nu…
Inte helt överraskande var det fler som reagerade på de formuleringarna. Lehrer fick genast mothugg och reaktioner på sin artikel. I Scientific American till exempel:
This assertion is absurd. We may choose to believe in psychoanalysis rather than behaviorism, because both are equally flimsy. But the evidence is rock-solid for quantum mechanics, general relativity, the germ theory of infectious disease, the genetic code and many other building blocks of scientific knowledge, which have yielded applications that have transformed our world. There’s nothing truthy about a hydrogen bomb.
Professor Jerry A Coyne, på Why Evolution is True, framför liknande kritik och menar att Lehrers artikel skadar vetenskapen:
We must remember that scientific “truth” means “the best provisional explanation, but one so compelling that you’d have to be a fool not to accept it.” Truth, then, while always provisional, is not necessarily evanescent. To the degree that Lehrer implies otherwise, his article is deeply damaging to science.
Ja, visst finns det mängder med metodologiska problem och utmaningar inom vetenskaperna, och det är viktigt att vara medveten om dem, belysa dem och göra allt som går att göras för att hantera dem. Och vara beredd att ändra sig när det visar sig att det blivit fel. För som flera kommentatorer påpekar (bl.a. Coyne ovan och här) leder det fel att tala om den vetenskapliga kunskapen som ”sanning”. Vetenskapen korrigerar sig själv hela tiden (förutsatt att vi inte har att göra med rent fusk, förstås) – det är det som är hela poängen med den vetenskapliga processen.
Det är väl f.ö. ett skäl till att det är svårt att på ett bra sätt presentera forskningsresultat på kvällstidningarnas löp…
/Karin Hermansson
Nytt år, nya föresatser (?) och ny webb
Hej på er och god fortsättning på detta nya, fräscha år!
Nu väntar 15 oxveckor av obrutet arbete ända fram till påska (som i år ligger nästan så sent den kan göra). Om man inte har nöjet att ha barn som har sportlov, förstås, så att man med gott samvete kan ta vinterledigt då 
Nu väntar också luncher ute på lunchrestauranger igen, och jag hörde nyss till min glädje att storkökskokt potatis är (nästan) lika nyttig som hemkokt med skalet kvar! Härligt! Fast jag tycker nog fortfarande att skalpotatis är fräschare och godare än färdigskalad och varmhållen….
Mindre fräsch och samvetsgod är byken kring de uppmärksammade MPR/trippelvaccin-rönen. British Medical Journal BMJ publicerade i förra veckan en artikel som reder ut hela sörjan. Nu är det slutgiltigt bevisat att Wakefield, som publicerade den beramade studien, fuskade. The vaccine-autism coffin has no more room for nails, som Chris Mooney uttrycker det. Karin Bojs skriver om eländet i sin söndagskrönika och DN skriver i sin ledare om medielogiken och om att yttrandefrihet innebär ansvar. Inger Atterstam berättar i sin krönika på SvD om Wakefields närmast fanatiska tro på att han trots allt har rätt.
Jag fick mitt första barn året efter Wakefields (fusk)rön publicerades, och fick därför ta del både av oron från andra föräldrar och försöken från BVC att komma med lugnande besked om riskerna med att vaccinera sitt lilla barn. Tyvärr tror jag att larmet ”skvätte” en del även på andra vaccin (om ett vaccin är farligt är nog andra det också…), och jag är rädd för att, som bloggen orsakverkan skriver, det fortfarande finns föräldrar som är oroliga. Men förhoppningsvis är de allt färre.
Slutligen: I och med det nya året har VA en ny, fräsch webb! Som ni kanske redan noterat ligger nu bloggen integrerad i webben. Ni som RSS-prenumererar bör inte få några problem och ska inte behöva göra något. Kika gärna runt lite på VA-webben, och hör gärna av er om ni hittar något som inte fungerar, ser skumt ut eller om ni har idéer till förbättringar.
/Karin Hermansson
Nu tar VA-bloggen jullov och återkommer på nyåret.
Jag hade som ambition att göra en årskrönika, men eftersom min tid inte räckte till vill jag i stället tipsa om en tillbakablick över vetenskapsåret 2010 i tidskriften Science.
Science listar också områden att hålla koll på 2011.
Det krävs registrering för att få ladda ner texterna – men det är gratis.
God jul och Grått nytt hår!
I mitt förra inlägg listade jag ett antal julklappstips med (mer eller mindre) vetenskapligt innehåll. Men när julafton väl är över kanske det är dags att gå och se en film på bio? TRON Legacy hade premiär i fredags, och SvDs recensent kallar den ”fullt njutbar digital tripp”. På Discover Blogs berättar Sean Carroll (fysikforskare vid California Inst of Technology) om det vetenskapliga innehållet och ”techno-babblet”, som han och hans kolleger hjälpt till med, i denna IT-actionrulle.
Han att beskriver till exempel hur ”vetenskapskonsulterna” hjälpt till med att klura ut hur man egentligen skulle kunna teleportera en människa in i gridden:
”… We talked a lot in the consult about conservation of mass. And in the final result, the laser that miraculously disassembles Sam Flynn and transports him into the grid is equipped with canisters of raw materials (oxygen, carbon, etc.) that can be used to re-assemble people back into reality. You won’t even notice them when you watch the movie, but they’re there, and I count that as a small victory.”
Är detta realistisk vetenskap att visa för sin skolklass? Nej, inte riktigt, tycker Sean, men:
”… a decent example of how a bit of science can help add depth to a story. Scientists can play a much more substantial [role] if they consult right at the beginning, when a script is first coming together — and hopefully we’ll start seeing the fruits of some of those consultations before too long. But every little bit helps. A movie like TRON doesn’t force you to think against your will — you can perfectly well just sit back, turn off your brain, and enjoy the ride. But if you’re predisposed to thinking, there’s plenty of food for thought.”
Den måste jag nog föreslå för familjen som mellandagsfilm..
För övrigt har det såhär lagom till jul kommit nya siffror på amerikanernas tro vad gäller människans uppkomst och utveckling på jorden. 40 procent tror att människan skapades i sin nuvarande form för 10.000 år sedan, 38 procent att människan utvecklats under ledning av Gud medan endast 16 procent ansluter sig till en ”sekulär” evolutionsteori utan gudsinblandning – vilket är en liten ökning från tidigare mätningar. I vår undersökning 2009 var andelarna bland de tillfrågade svenskarna 11, 13 respektive 73 procent.
Nu lackar det verkligen mot jul. Står du, såhär en vecka före deadline, villrådig och tom på idéer om vad maken, kompisen, brorsdottern eller mormor ska få i julklapp kommer här några tips från VA-bloggen:
Vetgiriga barn i 9-12-årsåldern uppskattar nog Christer Fuglesangs bok Rymdresan (Fri Tanke förlag, där det finns ett litet filmklipp där författaren själv berättar om boken och läser ett litet stycke.). Den handlar om ett syskonpar som reser ut i rymden med farbror Albert. Innehållet är en mix av fakta och fantasier, och den är fint illustrerad av Alvaro Tapia.
Mer rymdläsning för samma åldersgrupp erbjuder Stephen Hawking i de böcker han skrivit tillsammans med sin dotter Lucy: George och universums hemligheter och George och rymdjakten, båda B Wahlströms förlag. Böckerna är illustrerade med både teckningar (av Gary Parson) och fina foton från NASA.
För forskaren som funderar över det här med att kommunicera med omvärlden – och kanske särskilt allmänheten – rekommenderas boken Prata som folk, Einstein av Kristoffer Gunnartz (Nordstedts). Den argumenterar för varför forskningskommunikation är viktigt och är samtidigt en slags handbok i hur man gör.
För forskarkollegan som redan är ivrig kommunikatör och har bloggat i åratal, är Sara Kjellbergs avhandling Forskarbloggar – vetenskaplig kommunikation och kunskapsproduktion i bloggosfären en ordentlig fördjupning.
Den som gärna läser populärvetenskap får kanske lite nya infallsvinklar med Chad Orzels How to Teach Physics to your Dog där han förklarar kvantfysiken för sin hund Emmy – och för sina mänskliga läsare (läs om boken på Orzels sajt eller på hans blogg. Finns att beställa från t.ex. Adlibris (även i pocket). “Forget Schrödinger’s Cat – Quantum physics is all about dogs.”
För den matematik- och hantverksintresserade är den vackra och lärorika boken Crocheting Adventures with Hyperbolic Planes det givna valet (finns på Adlibris, men utan bild. Amazon har en bild på det fina omslaget och även möjlighet att ”tjuvkika” inuti). Författaren Daina Taimina, adjungerad associate-professor i matematik har tillsammans med David W Henderson, professor i matematik tillika hennes man (båda vid Department of Mathematics vid Cornell University), också skrivit en vetenskaplig artikel i ämnet hur man åskådliggör hyperboliska plan genom att virka dem.
För den som gillar deckare skulle jag rekommendera psykiatern Åsa Nilsonnes I det tysta, där ett gruvligt mord får sin lösning i forskningsmiljö (Adlibris). Nilsonne har för övrigt också en blogg. En annan ”vetenskaps-deckare” är Liza Marklunds Nobels testamente (Piratförlaget) som även den bjuder på action i medicinsk forskningsmiljö.
Önskar sig någon i stället mord med humaniora som inramning kan man på närmsta antikvariat försöka leta upp någon fin gammal Maria Lang-klassiker, som Mördaren ljuger inte ensam (1949) eller En skugga blott (1952). En modern humaniora-deckarhjälte är annars förstås Dan Browns professor i religiösa symboler Robert Langdon. Jag gillade själv Änglar och demoner bättre än Da Vincikoden. Den senaste heter Den förlorade symbolen. (Albert Bonniers förlag)
För den som hellre läser en tidskrift är förstås en prenumeration på Forskning & Framsteg en uppskattad present – eller kanske någon av dess systertidningar Språktidningen och Modern psykologi. (paketerbjudanden här)
Har den tilltänkte mottagaren redan de vanliga populärvetenskapliga magasinen kanske i stället en prenumeration på Annals of Improbable Research, utgiven av Improbable Research som också delar ut IgNobel-priserna, passar? ”Forskning som får dig att skratta – sedan att tänka”, är devisen. Beställs på Improbable Researchs hemsida.
Vill du hellre ge bort en pryl? Bege dig då till närmsta science center eller museum och botanisera efter kluriga och roliga prylar i deras butik. Tekniska museet har smakprov på utbudet på webben, men man måste gå dit och handla direkt i butiken. Somliga andra har nätbutiker (t.ex Tom Tits och Universeum).
Slutligen är VAs bok Känsla för kunskap förstås ett bra val för den kunskapssamhällsintresserade. Kommer du förbi och hälsar på oss kan du dessutom få den gratis! Beställs annars här.
Lycka till önskar VA-tomten!
