Cissi och Monica pratar om hur forskare kan nå ut.
När Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet, Pedagogen kallad, hade personaldag i måndags fick vi på VA: Cissi och Monica, hålla en inspirationsföreläsning om varför, när och hur forskarna bör och kan vara mediala.
Trehundra pers ryms i Kjell Härnqvistsalen, byggd som en underjordisk pendang till stadens första storsjukhus mer än hundrafemtio år efter att stadsarkitekt Victor von Gegerfelt fick sticka till Paris för att pengarna tröt; vilket innebar att det som senare delen av nittonhundratalet hette Sociala Huset blev blott en halv oval.
Salen fylldes sakta på men jag såg inga bekanta, trots att jag både jobbat och studerat vid Pedagogen, men så till slut släntrade professor Ove Sernhede in vilket var kul eftersom han utgjorde ett av mina pedagogiska exempel, som det medieproffs han är.
För frågan är ”What’s in it for me”, som informationsansvarige Torsten Arpi sa, när han enrollerade oss. Varför ska överbelastade forskare lägga tid och kraft på att få den mediala strålglansen att flämta över just deras råd och rön?
– Det ger nya perspektiv och idéer, ökad möjlighet till finansiering, fler samarbeten över ämnesgränser, är befrämjande för karriären, till nytta för samhälle/näringsliv, ökar intresset för forskning och högre studier och förstärker demokratin genom insyn/insikt/debatt. Dessutom står det i Högskolelagen att högskolan har en samverkansuppgift, övertygade Cissi.
De flesta i salen var forskare och ingen sa emot. Sernhede sa att han alltid ansett att det är en självklarhet som ingår i jobbet; detta att kommunicera om sin forskning. Själv tänker jag: varför ska man försöka berätta om åratals komplicerad forskning så att alla begriper den? För att det är en skyldighet mot finansiärer/samhälle! Men jag förstår att det är svårt att slänga ihop en kortkort pressrelease på ett avhandlingsresultat; kanske åtta års jobb. Det är här högskolekommunikatörerna som är proffs på att paketera kommer in. De ger handfast vägledning.
Diskussionen om forskning i media drog en stor publik.
Men jag tycker det är viktigt att diskutera att medias utveckling stundtals liknar avveckling och innebär att den granskande funktionen kan utebli. Visst är det bra att högskolornas releaser publiceras på webbsidor världen över, men det kan finnas anledning att fundera över var det publicistiska ansvaret tas.
I dag utgör sociala medier ett komplement om man vill föra ut ett budskap; och den utbildningsvetenskapliga fakulteten torde ha anledning att synas och höras och föra fram sin kunskap, bland annat när lärarutbildningen kritiseras.
Men medierapportering är färskvara och diskussionen i samhället måste föras kontinuerligt om den ska ha aktualitet. Man kan komplettera med att använda Twitter och Facebook för att flagga för och samtidigt länka till mer komplicerade resonemang på den egna hemsidan, men det är viktigt att tillföra något hela tiden så att det inte blir rundgång i informationen.
En kille i publiken undrade vad man egentligen får lov att säga som universitetsanställd. Jag blev lite ställd och lovade återkomma men nästa talare Mattias Lindgren tog upp frågan, som han tillsammans med GU:s jurist sökt bena ut. Det är inte enkelt men det viktiga är att särskilja när man uttalar sig privat och när man gör det i tjänsten. Alla medborgare i detta land omfattas också av meddelarskyddet. Mattias berättade att Göteborgs universitet har tagit fram en slags verktygslåda och vägledning för användning av sociala medier.
Fakultetens vicedekan för forskning Jonas Ivarsson sa avslutningsvis att han förstår forskare som värjer sig mot att göra 70 000 tecken till 140. Han tipsade om academia.edu som ett bra ställe att dela aktuell forskning på, något som också kan leda till att forskningen visas högt upp bland sökmotorernas resultat.
Till slut kan jag bara konstatera eftersom så många: 250 till 300 kom, lyssnade och diskuterade, betraktar jag Pedagogens mediala framtid som lovande, för där intresset finns, finns det också stora möjligheter!
Monica Bengtson
VA-type dialogues at Speakers’ Corner
As VA knows there is no better way of having dialogue with the public than to talk with them directly. And some scientists from London Zoo were doing just this last week in impressive fashion.
Fifteen brave scientists from the Zoological Society of London went to Speakers’ Corner in London’s Hyde Park with a mission to talk about the scientific issues the public care about.
These “soapbox scientists” either gave mini-lectures, or asked controversial and stimulating questions to try and attract passers-by.
There was a diverse range of subjects:
”Life on Mars from life on Earth”, ”Where do species come from anyway?” and ”Pheromones: Smells at the heart of life”;”Bees in crisis: Well known fact or widely held belief?”, ”Global warming and a cold winter”.
Members of the Zoological society kicked off the questioning with questions sent via Twitter and then the public joined in. Questions included “Is global warming real? If it is, what can we do about it?” “Will humans evolve?” and “Are polar bears becoming cannibals?”
The scientists also had questions for the public – “Why fight to preserve the British green belt, but not the foreign rainforests?”; “Is development worth the price of diversity?”
The event was funded by the Research Councils UK for a modest £6000 (70 000 SEK) and so perhaps may become a more popular method in these difficult times. And hopefully it is something that will happen more often.
Commenting after event, one of the speakers professor Stephan Harrison from Exeter University , said he had come round to the view that engaging with the public was not just an important thing to do, it is a scientist’s obligation.
And Alun Anderson from New Scientist added that this kind of one-on-one connection could be positively ”life-changing”.
// Esther Crooks
Rocket Science: might it escape the cuts?
Germany and Britain are heading for deep and severe cuts in public spending. The politicians have given sombre speeches about the “tough times” that lie ahead.
However there have been indications in both countries that “Space research” will escape.
Speaking at the Berlin Air Show this week, Professor Jan Woerner, chairman of the German Aerospace Centre (DLR), said “he does not expect space to be affected by the nation’s big austerity drive”.
In the UK, the new science minister David Willets has said in a BBC interview, ”I believe in the space industry. Britain has a comparative advantage and we will carry on backing space.”
It remains to be seen whether the two countries allow space research to escape the cuts. However it is interesting and heartening that the politicians do not want to be associated with cutting all investment in science. Money may be found to invest in our technological future in the most glamorous way possible – space exploration and rocket science. In these times where little is exempt from cuts this is perhaps some reason for optimism.
Some links:
German space escapes budget cuts – link to the BBC article
Coalition wants UK space lift-off – Link here
// Esther Crooks
Frankenbugs: Science in the Headlines
It is not often that science is the headline news item but the creation of the first synthetic organism has dominated the worldwide news these past weeks.
These synthetic bacterium, created by American biologists Craig Venter and Hamilton Smith, have already been dubbed “Frankenbugs” and have been greeted with some not unpredictable outrage from certain corners. There have been accusations of “playing God”, along with many terrifying predictions of the potential creation of artificial plants, animals and perhaps humans in the future.
This technology has great potential in the development of greener fuels, drought resistant crops and better drugs. There are also some very major ethical and technological concerns to be addressed.
So far the debate reminds me very much of the one surrounding GM crops over the last decade. I only hope that the science community rises to the challenge of giving the “Frankenbugs” a fairer hearing than “Frankenfoods” have since the 1990s.
Some reports of the breakthrough:
Esther Crooks
A very clever new UK Science Minister. Will it be enough?
The new UK science minister is known as David “Two Brains” Willets by the UK media. This nick-name is primarily because he is supposed to have an enormous intellect (and perhaps a little to do with his large forehead…).
In many ways this appointment is good for science. Mr Willets is a senior and well known politician with a lot of experience. Being very clever is obviously an asset. And the new Prime Minister has made the science minister a “Minister of State” which basically means he is quite high profile, and science has not been swept away to be ignored in a quiet corner.
Mr Willets is regrettably not a scientist. He studied Philosophy, Politics and Economics, although many people are reportedly “impressed” by his grasp of scientific subjects.
His appointment has been welcomed by many in the scientific establishment, including the President of the Royal Society, Lord Martin Rees, who said Mr Willets was someone who had ”strong links to universities and a clear appreciation of the value of research”.
Let’s hope so. The new government is planning cuts of £6 billion over the next year. There are many who think science is an easy target, and certainly easier than education or health care.
And there are not many scientifically literate MPs for Mr Willets to look to for support. Only 71 MPs out of 650 have a science background. This shameful total is even lower than before the election when there were 86.
There is an emergency budget on 22nd June and there have been no pre-election promises regarding science funding. So fingers crossed that two brains is enough to save UK science from heavy funding cuts.
//Esther Crooks
Tomorrow there will be a general election in the UK. Science, perhaps not surprisingly, is not making the headlines in these turbulent economic times.
But nevertheless, in many ways there is much to be optimistic about. This election is the first time all the parties have included science funding in their manifesto. There have been debates between important scientists and politicians in prestigious places. I was pleased to find that all the science spokesmen for the three main parties were educated in science to at least degree level.
The media have covered science fairly extensively too, all things considered. Notably the Guardian newspaper has run an excellent series about science policy in the election featuring interviews with all the parties standing at the election.
I say all parties, but one is notably missing. For we are seeing for the first time a candidate from the latest political party, The Science Party.
Dr Michael Brooks leader of the science party is standing against local MP for Bosworth David Tredinnick after a series of outrageously anti-science incidents. Mr Tredinnick has recently been opposing the government’s report into the inefficacy of homeopathy; Mr Tredinnick was also found to have spent hundreds of pounds of MPs expenses on astrology software; and in a debate last week accused scientists of being “racially prejudiced” if they questioned the efficacy of Chinese and Indian healthcare systems that use homeopathy and astrology and take into account the phases of the moon.
This would be alarming enough from one MP but in addition, 70 MPs have signed Mr Tredinnick’s motion to have the report into homeopathy ignored.
To quote Dr Brooks,
It’s a sign that many MPs do not take science seriously enough”.
“David Tredinnick is the thick end of the wedge, but there are plenty of MPs who dismiss scientific results,” Brooks says. “When you are making decisions about what kind of healthcare our country can offer its people, that is potentially disastrous.”
Hooray for the science party! Today Bosworth. Tomorrow the world.
Esther Crooks
Global Challenges, Global differences…?
The InterAcademy Panel on International Issues (IAP), essentially a network of science academies around the world, met in January at the Royal Society in London to discuss how best to work with governments to tackle global problems. No small task, I am sure you agree,
New Scientists magazine also took advantage of all these scientific leaders being in one place at the same time to ask the 70 members from 62 academies a few questions. The results of this survey were published last week.
The survey short and asked the members to rate their confidence in world governments to tackle climate change through research, their view of the trust and understanding of people in their respective countries regarding science and scientists, and an open question asking them to list three issues that concern them most when looking ahead to 2020, both nationally and globally.
New Scientist gave the results (which themselves were not too surprising) an interesting perspective by comparing results from richer and poorer nations. There were a few interesting results – members from higher income nations were less optimistic about the chances of science solving the problem of climate change. They also had less confidence in how much the people in their countries trust scientists. Globally, climate change was named as the greatest challenge facing the world. There were some differences; a few more scientists from poorer nations cited water supply; a few more in richer countries the fight against terrorism.
It’s difficult to draw any meaningful conclusions from this short survey and this small cross section of scientists. But it is a good way to focus on the global challenges we face, and to think about different perspectives around the world.
Martin Rees, president of the Royal Society has written an editorial on the survey, highlighting global challenges and potential priority differences. But he finsihes by saying that dialogue is the answer, writing “…first of all we must enhance our dialogue with politicians and the wider world, and ensure that we sustain the public’s trust.”
Esther Crooks
Uppsala universitet har nyligen startat en stafettblogg där forskare turas om att skriva inlägg. Deras kollegor på SLU har sedan flera år en gemensam forskarblogg. Lunds universitet har inrättat en särskild webbportal där forskares och studenters bloggar finns samlade tillsammans med universitetets officiella nyheter.
Stockholms universitet har också en förteckning över bloggar. Rektor Kåre Bremer är en av dem som bloggar regelbundet. En rad andra bloggande svenska forskare finns listade här på VA-bloggen. En av dem, doktoranden Jeanette Fors, beskriver i en intervju i Jusek-tidningen att hon ser bloggen som en del av sin tankeprocess. Hennes forskning handlar också om kommunikation, närmare bestämt om kommunikationens roll i förändringsprocesser.
Min kollega Karin Hermansson är en annan flitig forskande bloggare. Just nu bevakar hon AAAS-mötet i San Diego, en gigantisk vetenskaplig konferens arrangerad av världens största vetenskapliga organisation American Association for the Advancement of Science, AAAS. Årets tema är Bridging Science and Society. VA är på plats för att ta del av nya rön, öka kunskaperna och bredda kontaktnätet på vårt område.
Väldigt många deltagare lär blogga och twittra från konferensen. För första gången tar tidskriften Science hjälp av dem för att kunna täcka fler av de många parallella sessionerna. Gästbloggare är välkomna att skriva om intressanta diskussioner och sina egna tankar och intryck kring det som tas upp. För att öka intresset har de bästa inläggen också chans att vinna priser.
Karin gästbloggade i går om en session hon deltagit i: Communicating on the State and Local Level: How can Scientists Support Policy Makers? Steve Schneiders, professor vid Stanford, framförde tre ”budord” till forskare som vill kommunicera för att bland annat påverka politiker: Know thy audience! Know thy self! Know thy stuff! Det blev också rubriken för Karins inlägg.
Från att ha varit en ganska marginell företeelse verkar bloggande och användning av andra sociala medier bli allt vanligare i forskarvärlden. På så sätt ökar möjligheten till dialog och nya perspektiv, både för forskarna själva och för dem som följer och kommenterar deras inlägg. Även mellan forskare pågår diskussionerna, inte minst bland yngre doktorander.
Stockholms universitets studentkår har en blogg med många intressanta inlägg. Häromdagen skrev t.ex. Åsa M Larsson, doktorandombud, om samverkansuppgiften:
”Den tredje uppgiften är ibland lite som den hopplösa tredje sonen i alla gamla sagor, han som ses mer som en tärande närvaro i stugan, en smått pinsam efterhängsam person man bara inte kan bli av med. Att det är han som alltid vinner prinsessans gunst kanske tär lite extra på familjekärleken. Tyvärr har den styvmoderliga (storebroriga?) behandlingen ofta lett till att de forskare som vill nå ut med sin forskning, sina reflektioner, sina åsikter får famla sig fram i blindo med mycket liten hjälp. En del är gudabenådade kommunikatörer ändå, men de flesta av oss behöver träning, träning, träning. Bloggande är ett utmärkt sätt att träna dessa pedagogiska muskler konsekvent och i lagom skala. Men det är också ett fantastiskt sätt att öppna upp för dialog. Till skillnad från artiklar och böcker finns det möjlighet för läsaren att direkt kommentera, spinna vidare, korrigera och tipsa.”
Fortfarande är det dock en smal rännil inlägg som rör forskning och vetenskap på de svenska bloggportalerna. De vanligaste ämnena som avhandlas just nu är snökaos, OS- och schlagerstjärnor. Å andra sidan är det ju så samhällsdebatten ser ut. Med undantag för klimatfrågan och svininfluensan är det sällan som forskningsrelaterade frågor hamnar överst på dagordningen.
Men i sociala medier är det kvalitet mer än kvantitet som räknas. Ett intressant inspel eller en enda klok kommentar på ett inlägg kan ge en bloggande forskare lika mycket som att figurera i traditionella medier.
I have just taken part in an on-line experiment into honesty. Or rather dishonesty.
The British Science Association (www.britishscienceassociation.org) is running Honesty Lab – an international study to explore public concepts of honesty.
Perhaps things are different in Sweden, but here in the UK determining “dishonesty” is an essential part of criminal law. In cases involving theft, burglary, fraud etc, the defendant is judged on whether a person behaves counter to normally accepted “honest” behaviour. And whether they were aware they were acting dishonestly.
The assumption is that normal, law abiding people have a united concept of what is and isn´t honest. But is this true? Noone, apparently, has researched this. But the honesty lab hopes to through this online survey.
The “experiment” which takes five or ten minutes, asks you to answer questions on 5 short video clips of people doing a spectrum of dishonest things. In each case, you are asked, would you do this? Is it dishonest? Would you send this person to prison?
The results could be very interesting, particularly if they show variation between countries, or indeed gender, age groups, or other social factors.
It´s also interesting way to while away your tea break, if you have a spare ten minutes, and may make you think twice before borrowing your colleagues tea-bags without asking……
.
Wrinkle cream works! The science story that has the UK talking…
It´s not often I find that almost all my friends and family are interested in the finer points of scientific research , but the recent story that an Anti-Wrinkle cream really does work has got everyone talking.
Scientists at Manchester University carried out tests on an anti-wrinkle cream manufactured by Boots (a big high street chemists chain here in the UK). They concluded that yes! it does work. Although perhaps not as well as the headlines would have you believe – the study showed that about one in five people using this cream would see a reduction in their wrinkles.
This news story has been headline news over here, and has also prompted questions relating to trust and researchers. In particular, since the company Boots funded this research, people have been discussing the whole question of independent research and science funding.
Read the full story at http://news.bbc.co.uk/1/hi/health/8022644.stm
