VA-bloggen - Forskningsförtroende

Har fria ordet en framtid?

 

collage_fria_580Jag läser i tidningen att Washington Post säljs till en it-mogul och kommer – i Almedalens kölvatten, att tänka på seminariet Det fria ordets framtid. Det arrangerades under politikerveckan i juli av tidningskoncernen Stampen och Göteborgs universitet.

Seminariet var inte helt fullsatt. Men journalisten Britt-Marie Mattsson var där. Det var hennes man statsvetarprofessorn Sören Holmberg också. Och andra välkända statsvetare från GU.

Diagrammen avlöste varandra. Inte helt lätta att tolka. Men budskapet var solklart: Medias förändring är så omvälvande att det fria ordet kan hamna i fritt fall medan gammelmedia fasas ut. Akademin kan hjälpa media att tolka vad som sker och vart det leder. Men forskning tar tid och media förändras så snabbt att frågan är om akademin alls hänger med.

Medverkade gjorde bland andra Pam Fredman, rektor, Göteborgs universitet, Tomas Brunegård, styrelseordförande, WAN-IFRA , World Association of Newspapers and News Publishers, Oscar Westlund, docent, Göteborgs universitet, Mathias Färdigh, universitetsadjunkt, Göteborgs universitet och Ove Joanson, styrelseordförande, Utgivarna.

Fredman tryckte på vikten av att beforska nya områden; exempelvis barn som använder läsplattor. Brunegård som vari koncernchef för Stampen under en explosiv fas som ser ut att leda till att GP fasar ut papperstidningen (och då spelar det ingen roll att gamla farmor säger att hon inte kan leva utan sin tidning) menade att branschens aktörer måste samordna sig globalt för att kunna förstå vad som händer; vad som är bra och dåligt i det nya.

Receptet han gav för hållbar utveckling var att bedriva internationell forskning, formulera policys för att hantera förändringarna, både när det gäller enskilda nationer, akademin och medierna. Bara för att det rusar snabbt kan vi inte strunta i att forska om det som sker. Mediekonsumtionens historiskt rekordsnabba förändring påverkar branschens arbetssätt och sätt att verka; forskning som tittar på detta är essentiellt.

Integritetsfrågorna är på agendan; vad får den nya spelplanen för konsekvenser för individen och hur ska du och jag förhålla oss till utvecklingen, för att samhället ska bli bra?

– Varenda ledare inom media och varenda journalist undrar i dag vad blir det av mig och min yrkeskunskap, men det är bara att konstatera att utvecklingen är här. Gemensamma spelregler behövs; bara för att man kommer från Silicon Valley ska man inte kunna sopa banan med exempelvis lokala arenor som Göteborg, menade Brunegård.

Diskussionen var livlig och det kan man förstå. Vi talar om fundamentet i ett demokratiskt samhälle. Utan demokrati, ingen journalistik, och vice versa. Hur kan forskningen vara en kraftfull aktör på samhällsnivå? Som klarar att lyfta fram de viktiga aspekterna?

Docent Oscar Westlund vars huvudinriktning är demokratifrågor, pratade om att medias förändring påverkar olika mycket i olika länder eftersom medias betydelse skiftar och graden av korruption skiljer sig åt, det gör förstås även demokratinivån; i Singapore spelar pressfrihet kanske mindre roll medan den i välutvecklade demokratier är grundläggande. Nu får traditionella medier förhålla sig till sociala, exempelvis Kinas ledare oroas av den utvecklingen.

SOM-institutets undersökningar visar att det fortfarande är stor skillnad mellan sydeuropéer som ser mer på teve och nordeuropéer som i större utsträckning läser tidningar och använder internet och mobiltelefoni. Var fjärde svensk tar nu emot nyheter via mobil, fyra av tio redan innan de går upp ur sängen. Vi förlänger mediedygnet. Nu söker mediebranschen nya sätt att få betalt. Nya affärsmodeller byggs upp: här har forskningen en viktig roll.

Det nya kommunikativa landskapet innebär nya problem: Från att ha varit passiva konsumenter kan vi numera själva dokumentera och utöva en slags meborgarjournalistik. Men vad kan förortsborna göra för att skapa publicitet? Bilar bränns varenda natt; man måste bränna ganska många för att media ska reagera. Man samspelar därför med medierna. Resultatet blir krigsrubriker snarare än fokus på de verkliga problemen.

I slutet av seminariet konstaterade Brunegård att det finns fler frågor än svar och Mattsson avslutade med att frågorna måste fortsätta ställas så länge vi inte har svaren. Själv tänker jag att när även Amnesty tycker att det ska vara möjligt att berätta för dem som blir övervakade att de blir det, är det bekymmersamt att så många tänker att eftersom de har rent mjöl i påsen är det ok att bli kartlagd in i minsta sms. Ett sådant resonemang bygger ju på att man förutsätter att makten för all framtid kommer att bestå av förnuftiga människor som vill en väl.

 Monica Bengtson

Vetenskapskommunikation en väg till demokratisering

För drygt en vecka sedan var jag på EUSEAs, European Science Events Associations, årskonferens (se artikel på VAs hemsida). Här höll bland flera andra professor Mariano Gago, före detta minister och ansvarig för forskningsfrågor i Portugal, ett anförande. Han har initierat och stöttat en rad europeiska projekt inom Science in Society. Gago spånade om framtiden i presentationen Landscapes of science communication:

Gago

Professor Mariano Gago på EUSEAs årskonferens 2013 i Jerusalem.

– Amatörer kommer att invadera och föryngra all slags forskning genom det ökade användandet av modern teknologi. Forskare, högutbildade specialister, tekniker samt amatörer, teknikanvändare, patienter och deras familjer, alla kommer de ta fram ny (vetenskaplig) kunskap och vara nya aktörer på den vetenskapliga arenan.

– Se på mjukvaruutvecklingen och datavetenskapen där framstegen till stor del görs av obetalda användare som lägger omåttlig tid på att ta fram ny information och utveckla denna industri, menade Mariano Gago.

Andra exempel han tog upp var astronomer som tar hjälp av amatörer för att över huvud taget kunna få grepp om vissa områden inom sin forskning.

– I framtiden samarbetar ”professionella” forskare med ”amatörer” för att få fram ny kunskap. Det kommer att bli institutionella förändringar, publiceringen av vetenskapliga rön kommer att förändras liksom akademiska titlar och examina, sa Gago.

Allmänhetens tilltro till forskningen är viktig. Men är det vettigt att satsa på forskning och vetenskap för ett lands välfärd? Ja, svarade Gago. Han visade att investeringar i forskningen jämfört med att lägga pengar på sådant som produceras ger mycket större utdelning i längden och jämförelsevis satsas det mer i länder som Kina och Sydkorea samt USA (även om satsningarna där har minskat). Denna statistik görs med något som inom EU kallas för GERD . (Gross domestic expenditure on R&D (GERD), är ett samlat mått på utgifter för forskning och utveckling av företag, högskolor samt statliga och privata icke-vinstdrivande organisationer.) Gago menade alltså att satsningar på GERD är ett måste för att nå hälsa och rikedom i framtiden. Europa ligger efter då inte lika stora satsningar görs på GERD relaterat till BNP som i dessa delar av världen.

Forskningskommunikation, i betydelsen etiska diskussioner och samtal om resultat och kontroverser inom vetenskapen, kommer att spela en allt större roll. Det blir extra viktigt då beslutsfattande processer alltmer förlitar sig på vetenskaplig expertis och förtroende.

– Forskningskommunikation är viktigt. Forskare måste prata om sin forskning och ta del av politiken och samhället i Europa. Vetenskapskommunikatörens roll är bland annat att hjälpa forskarna att diskutera etiska frågeställningar då de flesta inte har rätt ”verktyg” för det, sades i diskussionen som följde mellan konferensdeltagarna.

I framtiden kommer forskning relaterad till risker stå högt på de vetenskapliga agendorna, trodde Mariano Gago, med hänvisning till de stora globala och humanitära utmaningar, som följer av klimatförändringar och oroligheter i världen. Det kommer kräva aktivt deltagande från olika sociala aktörer. Då är forskningskommunikationen viktig.

Livio

Leïla Perie och Leivio Riboli-Sasco med student från Al-Quds Universitey vid konferensens besök i Palestina.

Sista dagen kändes det som Leïla Perie och Livio Riboli-Sasco från den franska ideella föreningen l’Atelier des Jours à Venir knöt ihop det som diskuterats under årskonferensen bra med sin presentation, Forskningskommunikation med samhällsansvar. Med tanke på vårt besök i Palestina dagen före, se artikel, underströk de att forskning och vetenskap är en väg till frihet och möjligheter. Det är ett sätt att undkomma fattigdom och nå välfärd.

Perie och Riboli-Sasco menade att vetenskapskommunikation bidrar till demokratisering. Forskning är en kollektiv process, som syftar till att bygga upp gemensam kunskap. Man närmar sig det okända genom att ifrågasätta vad vi vet. Forskning avfärdar och hävdar saker, den bygger på auktoritet, involverar alla medlemmar och för en global dialog. Dessa processer som binder samman olika vetenskapsområden och forskare är mer än regler; de är grundläggande värderingar. Dessa värden liknar de som lägger grunden till vårt samhälle i dag, en modern demokrati.

Få unga i dagens Sverige kan se sig själva som forskare i framtiden, enligt VA-barometern 2013. Mariano Gago menade att det inte handlar om brist på intresse utan att det inte finns någon förståelse för den grundläggande vetenskapsteorin eller det roliga med att experimentera och ställa frågor som var? när? och hur? Här är vetenskapsfestivaler och andra forskningsaktiviteter väldigt viktiga. Perie och Riboli-Sasco höll med och berättade hur viktigt det är att vårda innovationerna hos unga i utsatta områden och låta dem ställa frågorna själva: Varför, hur, vad och vem? I en förort till Barcelona ledde övningar i detta till ett helt nytt forskningsprojekt om hur färger och inredningen i klassrummet påverkar motivationen och inlärningen hos elever.

Under mina dagar i Israel/Palestina var det upplopp och segregationsdebatt i Sverige. De första frågorna jag ställde mig själv på flygplanet hem och till den arabisktalande taxichauffören på Arlanda var hur? vad? varför? och vem?

/Lotta Tomasson

Ovetenskap med lånta fjädrar bör bemötas

Frågan om vad som är vetenskap och vad som inte är det ställdes i en fullsatt Chalmerslokal den 25 april under Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Hur pseudovetenskap ska hanteras av akademin ställs på sin spets när dess företrädare styr in under högskolans flagg; som när Lynne McTaggart länkade till Chalmers hemsida och när mer eller mindre obskyra ordnar hyr in sig i lokalerna.

 Ett gäng professorer i panelen diskuterar det som är seminariets rubrik ”Ska Chalmers bjuda in pseudovetenskapen?” och pratar med publiken om vad som är och inte är vetenskap och beprövad erfarenhet. Aant Elzinga, professor emeritus i vetenskapsteori, säger att när intressen av det ovetenskapliga slaget försöker dra nytta av högskolans varumärke måste vi diskutera det, men att agera tankepolis är inget alternativ.

Sokrates_600

Han ser själv ut som Sokrates när han spinner historiens trådar kring 1500-talets är-jorden-rund-debatt och drar upp riktlinjerna; värdegrund, etos och cudos som handlar om principer för god vetenskap. Här blir vi internationella; communalism, universalism, disinterestedness, originality och skepticism.

Att kunna resonera kring sina resultat, att de ska kunna falsifieras (det vill säga ifrågasättas) och att de vetenskapliga artiklar som publiceras först genomgår kollegial prövning, så kallad peer review, är elementärt. Vetenskap handlar ju också om att göra en bedömning av vad som är rimligt, förstås. Det som inte är prövat är inte vetenskap. Ett experiment ska också kunna upprepas för att vara trovärdigt.

Men man ska vara medveten om att gränserna för vad som är vetenskap är resultatet av förhandlingar och stridigheter och att förhållandena inom vetenskapssamhället är öppna eller slutna beroende på den historiska tidpunkten. Det finns sådant som först betraktats som vetenskap men puttas ur boet för att sedan betraktas som pseudovetenskap.

Då äntrar ett energiknippe, professor PO Nilsson, scenen och pratar om den tredje uppgiften; att forskarnas resultat ska kommuniceras med samhället. Han tycker professurer i allmänhetens förståelse av vetenskapen skulle vara på sin plats vid svenska universitet.

Han gör korttrick, pratar om att Uri Geller som böjde skedar var kul men borde ha erkänt att det var trick och inte övernaturlig tankeförmåga. Festivalens sista dag kör Nilsson öppet hus med fysikaliska leksaker eftersom han också anser att den teori som inte går att förklara för barn troligen är helt värdelös.

Han berättar underhållande om hur han har möblerat om hotell för att bevisa att energin inte kan ändras av möbleringen, vilket feng shui-företrädare påstår.

Och visserligen talar de här herrarna delvis nedsättande om homeopati och annan icke-vetenskap; som magnethalsband mot cancer, men prorektor Mats Viberg sammanfattar det de alla kan skriva under på: Det ska vara högt i tak, men forskningens stora förtroende hos allmänheten måste bevaras genom att vi diskuterar de här sakerna.

I pausen pratar jag med klimatforskaren Olle Häggström, som bloggar om sin forskning för då får han uttrycka sig hur komplicerat han vill och berätta det som är vetenskapligt bevisat: att mänsklig aktivitet påverkar klimatet. Han är ganska trött på dem som hävdar motsatsen och har startat bloggen Uppsalainitiativet för att bemöta dem han kallar klimatförnekarna.

Sen blir det mer komplicerat. Magnus Fontes, professor i matematik, berättar om den parapsykologiska debatten i Lund, som handlar om att lärosätet faktiskt har en professur i psykologi med inriktning mot hypnos och just parapsykologi. Ett experiment har visat tecken på att tankeöverföring kan existera och detta har omskrivits i universitetsmagasinet LUM, vilket fick nio professorer att gå ut på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt i protest. Experimentet har ännu inte upprepats och Magnus resonerar kring slumpens inverkan på försöket.

En fråga har slängts ut inför diskussionen: vad är egentligen universitetens, men även organisationer som VA:s roll i förhållande till ovetenskap? VA:s uppgift är att främja öppenhet mellan vetenskap och allmänhet, att föra ut forskningen till folket, att skapa mötesplatser för forskare och allmänhet – till vilken media kan vara en länk, så vi arbetar även med mötesplatser för forskare/media.

När det gäller det som inte kan kallas vetenskap har VA inte någon specifik uppgift, det vill säga vi har inte som uttalat syfte att motarbeta pseudovetenskapen men självklart kan och bör vi diskutera den.

Mitt råd är att även pseudovetenskapen ska behandlas vetenskapligt. Man kan till exempel inte använda det faktum att en människa som hade ett magnethalsband dog av sin cancer som argument mot den typen av företeelse, eftersom hon kanske hade dött ändå. Om man verkligen vill nå trovärdighet bör man i stället seriöst och vetenskapligt belägga de exempel man tar upp.

Fancy a job predicting disasters?

Hurricane Sandy, sweeping the East Coast of the USA, has been predicted with great accuracy. The people in New York and surrounding areas were evacuated where necessary; the authorities gave a clear and unambiguous message and the loss of life has been minimal. Buildings have on the whole survived  intact, a testament to building standards in New York State.

The people of l’Aquila were not so lucky in 2009, when an enormous earthquake struck the town, tragically killing 309 residents. People blamed God, poor building quality, and also the scientists on the disaster committee. Last week, six Italian seismologists and one official were sentenced to six years in prison for multiple manslaughter for failing to adequately communicate the risk of such an earthquake happening.

There was an outcry around the world to these sentences, which potentially have far-reaching  consequences not only for the individuals involved but for scientists everywhere involved in scientific risk assessments.

Several commentators have likened this trial to the trial of Galileo in 1666, which put Italians off astronomy for centuries.  Nature magazine (which has an in depth report on the case) describes the verdict as “perverse” and the sentence “ludicrous”. The Times of India calls the verdict “a blow to scientific freedom”.

But perhaps the most worrying and immediate concerns are for the volcanologists observing Mount Vesuvius, also in Italy (see, for example this article from The Guardian (UK). It is only a matter of time before there is an eruption. The scientists who work there now face losing their liberty if they fail to get it right. And as volcanoes are notoriously hard to predict, I imagine many of them may be reconsidering their career options…..

Image courtesy of Victor Habbick at FreeDigitalPhotos.net

 

 

Fraud and plagiarism behind most paper retractions, says a new US study.

Scientific misconduct is the reason for two-thirds of retractions of scientific research papers, according to a new study published in the Proceedings of the National Academy of Science in the USA.

Retractions are not always explained, or the real reasons are covered up. The study’s authors – Arturo Casadevall, Ferric Fang and R. Grant Steen – decided to investigate this further and examine the underlying causes behind retractions.  In this comprehensive study they looked at over 2,000 retracted articles in the PubMed database going back to the 1940s.

Their analysis shows that 67.2% of retractions were because of fraud, suspected fraud or plagiarism rather than honest mistakes. It also reveals that retractions are on the rise. This is partly explained by the fact that publishers have been using software to detect plagiarism and duplication since 2005.

On the positive side, fraud does not appear to be widespread, with just 38 research groups responsible for 43.9 percent of retractions for fraud or suspected fraud.

An increase in detection levels does not necessarily mean fraud is increasing, just that it is being spotted more. Some scientists, however, such as Danielle Fanelli of the University of Edinburgh, are linking the rise in scientific fraud to the growing pressure of academics to publish in an increasingly harsh financial climate.

VA studies have shown that scientific fraud has a corrosive effect on public trust in science and research in Sweden. Fang and Casadevall, two authors of this new report, have expressed concern that their study could be “misused to erode public trust in science”. However they believe that “sweeping misconduct under the rug would be even more harmful”. Perhaps this research can help do more to tackle the problem and restore some lost public confidence.

 

Image courtesy of Renjith Krishnan at FreeDigitalPhotos.net

 

 

En timme om förtroende och trovärdighet

För någon vecka sedan var jag på Studio samtid som är ett koncept bestående av ett en timme långt samtal om aktuella frågor, arrangerat av Greatness PR. Temat för samtalet var denna gång trovärdighet och förtroende i ett rekommendationssamhälle. Hur hanterar vi alla budskap som vi nås av och vilka råd och upplysningar litar vi på? Hur mycket lyssnar vi egentligen på dem vi inte är överens med?

Cecilia Garme, statsvetare och journalist och Arne Modig, opinionsanalytiker, ledde timmen.

Jag tyckte att arrangemanget var mycket bra med intressanta vinklar på fakta och förtroende kopplat till medias roll. Just förtroendefrågor när det gäller forskning och vetenskap är ju något som vi arbetar mycket med på VA. Under perioden 2002-2011 har vi till exempel tillsammans med SOM-institutet följt hur förtroendet och viljan att satsa på forskning har förändrats. Bland annat går det att se att förtroendet har minskat under de senaste tio åren, med en ökad skillnad i attityder mellan högutbildade och lågutbildade. Om det kan ni läsa mer här.

Media och förtroende

Den första delen av timmen bestod av en intervju av Kerstin Brunnberg, ordförande i Statens kulturråd och tidigare VD för Sveriges Radio och Lena Victorin, redaktionschef på produktionsbolaget Filt och författare. Lena och Kerstin ansåg att Sveriges Radio förtjänar sitt förtroende och påtalade den förtroendehöjande faktorn av att de oftast låter gästerna prata till punkt, vilket är ovanligt i andra medier. Dessutom menade de att Sveriges Radio får ökat förtroende genom att ha existerat så länge och Lena menade att produktionsbolag som konkurrerar om idéer till Sveriges Radio inte utgör ett problem. De som inte håller kvalitet eller objektivitet förlorar snabbt sina uppdrag menade hon.

Andra saker som kom upp var de möjliga farorna med likriktningen i sociala medier. Vi känner trovärdighet för dem som tycker lika, vad händer då när när journalister följer och pratar med varandra hela dagarna på Twitter mitt under sitt skrivande och rapporterande? En mycket intressant fråga enligt mig. När det gäller traditionella medier ansågs det största hotet mot trovärdigheten vara bristen på resurser.

Kerstin påpekade även att det var oerhört viktigt med granskningar i förväg, inte bara i efterhand. Lena och Kerstin menade även att det är oerhört viktigt att media inte bara granskar massmissbruk, utan även föreställningar i samhället. Stämmer verkligen våra invanda föreställningar? En viktig poäng tycker jag. Det är lätt att tro på påståenden som man får höra ofta och här har media en viktig roll.

Förtroende för auktoriteter

I den andra delen pratade Garry Larsson från Försvarshögskolan. Han är professor i psykologi och forskar om ledarskap och vad som inger förtroende. Han berättade att det viktigaste för förtroende för ledare är emotionell stabilitet, vilket i regel syns mycket tydligt i stressade situationer. Han menade även att fysiska egenskaper (t.ex. ålder och kroppsspråk) inte är så viktiga. Mer viktigt är att kunna få med sig en hel grupp och kunna administration.

Han berättade även att arrogans verkar vara en tidlös prediktor för att hitta de som har lågt förtroende. Det är även så att ju längre du haft en chef, desto mer negativa sidor upplever du.

Garrys favoritledare visade sig vara Jens Stoltenberg.

Vilka litar vi på och vad granskar media?

I den sista delen av timmen deltog Daniel Poohl, chefredaktör på tidskriften Expo, och Lena Sundström, författare och journalist. De diskuterade bland annat om auktoriteter och medias granskande roll.

De menade att den mediegranskning som skett av Breivik är bra, men att den borde göras oftare. Medvetenheten finns när det gäller Breivik, men inte när det gäller flera andra främlingsfientliga glidningar i samhället. Exempel som lyftes var när rasistisk byts ut mot invandringskritisk. Här menade de att det är oerhört viktigt att etablerade medier tar sitt ansvar som de auktoriteter de är.

Sundström reflekterade även över om det verkligen är de trovärdigaste experterna som är dem som media älskar, eller om media hellre tar dem som ger snabba svar. Väljer media verkligen experten som säger ”jag har för lite underlag för att svara på detta”? Jag tror också att det är viktigt att media i dessa lägen godtar och publicerar svar även från experter som inte kan ge några raka svar.

I samtalet lyftes även vikten av att experter måste kunna backa och säga när de haft fel.

Lena frågade sig även om medias bild är densamma som samhällets? Det kom upp att det ofta blir en klassfråga vem som faktiskt förstår experterna och därmed litar på dem.

Både Daniel och Lena påtalade även att det kostar att stå upp för demokrati och allas lika värde. ”Det är inte så att det inte kostar att försvara demokratin i Sverige” sade Daniel. Både hade själva blivit utsatta för grova hot på grund av sitt arbete mot rasism. Sundström påpekade även att alla alltid tror att det är andra i samhället som ”glider” i frågor om främlingsfientlighet, men inte en själv. Hon menade att det är något som vi alla gör och exemplifierade med hur de flesta sett på Rosengård.

Det går att läsa mer om arrangemanget här.

Klas-Herman Lundgren

 

Klimatforskning och politik

För en tid sedan deltog jag på en spännande och engagerande forskarfrukost i Riksdagsbiblioteket. Den anordnades av Samverkansgruppen för forskning- och framtidsfrågor där Rifo ingår, sällskapet riksdagsledamöter och forskare. Temat var ”Klimat och miljö – debatten har tystnat men inte forskarna”.

Samtalet leddes av Eva Krutmeijer som är vetenskapskommunikatör från Vetenskapsrådet. Kevin Noone som är professor i kemisk metorologi vid Stockholms universitet och direktör för det nyinrättade sekretariatet the Swedish Secretariat for Environmental Earth System Sciences (SSEESS) vid Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) inledde.

Noone började med att gå tillbaka till klimatmötet i Köpenhamn och den hetsiga debatten kring ”Climategate”. Han visade data på mediarapporteringen från detta och påpekade också att han bedömde att ungefär 90-95 % av klimatforskarna anser att människan påverkar klimatet, medan att media ibland ger bilden av att det snarare ska vara 50 / 50. Här finns ett faktablad från SSEESS om Climategate.

Sedan jämförde Noone med dagens debatt och forskningen inför det viktiga Rio+20-mötet i juni. Hans slutsats var att debatten har tystnat men forskarna fortsätter att arbeta. Klimatfrågorna har helt enkelt förlorat tävlingen i dagsläget om uppmärksamhet i media.

Noone gav sedan en fördjupning av de nio planetära gränsvärden som han och andra forskare identifierat som gränser som om de överskrids kan ge upphov till en stor klimatförändring. Han tryckte även på behovet av tvärvetenskaplig forskning och poängterade att vi är den första generation som faktiskt har ganska bra kunskap om de nya globala riskerna. Noone diskuterade också att han såg det problematiskt att forskare är dåliga att berätta om annat än resultaten. Han menade att det behövs bättre förståelse om forskningens metoder och arbetssätt. Han tyckte att många forskare nu tappat förmågan att förklara sin forskning så att andra än forskare förstår.

SSEESS presenterades därefter av Dan Wilhelmsson som är vetenskapskoordinator där. Den kluriga förkortningen står alltså för ”the Swedish Secretariat for environmental Earth System Sciences”, skapat av ett partnerskap av forskningsråden, KVA och SIDA. Det har bildats för att svenskt deltagande inte varit så bra som det kunnat vara i internationella forskningsprogram. Det ska bli intressant att hur organisationen kan bidra till ett större deltagande från Sveriges sida.

En diskussion uppstod också om vikten att kunna lyfta ut forskningsresultat till den politiska arenan på ett sätt så att det genererar tydliga och förståeliga beslutsunderlag. Ett exempel på detta är diskussionen om 2-gradersmålet. Där diskuterar forskare förstås i en mer nyanserad skala medan 2-gradersmålet är en tydlig gräns som kan lyftas till politiker där forskare kan säga att om vi överskrider gränsen så medför det med största sannolikhet omfattande klimatförändringar, även om förändringar för den delen inte kan uteslutas vid t.ex. 1,5 graders uppvärmning.

På mötet talades det även om andra intressanta saker, t.ex. hur IPPCC kommer att arbeta annorlunda framöver och behovet av att ha tvärvetenskapliga samarbeten mellan samhällsforskare och klimatmodellsforskare.

/Herman

Debatt om forskningsfusk och förtroende

Vid sidan om uppståndelsen kring nobelpriserna som ju tillkännages den här veckan stormar det lite i den svenska forskarvärlden. Det handlar om något klart mindre glamoröst än Nobelfesten, nämligen forskarsamhällets hantering av fusk.

Sus Andersson, chefredaktör för nättidningen Farad går i dag ut i en debattartikel i Ny Teknik och uppmanar regeringen att skapa ett system med oberoende granskning av alla fuskmisstankar och en rättssäker hantering från början till slut. Risken finns annars att förtroendet för forskningen sjunker.

Bakgrunden är en granskning som Sus Andersson gjort (se inlägg tex här, här och här) av Vetenskapsrådets hantering av ett fall där den anklagade forskaren först förklarades skyldig till grov oredlighet i forskning, vilket bland annat leder till indragna anslag för flera år framöver, men sedan frikändes då Vetenskapsrådet drog tillbaka sitt utlåtande. Skälet till tillbakadragandet är enligt Farad, som JO-anmält VR, att det varit så mycket pappersslarv i utredningen att det inte går att avgöra hur det egentligen ligger  till. VRs generaldirektör Mille Millnert har i en artikel på webben förklarat sin syn på oredan men också att expertgruppen för utredande av misstänkt oredlighet i forskning gått utanför sitt mandat.

I VAs undersökning Slitsamt förvärvat och snabbt fördärvat som publicerades tidigare i år angav de flesta med litet förtroende för forskare att skälen till deras låga förtroende var att de uppfattar att forskningen är styrd och att det förekommer fusk. En av våra slutsatser var att lärosätena bör vara tydligare och öppnare i att ta avstånd vid misstanke om fusk och oegentligheter. Men ska man kunna göra det måste det naturligtvis finnas en rättssäker och tydlig process som leder fram till ett sådant beslut!

I VAs undersökningar, som vi bland annat gör i samarbete med SOM-institutet vid Göteborgs universitet, har vi sett ett sakta fallande förtroende för forskare över tid (se den senaste rapporten här). Det ser oroväckande ut och har givit upphov till mycken diskussion. Högt förtroende – och därmed starkt stöd för forskning – är inget som bör tas för givet.

Förtroende för de flesta människor, diagram ur Delhey et al 2011 (se fullst referens t.v.).

Samtidigt ligger svenskar i en internationell jämförelse högt med avseende på förtroende för forskning och forskare. I en ranking baserad på ett index bestående av flera frågor om förtroende för vetenskap och forskning (ställda i Eurobarometern och av National Science Board, USA) som tagits fram av Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung, DIW, Berlin, hamnar Sverige på en fjärdeplats efter Finland, Danmark och Storbritannien.

Svenskar är över huvud taget ett förtroendefullt folk. I den stora globala undersökningen World Values Survey, WVS, brukar Sverige dyka upp någonstans ute i hörnen eller kanterna av graferna – dvs. i extremvärdena – över olika värderingar som mäts. I en ny analys som en tysk forskargrupp gjort av WVS-data över folks förtroende för de flesta andra människor har svenskarna allra högst förtroende (se diagrammet till höger).

Litar man på de flesta i sin omgivning litar man också i regel på forskare – det visade VAs studie Vetenskap & värderingar, där vi hade ”mellanmänsklig tillit” med som en bakgrundsvariabel.

Mot denna bakgrund skulle man kunna tycka att Sus Anderssons farhåga om att tveksam hantering av fusk kan leda till försämrat förtroende för forskningen inte är så mycket att orda om – förtroendenivån är ju så hög ändå?

Jo, visst ser internationella jämförelser trevliga ut för svenskar, men för den forskare som är beroende av svenska skattepengar för sin forskning är nog de nationella trenderna väl så relevanta.

 

Referens (diagram från artikelns figur 6):

How General Is Trust in “Most People”? Solving the Radius of Trust Problem, Jan Delhey, Kenneth Newton, and Christian Welzel, American Sociological review 76(5), p. 786, 2011.

 

/Karin Hermansson

 

Is the public behind public consultations?

The latest UK study into public attitudes to science was published earlier this month. PAS 2011 – the fourth in a series – represents the Government’s main mechanism for assessing progress on public engagement with science.

One section that caught my attention was about the attitudes of the Brits to public consultations. Public consultations on scientific matters are becoming an increasingly important part of the policy-making process. This study explores people’s views on them with some interesting findings.

The public broadly supports the principle of the public being consulted – 73% agree the government should act in accordance with public concerns. 66% agree scientists should listen more to what ordinary people think.

Listen perhaps, but not necessarily act upon public opinion. 64% of people think experts and not the public should advise the government about the implications of scientific developments.

Also in practice the enthusiasm seems to disappear a little…. when asked whether they would like to be involved personally, many responded that although they would like to know someone was taking part, they would rather it wasn’t them.

Interestingly, the public sees the main benefits of being involved in public participation as those which benefit themselves. For instance the top ranked responses of benefits are “allowing the public to make informed decisions about their lives” and “enabling them to better judge science issues for themselves”.

A more worrying finding is that the public are quite cynical about consultations and see the whole process as a PR stunt.

50% believe “public consultation events are just public relations activities and make no difference to policy”. 47% agree “public consultation events are unrepresentative of public opinion.

A ray of hope is that these negative attitudes may be founded on ignorance. When asked what they know about “public participation”, two fifths of the population say they don’t know, have never heard of it or just gave no response at all.

If you want to know more about this or many other aspects of public engagement click here. There is also a blog about the study here (which Karin also blogged about on the VA blog here).

Forskarröster om forskarförtroende

I senaste numret av Lunds universitets magasin, LUM, ägnas flera sidor åt frågan om vad allmänhetens fallande förtroendet för forskare som vi sett i VA-barometern kan bero på.

I huvudartikeln refereras vår senaste rapport, Slitsamt förvärvat och snabbt fördärvat?, om vad de svarande själva menar ligger bakom att de har högt respektive lågt förtroende för forskare. Tre forskare och en vetenskapsjournalist intervjuas sedan om hur de ser på vad som framkommer i undersökningen:

Professor Wilhelm Agrell, Forskningspolitiska institutet, tror att ”publiceringsraseriet” kan vara en av orsakerna till den mindre positiva bilden av forskningen, men undrar också om det kan ha varit så att ett skäl att professorerna åtnjöt högre förtroende förr var att det var ganska okänt vad de faktiskt gjorde…?

Vetenskapsjournalisten Peter Sylwan pekar på utmaningen i att bygga tillit till en verksamhet som är ständigt föränderlig och vars framgång ofta består i att bevisa att den gamla kunskapen var fel, och menar att forskarna måste föra en dialog på lika villkor med människor utanför akademin.

Elin Bommenel, forskare i vetenskapshistoria, menar att synen på olika vetenskapsområden bland forskarna själva påverkar hur allmänheten ser på den. Till exempel menar hon att det finns en inomvetenskaplig misstro mot tvärvetenskaplig forskning med tydlig inriktning på att lösa samhällsproblem – och den misstron kan spilla över på allmänheten.

Förre rektorn vid LU, professorn i etik Göran Bexell, tycker slutligen att förtroendenedgången bör fungera som en varningsklocka. Han understryker vikten av att ha hög beredskap för att hantera misstänkt fusk i forskningen, att öppenhet och transparens råder och att utbilda doktoranderna i forskningsetik. Men han avslutar också med att påpeka att ett nedåtgående förtroende inte måste vara bara negativt. Det kan också vara ett resultat av en sund skepsis och en lika kritisk attityd som forskarna själva måste ha!

Ja, vad är en rimlig nivå för forskarförtroendet, egentligen? Är det nödvändigtvis bra med ett väldigt högt förtroende? Är ett lägre förtroende snarare ett tecken på sans och balans?

Det är väldigt roligt att våra resultat stimulerar till  diskussion och reflektion på olika håll. Det är det VAs rapporter är till för!

/Karin Hermansson