VA-bloggen - Debatt

Har fria ordet en framtid?

 

collage_fria_580Jag läser i tidningen att Washington Post säljs till en it-mogul och kommer – i Almedalens kölvatten, att tänka på seminariet Det fria ordets framtid. Det arrangerades under politikerveckan i juli av tidningskoncernen Stampen och Göteborgs universitet.

Seminariet var inte helt fullsatt. Men journalisten Britt-Marie Mattsson var där. Det var hennes man statsvetarprofessorn Sören Holmberg också. Och andra välkända statsvetare från GU.

Diagrammen avlöste varandra. Inte helt lätta att tolka. Men budskapet var solklart: Medias förändring är så omvälvande att det fria ordet kan hamna i fritt fall medan gammelmedia fasas ut. Akademin kan hjälpa media att tolka vad som sker och vart det leder. Men forskning tar tid och media förändras så snabbt att frågan är om akademin alls hänger med.

Medverkade gjorde bland andra Pam Fredman, rektor, Göteborgs universitet, Tomas Brunegård, styrelseordförande, WAN-IFRA , World Association of Newspapers and News Publishers, Oscar Westlund, docent, Göteborgs universitet, Mathias Färdigh, universitetsadjunkt, Göteborgs universitet och Ove Joanson, styrelseordförande, Utgivarna.

Fredman tryckte på vikten av att beforska nya områden; exempelvis barn som använder läsplattor. Brunegård som vari koncernchef för Stampen under en explosiv fas som ser ut att leda till att GP fasar ut papperstidningen (och då spelar det ingen roll att gamla farmor säger att hon inte kan leva utan sin tidning) menade att branschens aktörer måste samordna sig globalt för att kunna förstå vad som händer; vad som är bra och dåligt i det nya.

Receptet han gav för hållbar utveckling var att bedriva internationell forskning, formulera policys för att hantera förändringarna, både när det gäller enskilda nationer, akademin och medierna. Bara för att det rusar snabbt kan vi inte strunta i att forska om det som sker. Mediekonsumtionens historiskt rekordsnabba förändring påverkar branschens arbetssätt och sätt att verka; forskning som tittar på detta är essentiellt.

Integritetsfrågorna är på agendan; vad får den nya spelplanen för konsekvenser för individen och hur ska du och jag förhålla oss till utvecklingen, för att samhället ska bli bra?

– Varenda ledare inom media och varenda journalist undrar i dag vad blir det av mig och min yrkeskunskap, men det är bara att konstatera att utvecklingen är här. Gemensamma spelregler behövs; bara för att man kommer från Silicon Valley ska man inte kunna sopa banan med exempelvis lokala arenor som Göteborg, menade Brunegård.

Diskussionen var livlig och det kan man förstå. Vi talar om fundamentet i ett demokratiskt samhälle. Utan demokrati, ingen journalistik, och vice versa. Hur kan forskningen vara en kraftfull aktör på samhällsnivå? Som klarar att lyfta fram de viktiga aspekterna?

Docent Oscar Westlund vars huvudinriktning är demokratifrågor, pratade om att medias förändring påverkar olika mycket i olika länder eftersom medias betydelse skiftar och graden av korruption skiljer sig åt, det gör förstås även demokratinivån; i Singapore spelar pressfrihet kanske mindre roll medan den i välutvecklade demokratier är grundläggande. Nu får traditionella medier förhålla sig till sociala, exempelvis Kinas ledare oroas av den utvecklingen.

SOM-institutets undersökningar visar att det fortfarande är stor skillnad mellan sydeuropéer som ser mer på teve och nordeuropéer som i större utsträckning läser tidningar och använder internet och mobiltelefoni. Var fjärde svensk tar nu emot nyheter via mobil, fyra av tio redan innan de går upp ur sängen. Vi förlänger mediedygnet. Nu söker mediebranschen nya sätt att få betalt. Nya affärsmodeller byggs upp: här har forskningen en viktig roll.

Det nya kommunikativa landskapet innebär nya problem: Från att ha varit passiva konsumenter kan vi numera själva dokumentera och utöva en slags meborgarjournalistik. Men vad kan förortsborna göra för att skapa publicitet? Bilar bränns varenda natt; man måste bränna ganska många för att media ska reagera. Man samspelar därför med medierna. Resultatet blir krigsrubriker snarare än fokus på de verkliga problemen.

I slutet av seminariet konstaterade Brunegård att det finns fler frågor än svar och Mattsson avslutade med att frågorna måste fortsätta ställas så länge vi inte har svaren. Själv tänker jag att när även Amnesty tycker att det ska vara möjligt att berätta för dem som blir övervakade att de blir det, är det bekymmersamt att så många tänker att eftersom de har rent mjöl i påsen är det ok att bli kartlagd in i minsta sms. Ett sådant resonemang bygger ju på att man förutsätter att makten för all framtid kommer att bestå av förnuftiga människor som vill en väl.

 Monica Bengtson

Etiska riktlinjer för kommunikation på agendan

MandelaBehövs det etiska och moraliska riktlinjer för kommunikation och därmed även forsknings-kommunikation? Frågan infinner sig vid läsning av Dafydd Phillips artikel ”Between ethics & morality”, i Corporate Communicatons and Public Relations senaste nyhetsbrev Communicaton Director.

Kommunikatörer står uppenbarligen allt oftare inför etiska och moraliska dilemman. Det framgår av den största studien som någonsin gjorts på området: European Communication Monitor. Sex av tio svarar att de stått inför dilemman som kanske inte i juridisk, men väl i moralisk mening varit problematiska.

Man kan ju tänka sig att kommunikatörens roll i hästköttskandalernas era kan vara knepig. Kunderna skärper vaksamheten när det larmas om felaktiga datummärkningar och återkallade produkter. När så företagen söker sig till hållbarhetsstrategier och etiska märkningar för att återvinna marknadsförtroende kanske även kommunikatörerna ska se sig om efter något att hålla sig till när dilemman uppstår.

Kanske det behövs riktlinjer som ger tydliga anvisningar om hur verksamheters kommunikatörer ska göra om de exempelvis avkrävs att utlova något som de vet säkert att organisationen inte kommer att hålla; om de förväntas renskriva historien eller på annat sätt vara falska, oetiska eller omoraliska.

Men hjälper det med föreskrifter; är det inte genom att pröva som man kan hitta framkomliga vägar? Den tanken är inte heller ny. Grundlades redan på de gamla grekernas tid, genom Aristoteles Nicomachean Ethics, som slår fast att det är karaktärsfasthet och goda vanor som ska lägga grunden för dygd och moralisk intelligens. Fast lagar och regler måste nog också finnas.

Man kan tycka att det skulle räcka med sunt förnuft. Å andra sidan har ju journalister etiska yrkesregler. Det är här forskningskommunikationen kommer in. När nu medielandskapet ritas om pumpas högskolornas pressreleaser ut på världens webbsidor, i princip utan att granskas. Ett nytt begrepp har till och med myntats; churnalism. Risken för faktafel är minimal eftersom kommunikatörerna arbetar i nära samråd med forskarna, men vem tar det publicistiska ansvaret?

När det gäller kommunikation kring forskning kan det finnas anledning åtminstone diskutera om någon form av riktlinjer skulle kunna vara relevanta. När är det rimligt att gå ut med resultat, som i det stora hela är försumbara? Å andra sidan, vem ska kunna avgöra det? Självklart ska friheten inte inskränkas.

Enligt den ovan nämnda studien säger 29 procent av Europas tillfrågade kommunikatörer att de inte använt någon föreskrift medan 32 procent kritiserar dem de känner till och hela 93 procent menar att det finns anledning att upprätta etiska yrkesregler. Skulle en etisk kod för kommunikatörer kunna bidra till yrkeshedern?

Att döma av Phillips artikel och även inledningen av The European Communication Summit 2013 som öppnar på torsdag är diskussionen central på den europeiska agendan. Målen är höga; strävan efter ”Exellence in activating the corporate character to create and deliver value and public good”.

I USA har the Public Relations Society of America sedan ett halvsekel sin etiska föreskrift: the Code of Athens med tydliga regler kring ärlighet och moralisk otillvitlighet och hänvisning till de mänskliga rättigheterna. Det ska dessutom finnas en applikation som handlar om hur man i internetsamhället skapar demokratiska regler för dialog och hur viktigt det är att alla ska ha tillgång till informationen. Den ska bara vara att ladda ned. Säg till om ni hittar den!

Monica Bengtson

A busy week for “Open Access”

There has been a lot happening in the fight for open access in recent weeks.

The Wellcome Trust, one of the world’s largest research funding bodies, has announced it will soon be launching a scientific journal eLife, which will compete with the most elite publications such as Nature and Science. The trust has also said it will “adopt a robust approach” to scientists it funds who do not publish their work in an open access journal within 6 months. Failure to publish through open access will mean they will not receive funding in the future.

In the USA, which lags behind Europe in Open Access, a White House petition has been set up for people to sign. Anyone can sign, including non-US citizens (you can sign it here!). Although a petition does not sounds like much, the President is known to be sympathetic to Open Access and the White House has been looking into it for some time. So signs are hopeful.

In an surprising and lengthy speech to the Publishers Association in London this week, the UK minister for Universities and Science David Willets made the UK government’s position clear. He declared that “Wider Access is the Way forward” and that he hoped it would “…bring science and research closer to the public”.

And in Brussels, Open Access is set “to be the norm” for the Horizon 2020 programme with a budget of €80 billion.

So the future is looking rosy for Open Access. An article in the Economist a few weeks ago put some numbers on what publishing costs universities: an annual subscription to the chemistry journal Tetrahedron costs $20,269; the Journal of Mathematical Sciences costs $20,100. It compares this to the enormous profits of publishers, saying that the situation is absurd.

That research funded by public and charitable funds should be freely available to all seems to be the widely accepted view (except perhaps by the publishers). With more and more weighty funding bodies behind Open Access, it looks like free and unrestricted access to research will become “the norm” before much longer.

Photo courtesy of www.freedigitalphotos.net

För övrigt anser vi att Högskoleverkets omvärldsbevakning behövs!

Utredaren Birgitta Böhlin föreslog i ett delbetänkande, ”Tre blir två! Två nya myndigheter inom utbildningsområdet”, som överlämnades den 17 januari, att de tre myndigheterna Högskoleverket (HSV), Verket för högskoleservice (VHS) och Internationella programkontoret görs om till två nya myndigheter: Högskolemyndigheten för kvalitetssäkring och tillsyn samt Myndigheten för högskoleservice och internationellt samarbete. Den förstnämnda ska granska högskolornas effektivitet och kvalitet, den andra sköta antagning och informera om högre studier. Flera kritiska röster har redan höjts om förslaget, till exempel SULF, SFS, TCO-bloggen. Universitetskansler Lars Haikola avslutar sin ledare i det senaste numret av Nyheter & Debatt med följande:

”Poängen med myndighetsöversynen var väl att det skulle bli bättre verksamhet – inte sämre!”

Analysfunktionen som finns på HSV splittras upp på de två nya myndigheterna och bland uppdrag som helt försvinner finns den omvärldsbevakning och omvärldsanalys som HSV i dag bedriver. Vi är många som prenumererar på och verkligen uppskattar HSVs nyhetsbrev med korta sammanfattningar av och länkar till nyheter från olika håll i Sverige och resten av världen. Motsvarande erbjuds inte av någon annan. En annan följd av omorganisationen verkar bli att den årliga konferensen som HSV ordnat för kommunikatörer och informatörer på landets universitet och högskolor upphör.

Hur tänkte dom nu? är min och många andras undran. Att Sverige är sig selv nok och inte behöver veta något om vad andra länder pysslar med? Att varje högskola efter autonomireformen ju ändå kör sitt eget race – så då behövs inga plattformar för erfarenhetsutbyte? Eller råkade de bara glömma bort det?

Själv skulle jag vilja ha mer av erfarenhetsutbyte, omvärldsanalys och bevakning av vad som händer runtom i Sverige och internationellt – inte mindre!

Betänkandet är nu ute på remiss. Sista dag att svara är på fredag. Förhoppningsvis signalerar remissinstanserna att HSVs omvärldsanalys och främjande av forskningskommunikation behövs även fortsättningsvis.

/Karin Hermansson

 

För samman forskning och samhälle!

 

Utbildningsminister Jan Björklund presenterade i förra veckan på DN Debatt vad som tycks vara huvudlinjerna inför nästa forsknings- och innovationsproposition. Det är bra att ministern lyfter dessa frågor till debatt. Den kommande propositionen handlar om mycket skattepengar och är central för Sveriges framtida välfärd och utveckling. Därför är det viktigt att förslagen diskuteras ordentligt och offentligt.

Om vi kan prioritera insatserna för att höja kvaliteten och ändra attityden till forskning och forskare, både inom sjukvården och i samhället i stort, då har vi vunnit mycket, skriver Björklund. Han listar en lång rad insatser som kan höja forskningens kvalitet – men förslagen om hur attityderna till forskning och forskare kan påverkas lyser med sin frånvaro.

Vi på VA efterlyser förslag som belyser vikten av samverkan mellan forskning och samhälle, eftersom forskningen bara kan användas fullt ut om den utförs i dialog med samhället.

Forskare bidrar med sin kunskap till förståelse, diskussion och analys av olika fenomen i samhället. Samtidigt får forskarna nya perspektiv, kunskap och kompetens från omvärlden, som kan användas för att utveckla och stärka såväl forskning som utbildning. Medborgarna har också rätt till insyn i hur deras skattepengar används och vad forskningen går ut på.

I VAs inspel till forsknings- och innovationspropositionen för vi fram en rad förslag till hur samverkan kan stärkas: Ett är att synliggöra goda exempel. I Storbritannien finns en framgångsrik modell, Beacons for Public Engagement, där universitet valts ut som särskilda förebilder och fått extrapengar för att utveckla olika former av samverkan och sprida kunskap och erfarenheter till andra lärosäten. Vi föreslår en liknande satsning i Sverige.

Ska allmänheten känna ett engagemang för forskning rekommenderar vi också:

- Pilotförsök med deltagarprocesser om forskning

- Metodutveckling för att mäta och belöna dialog och samverkan

- Krav på omvärldsdialog för de forskare som tar emot forskningsanslag

Vår värld står inför en rad gigantiska utmaningar som kräver mycket forskning – men kunskapen som tas fram måste också komma till användning. Därför är dialog och samverkan helt nödvändigt, och därför behöver den kommande forsknings- och innovationspropositionen genomsyras av åtgärder för att stimulera möten, transparens och kunskapsflöde mellan forskning och samhälle!

 

 

Het debatt om forskning och politik

De senaste dagarna har det förts en hetsig debatt i media och på sociala medier gällande SNS rapport om forskning gällande privatiseringar i välfärden. Mycket av diskussionen som följt har handlat om kopplingen mellan politik och vetenskap, ett område som vi bevakar mycket noga på VA och som jag personligen tycker är riktigt intressant.

SNS lanserade sin rapport med en debattartikel på DN Debatt där de dystert kunde konstatera att ”Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt baserad kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn.” På seminariet där rapporten diskuterades fördes också en livlig debatt om rapporten och flera som närvarade ifrågasatte resultaten, ibland dock utifrån mindre vetenskapliga argument. Seminariet går att se på SVT Play.

Rapporten har alltså lett till en hel del diskussion om hur det står till med rapportens vetenskaplighet, hur forskningschefen Hartman tolkat forskarnas slutsatser, om vi har vetenskaplig grund för politiken, vad som behöver göras framöver och så vidare. Så kopplingen mellan politik och vetenskap är helt klart en het fråga.

Här är ett exempel på en reaktion från SvDs ledarredaktion via Maria Ludvigsson på rapporten och ett exempel från Marika Lindgren Åsbrink, som är ekonomisk rådgivare till Juholt.

/Ha en bra helg!

Herman

 

Italian seismologists face trial for manslaughter for not predicting earthquake

A huge earthquake hit the town of L’Aquila in Italy on 6th April 2009, killing 309 people. Seismic activity had been noticed in the area in the preceding months but scientists failed to predict the enormous and deadly quake. Because of this, 6 seismologists and one government official now face trial for manslaughter and up to 12 years in prison if convicted.

The accusation is that scientists falsely reassured the public and therefore people who may have left town stayed with fatal consequences.

The details of who said what, when and to whom are hotly contested. Read more details here and here, but the main issue seems to be this:

At a press conference following a scientific meeting of experts on March 31st, Bernardo De Bernardinis, then deputy technical head of Italy’s Civil Protection Agency, made the following statement:

”The scientific community tells me there is no danger,” he said, ”because there is an ongoing discharge of energy. The situation looks favourable”.

 Enzo Boschi, president of the National Institute of Geophysics and Vulcanology and one of the accused criticized this statement as unfounded, saying scientists would never say there is no danger.

Boschi has also noted there are hundreds of seismic shocks every year in Italy: ”If we were to alert the population every time we would probably be indicted for unjustified alarm,” he said. Boschi and many others have also said that the blame for the deaths rested with poor construction standards in a known earthquake area.

Thousands of scientists have already signed a letter of support for the accused. Boshi also expects that the case will be dismissed in September. If not could we really see a seismologist jailed for not predicting an earthquake?

Den heta debatten om forskningens samhällsnytta

Har du hängt med i de senaste veckornas forskningspolitiska debatt? Den senaste tiden har nämligen diskussionen om forskningens och forskarutbildningens samhällsnytta tagit fart på riktigt. Förutom debatten om forskningsmedlen, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, diskuteras det nu om hur reell samhällsnytta forskningen måste ge och hur bra forskarutbildningen är. Svenskt Näringsliv har gått ut i debatten genom en artikel i UNT och en i DN, där de debatterar för att forskarutbildningen är dåligt anpassad efter näringslivets behov och att det mäts för lite om den verkligen bidrar till tillväxt och ökad konkurrenskraft. Något de finner mycket allvarligt.

I DN inleds artikeln från Emil Görnerup med;

”Att stelbenta viseringsregler försvårar för doktorander från länder utanför EU att komma hit är bara ett problem. Den dåliga matchningen mellan forskarutbildningen och näringslivets behov av spetskompetens är ett annat. Det riskerar att urholka Sveriges konkurrenskraft…”

I UNT inleds artikeln från Mikaela Almerud mfl. med;

”Bara hälften får jobb som är direkt relaterade till deras forskarutbildning. Forskningens samhällsnytta behöver utvärderas…”

Svaret från den akademiska världen har inte låtit vänta på sig. I studenttidningen Ergo i Uppsala uttalade sig doktoranden Pär-Anders Söderström i en längre intervju om att problemet snarare är att näringslivet inte förstår att utnyttja nydisputerade forskares kompetens. På DN debatt har sedan doktoranderna Mattias Wiggberg, Marta Axner (ordförande Doktorandnämnden Uppsala studentkår) och Odd Runevall (ordförande SFS doktorandkommitté) svarat. Deras replik inleds så här;

”Samhällsnytta och vad som ger tillväxt i samhället är ett mycket större begrepp än vad som kan mätas i hur många patent eller företag som enskilda doktorander producerar. Hade Svenskt Näringslivs undersökning koncentrerat sig på det, i stället för att förutsätta att företagande och patent ser likadana ut för jurister, antropologer och experimentella kärnfysiker som för tekniska ämnen hade rapporten gett ett helt annat underlag för diskussion, skriver tre forskare i en replik till Svenskt Näringsliv.”

Alexandra Waluszewski, professor vid Centrum för Teknik- och Vetenskapsstudier har också hon kritiserat Svenskt Näringsliv och deras studie i en replik i UNT under rubriken ”När vildvittror tänker högt”.

Mikaela Almerud från Svenskt Näringsliv har fortsatt debatten med en artikel på debattsajten Newsmill, där också Gröna studenters språkrör Gabriel Liljenström och forskningspolitiska talesperson Magnus Lundgren skrivit om forskningsnyttan och om Svenskt Näringslivs rapport.

Även Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet, har gett sig in i forskningsdebatten. Hans vinkel är en annan, han lyfter problemen med att anslagsjakten stjäl all tid från forskningen. Hans artikel inleds med följande ord;

”Att söka anslag har blivit viktigare än att söka efter sanningen i dagens vetenskapssamhälle. Som forskare måste man i amerikansk stil ägna större delen av sin vakna tid till att söka forskningsanslag inte bara för utrustning, doktorander, teknisk och administrativ personal utan också för sin egen lön.”

Bo Andrén, Dekanus vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet, har skrivit på samma tema på Newsmill under rubriken ”Systemfel i Svensk forskningsfinansiering”.

Det pågår alltså en livlig debatt om vår forskningspolitik ute i landet. Hur den kommer att påverka nästa forskningspolitiska proposition återstår att se, men den är verkligen viktig för hela vårt samhälle.

Klas-Herman Lundgren   (även fotografiet)


Bygg kunskapssamhället med dialog!

Den senaste tiden har det förts en livlig debatt i media om Riksrevisionens nya rapport om universitet och högskolors oförbrukade forskningsmedel. Rapporten visar att dessa icke använda resurser har ökat i faktiska siffror från 7,4 miljarder 1998 till hela 12,8 miljarder 2009. Det finns alltså medel som samlas på hög vid våra lärosäten. Anledningarna är många. Enligt Riksrevisionen till exempel den tid det tar att rekrytera seniora forskare och mekanismer i våra finansieringssystem som gör att forskare och institutioner tenderar att vilja hushålla på medlen. Pengarna är ojämnt fördelade mellan och inom lärosätena och själva bidragen har ökats kraftigt på kort tid, vilket gör det rimligt att det tar ett bra tag att förbruka medlen. Hursomhelst verkar det nu finnas en del oanvända resurser.

Vissa har diskuterat om forskningsmedlen i skuggan av överskottet skulle skäras ner för att öka allmänhetens förtroende för forskningen. Jag kan inte bedöma hur stort problem överskottet är, men föreslår en annan metod för att öka allmänhetens förtroende för forskningen. Nämligen att stärka dialogen och kommunikationen mellan forskarna och det omgivande samhället!

Allmänhetens tilltro till forskare är hög, men tycks enligt VAs mätningar (VA-barometern) avta samtidigt som vi ser hur ifrågasättanden och oro växer i takt med larmrapporter och hetsiga klimatdebatter. Dessutom påverkar forskningen dagligen vår vardag och stora mängder av våra skattemedel investeras i den. Därför behöver vi som medborgare få ökad insyn i den forskning som bedrivs, men också forskarna vinner på ökad dialog. De behöver få veta om vad som rör sig i samhället och förstå allmänhetens synsätt för att få acceptans och nya perspektiv. Kraven på samspel mellan forskarna och samhället ökar samtidigt internationellt och en annan positiv effekt av dialogen är att den kan underlätta rekryteringen av studenter och doktorander.

För en fortsatt stark och positiv kunskapsutveckling i vårt samhälle är ökad samverkan mellan forskarna och samhället helt nödvändig. Låt det därför bli enklare att använda forskningsmedel till detta. På lite längre sikt måste det också i nästa forskningsproposition införas faktorer som skapar möjligheter, stöd och incitament för de forskare som ägnar sig åt dialog och samverkan. Vi kan inte låta denna viktiga verksamhet riskera att bli beroende av eldsjälars engagemang på kvällar och helger.

Klas-Herman Lundgren

VA-koll på valmanifesten!

Nu är det verkligen slutspurt i valrörelsen. Snart sitter vi där och guidas genom rösträkningen av Sören Holmberg, ”valnattens profet”. Statsvetarna på Linnéuniversitetet har för sin del tippat valresultatet redan.

Alliansväljare, i synnerhet folkpartisympatisörer, är mer positiva till forskning än anhängare till de rödgröna – det framkom i vår rapport Kunskap i en klass för sig? Speglar partiernas valmanifest dessa skillnader? Ja, det verkar så.

Enligt Ny Tekniks genomgång av de två regeringsalternativens manifest användes ordet ”forskning” 21 gånger av Alliansen och 5 gånger av de Rödgröna (vars Regeringsplattform dock bara är 18 sidor jämfört med det 48 sidor tjocka Jobbmanifestet). Men ett ord kan förstås användas på olika sätt.

När vi grävde lite djupare i både de två blockmanifesten och i partiernas egna valmanifest för att försöka bena ut hur partierna ser på forskningens roll i samhället, visade det sig att ordet ”forskning” framför allt förekommer i två sammanhang: miljö/klimat och bistånd. Inom andra områden tycks partierna ha svårt att förhålla sig till forskningens roll.

Båda blocken vill satsa på forskning och innovation, men Alliansen är konkretare än de Rödgröna som talar i mer generella ordalag. Folkpartiet – vars anhängare (se ovan) ofta är högutbildade och har en positiv inställning till forskning – är de som oftast talar om forskning i sitt eget manifest, och FP formulerar också en tydlig vision för Sverige som forskningsnation: ”Sverige skall vara ett land som inte bara delar ut, utan också vinner nobelpris”.

De likaledes ofta högutbildade miljöpartisympatisörerna (se Kunskap i en klass för sig?) finner inte ett lika starkt fokus på forskning i sitt partis manifest. Men MP vill stärka samverkan mellan universitet och näringsliv.

Lena Adamson och Anders Flodström skriver på DN debatt i dag”Forskning löser problem endast om kunniga människor tillämpar den och för den vidare.” Men just samverkan och forskningskommunikation lyser med sin frånvaro i valmanifesten. För att hitta konkreta skrivningar om fri tillgång till kunskap och forskning får man gå till Piratpartiet!

Avdrag för donationer till forskning är ett förslag som finns med i båda blockens manifest. För att stimulera forskares omvärldsdialog undrar vi på VA:

Varför inte låta ett sådant avdrag omfatta även gåvor och donationer till projekt och arenor där vetenskap och samhälle möts, som till exempel vetenskapsfestivaler, science caféer och populärvetenskap?

Läs mer om vår granskning av valmanifesten på VAs webb.

På NatureNews.com finns en intressant artikel om valet och den svenska paradoxen.

Önskar er alla en trevlig och spännande valhelg!

/Karin Hermansson

  • Sida 1 av 2
  • 1
  • 2
  • >