Nu vet jag mer vad jag inte vet

Under blodröda friser i Röda Korsets gamla sjukhus i Stockholm; nu renoverat för KTH:s behov, går den lilla men fokuserade gruppen in i hissen och trycker sig upp till elvan för att dricka lite svart kaffe och höra berättelsen om konsumtion och produktion.

I den bästa av världar möter vetenskapen verkligheten och jag inser att jag hamnat mitt i ett vetenskapligt kafésamtal; Science Café. De ordnas runt om i Europa sen starten 1992 när en fransk forskare ville föra ut vetenskapen till folket. I Sverige har vi ju den tredje uppgiften som betyder att universiteten inte bara ska utbilda och forska utan även dela med sig av kunskapen.

Nu behöver du ta en paus i läsandet och lyssna på den här sången: Whatcha Gonna Do (With All That Poo); på YouTube och titta på videon för att kunna hänga med. Professor Viveka Palm, enhetschef på SCB, står och blundar när hon lyssnar till låten som är rätt kul, hon ler och vi sjunger inte med men följer med i texten på pappret hon delat ut.

Ja, vad vi ska göra med allt avfall, är verkligen en viktig fråga, Viveka är en av dem som bör veta, professor i tillämpad miljöteknik som hon är. Hon tycker vi ska äta mindre kött och låta korna äta det som vi inte kan äta, till exempel gräset.

När den andra föreläsaren forskaren Annika Carlsson kommer instörtande pustar hon över cykelhjälm och överdragsbyxor, tömmer sen ryggsäcken på plåtbordet och ut kommer det som ska illustrera hennes ämne: tyngst är en påse grus (bygg- och anläggningsmaterial), sen kommer en vitkålsbit (matavfall), sen kommer lite pinnar (skog), en zinkhink (metall), en flaska bensin (kemikalier) och så några plastpengar (BNP) från barnens gömmor; Annika sysslar med ett mått på nationell konsumtion av material som går in i produktionen i ett land under ett visst år, sen jämförs det med BNP och kan användas i relation till andra länder som ett miljöavfallsmått. Det finns inga nationella mål för hur snabbt minskningen av exempelvis byggavfall måste ske, men metoden används i vissa sammanhang.

De gröna kuddarna på de röda metallpinnstolarna är mjuka och solen skiner in på kanelbullen som är hur god som helst. I det vidunderliga panoramat utanför ser man ännu snön på Hammarbybacken, jag diskuterar kyrkan med två torn med en tjej som ska bli stadsplanerare och, faktiskt, inte heller hon vet vad den heter, vilket glädjer mig som känner mig lika dum varenda gång jag kommer med tåget till centralen och funderar på tvåtornskyrkans namn. Hon kollar med en kompis; Högalidskyrkan är det ju!

– Men, säger en ståtlig tjej som presenterar sig som Sara Soori och som läser miljöteknik, till Viveka; men vill du ge oss ett råd om vårt yrkesval, hur ska vi välja för att bäst kunna påverka (samhället i hållbar riktning).

Soori visar sig vara ordförande för Den reflekterande ingenjören (ja det finns på Facebook). Själv är jag så okunnig att jag tänker att vill man påverka blir man väl inte ingenjör, men Viveka förklarar pedagogiskt att vad man än gör som ingenjör så påverkar man, oavsett om man jobbar med energi, material, livsmedelsforskning…

– Om man är med och bygger modeller är man ju med och påverkar, men det kan vara bra att välja något där man får arbeta tillsammans med andra, så att man är fler som vill göra skillnad, för när man jobbar tillsammans orkar man. Men det är viktigt att ha ett holistiskt perspektiv och inte bara tänka på det man har precis framför sig; först då kan man göra ett avtryck i samhället, säger Viveka som tycker hon haft god nytta av alla kurser i teknisk fysik som ingick i hennes egen utbildning.

När fikat är undanplockat sitter Mårten Berglund från SCB och en engelsktalande student fortfarande kvar och slår i den tjocka boken Two Degrees: The Built Environment and Our Changing Climate, från Routledge. Tänk så mycket det finns att läsa, och lära!

Forskningens framtid förutsätter att folk förstår

Forskare som kan berätta om sitt arbete så att alla kan förstå är en förutsättning för framtidens forskning. Men den färdigheten hamnar sist på listan när arbetsbördan accelererar.

Forskare som delar med sig av sina resultat och har något allmängiltigt att säga, kan prata så att alla begriper och dessutom känner till medias villkor, har goda möjligheter att nå ut. Men många forskare har i dag vare sig tid eller råd att berätta om sina resultat. (Läs mer…)

Obama vs. Romney – the science debate

Science was not mentioned very often in the latest heated presidential US debate, but look a little behind the scenes and you will find matters of science and technology are being hotly debated.

For instance there are the “Top 14 science questions”, arrived at by questioning thousands of scientists, engineers and concerned citizens by sciencedebate.org.

Both candidates appear to recognise the importance of science and technology to the economy and support federally funded research. Obama promises to double funding to the National Science Foundation and significantly increase investment in science teaching. Romney focuses more on protecting American intellectual property rights and simplifying tax codes to promote innovation.

Climate change and energy reveal the biggest policy differences. Obama sees climate change as one of the biggest issues facing us today and supports “smart policies” in “clean energy generation”. Romney is less convinced of the extent to which human activities have an effect, and wants to support continued “debate and investigation amongst the scientific community”. Romney believes reducing the deficit is more important than tackling climate change; Obama is firmly supportive of taking action to reduce climate change.

Chillingly, the Republican party are openly in favour of drilling in the Arctic National Wildlife Refuge (ANWR) in Alaska. Obama strongly rejects this policy.

Obama also demonstrates a more environmentally friendly approach to food, pledging to reduce pesticide and antibiotic use, and to increase the number of organic certifications by 20%. Romney’s response to this question focused on how to reduce the number of food-borne illnesses. Many argue that a more organic approach to food production would be a step towards this goal…

Obama has been given a science “score card” by the Scientist, and not a bad one at that, though letting himself down with a C- for space science. Nasa has not been a priority for the Obama administration, with the organisation seeing a 20% reduction in its funding this financial year.

Would Romney be any better for Nasa? Republicans are explicitly in favour of space exploration and see it as a good thing for commerce, for technology and for national pride. But where will the money come from?

The financial situation is perhaps the biggest problem facing US science.

”The point is if we’re facing all these cuts, it doesn’t matter what the lip service may be to research, it’s about what you can actually get done,” said Sheri Fink, a fellow at New America Foundation.

Personally I would vote for Obama though, if only to save the Arctic. Let’s see what the US public decides.
Image courtesy of Sailom at FreeDigitalPhotos.net.

We all love Nobel Week!

Nobel week is upon us again, and science makes its annual October appearance in the headlines.

National pride always takes centre stage. UK papers are shouting about Dr John Gurdon who shares the prize for medicine and physiology this year. He won this along with Dr Shinya Yamanaka, who is taking centre stage in Japan, and whose photo is on many pages.

Everyone loves reading about the Nobel prizes, but with the complexity of science, it’s no surprise that related human interest stories also fill the pages.

For example, Dr Gurdon’s school reports: his biology teacher wrote “”I believe Gurdon has ideas about becoming a scientist; on his present showing this is quite ridiculous; if he can’t learn simple biological facts he would have no chance of doing the work of a specialist, and it would be a sheer waste of time, both on his part and of those who would have to teach him.”

Dr Yamanaka also had a less than promising start to his career, when he trained as a surgeon and found he was not very good at it.

Stories like these are very inspiring to the rest of us – even the greatest don’t always have a smooth ride.

The drama continues with the annual criticism of the panel’s choice, and the process itself. Prizes can be shared between a maximum of three people and so there is frequently a fourth (or fifth) person left out.

An article in Scientific American argues that in these times of extensive scientific collaboration, it is time to change the rules so an entire team receives the prize. It’s often impossible to choose 3 people out of a team to receive the award – what happens, they ask, if the discovery of the Higgs boson is deemed deserving?

Prof Jim AL-Khlali, writing in the UK Guardian, also thinks the process needs a shake-up. Boundaries between disciplines are changing and blurring (for example quantum biology) and much research does not fall neatly into Nobel prize categories.

The almost compulsory Einstein stories are appearing in the papers – why did he not get awarded the Nobel Prize for relativity?

And there are predictions and analysis – apparently, to predict the winner “the odds are on someone who is 60 years old, married, male, American and Harvard-educated”. (Washington Post).

Why do we love the Nobel prizes? Probably for the history, the prestige and the continuing soap opera….

As I write they are announcing the Nobel Prize for chemistry to two American professors. Let’s see if there are any interesting stories or controversies…..

Image courtesy of www.nobelprize.org

 

 

Gene technology: is success being squandered by a lack of political will?

Listening to a BBC radio interview a few days ago, I heard an interview with John Burn, Professor of Clinical Genetics at Newcastle University. He was talking about how political will is needed to make full use of the great progress that has been made in gene technology.

The medical revolution we have been promised for more than a decade could be upon us. Advances in gene technology now allow us to predict which people are at high risk of developing certain conditions by screening their genes. If, as Professor Burn said, we can get to the patients before the disease then there are many things that can be done right now to prevent it taking hold.

So what is the problem? Money – and more specifically investment in a bioinformatics institute. The UK government has invested heavily in this medical field over many years. Now this investment is paying off – many rare and complex syndromes, often affecting children, can now be detected. But before this information can be used to help people, we need to have the processing capacity to handle the huge amount of genetic data generated. The science base needs to be increased and retrained to cope with the huge amount of computation, sequencing and analysis.

Prof Burn argues that the UK should be leading this field; the British public are broadly supportive of these sometimes controversial developments, unlike those of other countries. However the Department of Health says that until a treatment is approved by NICE (the UK drug approval agency), it will not make any further investment. Not surprising in these hard financial times, but infrastructure like this is not created overnight.

There is already a European Bioinformatics Institute based in the UK, but as it is funded by 20 member states cannot be expected to perform routine screenings for UK NHS patients. As the potential and demand for new cures increases so will the political and public debate….. let’s see what happens in the coming months.

Image courtesy of sheelamohan and  www.freedigitalphotos.net

Gå och se nobelpristagare visa sina teckningar

I förra veckan var jag på invigningen av en riktigt besöksvärd fotoutställning som jag vill tipsa om, nämligen ”Sketches of Science”.

Utställningen är en ny fotoutställning som går att besöka under sommaren fram tills nionde september på Nobelmuseet i Stockholm. Den består av femtio fotografier av nobelpristagare. Dessa är alla tagna av fotografen Volker Steger och på bilderna håller nobelpristagarna upp teckningar. Dessa teckningar är inte vilka teckningar som helst, utan deras egna teckningar som de gjort för att beskriva sin prisbelönade upptäckt.  I utställningen finns även ett antal originalteckningar samt ljudupptagningar och textbeskrivningarna av nobelpristagarna och deras alster.

Teckningarna och fotografierna lyfter fram personligheten och mänskligheten hos nobelpristagarna och det är fascinerande och roligt att studera deras teckningar, som varierar stort i graden av pedagogik. Bilderna och teckningarna är också i många fall både roliga och minnesvärda. Ett mål för utställningen är att inspirera unga till att satsa på utbildning och forskning, dessutom visar den tydligt att forskare på nobelprisnivå också är vanliga människor (och inte alltid så bra på att teckna).

An Olympic Molecule

 

Researchers have synthesised Olympicene, a new molecule in the shape of the Olympic Rings.

 

When scientists at the Royal Society in London met to discuss how best to mark the London 2012 Olympic games, Professor Graham Richards had the idea to create an Olympic themed molecule.

 

Easier said than done. And almost as difficult to take a photo of the molecule once created.

 

University of Warwick researchers Anish Mistry and David Fox came up with synthesis and went on to take images of the molecule using non-contact atomic force microscopy. At just 1.2nm wide, it has been dubbed “the smallest logo in the world”.

 

Fascinating chemistry – but is it useful?

Perhaps, but the man behind it all said he hoped its greatest use would be inspire young people to study chemistry.

 

“”Molecules of this nature could conceivably have commercial use, but my own feeling is that above all we want to excite an interest in chemistry provoked by the link with the Olympics,” said Professor Richards.

 

Read more and see the pictures at the links below:

 

BBC

 

Daily Mail

 

Huffington Post

 

Warwick University

 

Image courtesy of www.freedigitalphotos.net.

 

A busy week for “Open Access”

There has been a lot happening in the fight for open access in recent weeks.

The Wellcome Trust, one of the world’s largest research funding bodies, has announced it will soon be launching a scientific journal eLife, which will compete with the most elite publications such as Nature and Science. The trust has also said it will “adopt a robust approach” to scientists it funds who do not publish their work in an open access journal within 6 months. Failure to publish through open access will mean they will not receive funding in the future.

In the USA, which lags behind Europe in Open Access, a White House petition has been set up for people to sign. Anyone can sign, including non-US citizens (you can sign it here!). Although a petition does not sounds like much, the President is known to be sympathetic to Open Access and the White House has been looking into it for some time. So signs are hopeful.

In an surprising and lengthy speech to the Publishers Association in London this week, the UK minister for Universities and Science David Willets made the UK government’s position clear. He declared that “Wider Access is the Way forward” and that he hoped it would “…bring science and research closer to the public”.

And in Brussels, Open Access is set “to be the norm” for the Horizon 2020 programme with a budget of €80 billion.

So the future is looking rosy for Open Access. An article in the Economist a few weeks ago put some numbers on what publishing costs universities: an annual subscription to the chemistry journal Tetrahedron costs $20,269; the Journal of Mathematical Sciences costs $20,100. It compares this to the enormous profits of publishers, saying that the situation is absurd.

That research funded by public and charitable funds should be freely available to all seems to be the widely accepted view (except perhaps by the publishers). With more and more weighty funding bodies behind Open Access, it looks like free and unrestricted access to research will become “the norm” before much longer.

Photo courtesy of www.freedigitalphotos.net

Skola och forskning – en dialog med potential!

I förra veckan följde jag med min son till skolan. Jag satt med på lektionerna, strövade runt skolgården på rasten och stod i matkön. Varje gång jag är med så där en dag tänker jag att jag borde göra det oftare, för jag lär mig så mycket och får massor att tänka på. Jag ser saker som det är lätt att glömma bort när man läser tidningsartiklar om moraset i den svenska skolan.

Till exempel är ju en skolklass inte sammansatt av två stereotyper av barn – dvs. av å ena sidan de som har extremt lätt för sig och behöver mer utmaningar för att bli ännu bättre så att de kan hjälpa Sverige till en ljusnande framtid, och å andra sidan de med grav ADHD som inte kan hållas i möblerade rum. Barn kommer med en hel massa olika behov och intressen, och med egenheter och problem på en kontinuerlig skala från noll till hundra.

En annan sak som man blir varse är att lärare faktiskt inte ens när de bedriver så kallad ”katederundervisning” står och mässar likt nån slags Ernst-Hugo Järegård-figur. I stället är de mest överallt, hela tiden. Hon (för det är oftast en hon) förklarar hur en narrativ text är uppbyggd eller hur kort division går till samtidigt som hon punktmarkerar en elev som har svårt att sitta still på sin stol och håller ett öga på en annan som just i dag inte mår riktigt bra. På rasten går hon ut som rastvakt och kollar upp varför Olle håller fast Kalle med hjälp av en munkjacka lindad kring den senares hals, strax efter att hon rett ut bråket mellan Lisa och Putte på landbandyplanen. Efter lunch – som naturligtvis äts tillsammans med eleverna, för någon måste ju hålla koll på dem även då – är det föräldrasamtal tillsammans med rektor med anledning av incidenten i fredags och på kvällen är det visst någon föreläsning om drogprevention.

Det är lärare och skolledare mitt i denna verklighet som VA inom ramen för vårt projekt Kunskapsmöten i höst ska fråga hur de ser på att ha kontakter med forskning och forskare och vad de tycker att skollagens nya skrivningar om en undervisning på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet innebär. Jag hoppas att vi har lyckats formulera frågor som de kan känna igen sig i och tar sig tid att svara på. Hur det går med den saken kommer ni att få ta del av någon gång kring årsskiftet. I projektet, som kommer att pågå i tre år, ska vi också med hjälp av vår projektpartner Forskningsnätet Skåne utvärdera några olika slags aktiviteter där forskare och skola möts.

För någon månad sedan satt jag på en hearing om skolan som arrangerades av socialdemokraterna (material från seminariet finns här). En av talarna var Susanna Åhs, rektor på Fittjaskolan i Botkyrka. Hon talade om det som hon beskrev som läroplanens tuffaste krav: att läraren ska ta hänsyn till varje individs behov, förutsättningar, etc. (kap 2:2 i Lgr11). Hur kan man hitta nya arbetsformer och utveckla en pedagogik som verkligen fungerar? ”Problemet med mig och många andra som jag är att vi kommer inifrån samma skolkultur”, menade Åhs. ”Vi behöver nya glasögon”.

Hur ska man hitta sådana då? Ja, på Fittjaskolan har man tagit in en forskare för att hjälpa till med metodutveckling och organisation! Ett annorlunda och spännande samarbete som Åhs önskade vore vanligare: ”Alla borde få chans att få det som jag fått – att få jobba nära forskningen.”

Jag pratade en stund med den forskare som Åhs samarbetar med, som kommer från universitetet i Barcelona, och frågade henne hur det är att som forskare ge sig ut i skolverkligheten. Är det vanligt att göra så på den institution hon kommer från och hur ser hennes kolleger på att hon befinner sig ute ”på fältet”? Hon smålog lite och sa att det är ju lite olika, men sedan berättade hon att hon faktiskt fått kämpa för att få jobba på det sätt hon vill. Hon bryter med invanda mönster och forskningskultur, men tycker att det är fantastiskt givande att arbeta som hon gör.

Jag hoppas att jag framöver ska kunna bidra till att fler rektorer och lärare får jobba nära och tillsammans med forskare, och att forskare får chans att arbeta nära elever, lärare och skolledare i skolan. I morgon installerar jag mig på min nya arbetsplats, Ifous, där jag ska utveckla och driva forskningsprogram där forskare och skola samverkar – med målet att forskningen ska komma till bättre nytta i klassrummen än vad den gör i dag.

Kanske dyker jag småningom upp på annat ställe i bloggosfären, vem vet, men just nu vill jag bara tacka er som läst det jag skrivit här på VA-bloggen sedan vi startade den i februari 2009, och önska VA all lycka till i framtiden.

/Karin Hermansson

Oklahoma rejects anti-science bill

Many news articles and blog posts (including on the VA blog) are written about the rise of creationism in American schools. It was therefore heart-warming to read the headline “Oklamhama Anti-Science Legislation Fails again”.

Two anti-science bills which set out to encourage teachers to present “scientific strengths and scientific weaknesses” of “controversial” topics such as evolution and climate change have already failed at the committee stage. This amendment, which was an attempt to delay the purchase of text books and teaching materials, has also failed. Coordinating the resistance was Oklamhomans for Excellence in Science Education (OESE), a non-profit grassroots organisation. As well as campaigning for high quality science teaching and arguing against intelligent design and creationism, OESE also runs a Clergy Letter project. Clergy are invited to sign a letter of support for the teaching of evolution at www.theclergyletterproject.org. Their aim is to address the perception that science and religion are inevitably in conflict over the teaching of evolution.

Oklahoma State is part of the Bible belt, politically conservative and well known for its Christianity and evangelism. This is a most encouraging story, though it has not grabbed the headlines as much as more dramatic bad-news stories of an anti-science state.