A dramatic protest by scientists was staged in Westminster, London on Tuesday. At a mock Victorian funeral over 100 scientists, mainly organic chemists, carried a coffin with floral wreaths spelling out “SCIENCE”. The coffin contained a petition against science budget cuts, which they then delivered to the Prime Minister’s residence. Twenty-five scientists also held early morning meetings with their MPs before parliament opened.
With the threat of cuts to funding increasing, scientists are increasingly finding their voice. This protest follows on from the 2010 Science is Vital campaign where thousands of scientists successfully campaigned against budget cuts. This current tide of anger amongst scientists is again being displayed in a very theatrical way (the funeral) but also in a more constructive way – through dialogue with MPs.
The protests are against science funding policy in the UK, with protesters concerned about the erosion of blue-skies research. The group Science for the Future has the support of nine Nobel Laureates. One complaint is against the requirement for applicants to predict in advance the benefits of their research. Policies like this would certainly not have led to the discovery of lasers or penicillin, argue the protesters. For more information see the links below:
En timme om förtroende och trovärdighet
För någon vecka sedan var jag på Studio samtid som är ett koncept bestående av ett en timme långt samtal om aktuella frågor, arrangerat av Greatness PR. Temat för samtalet var denna gång trovärdighet och förtroende i ett rekommendationssamhälle. Hur hanterar vi alla budskap som vi nås av och vilka råd och upplysningar litar vi på? Hur mycket lyssnar vi egentligen på dem vi inte är överens med?
Cecilia Garme, statsvetare och journalist och Arne Modig, opinionsanalytiker, ledde timmen.
Jag tyckte att arrangemanget var mycket bra med intressanta vinklar på fakta och förtroende kopplat till medias roll. Just förtroendefrågor när det gäller forskning och vetenskap är ju något som vi arbetar mycket med på VA. Under perioden 2002-2011 har vi till exempel tillsammans med SOM-institutet följt hur förtroendet och viljan att satsa på forskning har förändrats. Bland annat går det att se att förtroendet har minskat under de senaste tio åren, med en ökad skillnad i attityder mellan högutbildade och lågutbildade. Om det kan ni läsa mer här.
Media och förtroende
Den första delen av timmen bestod av en intervju av Kerstin Brunnberg, ordförande i Statens kulturråd och tidigare VD för Sveriges Radio och Lena Victorin, redaktionschef på produktionsbolaget Filt och författare. Lena och Kerstin ansåg att Sveriges Radio förtjänar sitt förtroende och påtalade den förtroendehöjande faktorn av att de oftast låter gästerna prata till punkt, vilket är ovanligt i andra medier. Dessutom menade de att Sveriges Radio får ökat förtroende genom att ha existerat så länge och Lena menade att produktionsbolag som konkurrerar om idéer till Sveriges Radio inte utgör ett problem. De som inte håller kvalitet eller objektivitet förlorar snabbt sina uppdrag menade hon.
Andra saker som kom upp var de möjliga farorna med likriktningen i sociala medier. Vi känner trovärdighet för dem som tycker lika, vad händer då när när journalister följer och pratar med varandra hela dagarna på Twitter mitt under sitt skrivande och rapporterande? En mycket intressant fråga enligt mig. När det gäller traditionella medier ansågs det största hotet mot trovärdigheten vara bristen på resurser.
Kerstin påpekade även att det var oerhört viktigt med granskningar i förväg, inte bara i efterhand. Lena och Kerstin menade även att det är oerhört viktigt att media inte bara granskar massmissbruk, utan även föreställningar i samhället. Stämmer verkligen våra invanda föreställningar? En viktig poäng tycker jag. Det är lätt att tro på påståenden som man får höra ofta och här har media en viktig roll.
Förtroende för auktoriteter
I den andra delen pratade Garry Larsson från Försvarshögskolan. Han är professor i psykologi och forskar om ledarskap och vad som inger förtroende. Han berättade att det viktigaste för förtroende för ledare är emotionell stabilitet, vilket i regel syns mycket tydligt i stressade situationer. Han menade även att fysiska egenskaper (t.ex. ålder och kroppsspråk) inte är så viktiga. Mer viktigt är att kunna få med sig en hel grupp och kunna administration.
Han berättade även att arrogans verkar vara en tidlös prediktor för att hitta de som har lågt förtroende. Det är även så att ju längre du haft en chef, desto mer negativa sidor upplever du.
Garrys favoritledare visade sig vara Jens Stoltenberg.
Vilka litar vi på och vad granskar media?
I den sista delen av timmen deltog Daniel Poohl, chefredaktör på tidskriften Expo, och Lena Sundström, författare och journalist. De diskuterade bland annat om auktoriteter och medias granskande roll.
De menade att den mediegranskning som skett av Breivik är bra, men att den borde göras oftare. Medvetenheten finns när det gäller Breivik, men inte när det gäller flera andra främlingsfientliga glidningar i samhället. Exempel som lyftes var när rasistisk byts ut mot invandringskritisk. Här menade de att det är oerhört viktigt att etablerade medier tar sitt ansvar som de auktoriteter de är.
Sundström reflekterade även över om det verkligen är de trovärdigaste experterna som är dem som media älskar, eller om media hellre tar dem som ger snabba svar. Väljer media verkligen experten som säger ”jag har för lite underlag för att svara på detta”? Jag tror också att det är viktigt att media i dessa lägen godtar och publicerar svar även från experter som inte kan ge några raka svar.
I samtalet lyftes även vikten av att experter måste kunna backa och säga när de haft fel.
Lena frågade sig även om medias bild är densamma som samhällets? Det kom upp att det ofta blir en klassfråga vem som faktiskt förstår experterna och därmed litar på dem.
Både Daniel och Lena påtalade även att det kostar att stå upp för demokrati och allas lika värde. ”Det är inte så att det inte kostar att försvara demokratin i Sverige” sade Daniel. Både hade själva blivit utsatta för grova hot på grund av sitt arbete mot rasism. Sundström påpekade även att alla alltid tror att det är andra i samhället som ”glider” i frågor om främlingsfientlighet, men inte en själv. Hon menade att det är något som vi alla gör och exemplifierade med hur de flesta sett på Rosengård.
Det går att läsa mer om arrangemanget här.
Klas-Herman Lundgren
Skola och forskning – en dialog med potential!
I förra veckan följde jag med min son till skolan. Jag satt med på lektionerna, strövade runt skolgården på rasten och stod i matkön. Varje gång jag är med så där en dag tänker jag att jag borde göra det oftare, för jag lär mig så mycket och får massor att tänka på. Jag ser saker som det är lätt att glömma bort när man läser tidningsartiklar om moraset i den svenska skolan.
Till exempel är ju en skolklass inte sammansatt av två stereotyper av barn – dvs. av å ena sidan de som har extremt lätt för sig och behöver mer utmaningar för att bli ännu bättre så att de kan hjälpa Sverige till en ljusnande framtid, och å andra sidan de med grav ADHD som inte kan hållas i möblerade rum. Barn kommer med en hel massa olika behov och intressen, och med egenheter och problem på en kontinuerlig skala från noll till hundra.
En annan sak som man blir varse är att lärare faktiskt inte ens när de bedriver så kallad ”katederundervisning” står och mässar likt nån slags Ernst-Hugo Järegård-figur. I stället är de mest överallt, hela tiden. Hon (för det är oftast en hon) förklarar hur en narrativ text är uppbyggd eller hur kort division går till samtidigt som hon punktmarkerar en elev som har svårt att sitta still på sin stol och håller ett öga på en annan som just i dag inte mår riktigt bra. På rasten går hon ut som rastvakt och kollar upp varför Olle håller fast Kalle med hjälp av en munkjacka lindad kring den senares hals, strax efter att hon rett ut bråket mellan Lisa och Putte på landbandyplanen. Efter lunch – som naturligtvis äts tillsammans med eleverna, för någon måste ju hålla koll på dem även då – är det föräldrasamtal tillsammans med rektor med anledning av incidenten i fredags och på kvällen är det visst någon föreläsning om drogprevention.
Det är lärare och skolledare mitt i denna verklighet som VA inom ramen för vårt projekt Kunskapsmöten i höst ska fråga hur de ser på att ha kontakter med forskning och forskare och vad de tycker att skollagens nya skrivningar om en undervisning på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet innebär. Jag hoppas att vi har lyckats formulera frågor som de kan känna igen sig i och tar sig tid att svara på. Hur det går med den saken kommer ni att få ta del av någon gång kring årsskiftet. I projektet, som kommer att pågå i tre år, ska vi också med hjälp av vår projektpartner Forskningsnätet Skåne utvärdera några olika slags aktiviteter där forskare och skola möts.
För någon månad sedan satt jag på en hearing om skolan som arrangerades av socialdemokraterna (material från seminariet finns här). En av talarna var Susanna Åhs, rektor på Fittjaskolan i Botkyrka. Hon talade om det som hon beskrev som läroplanens tuffaste krav: att läraren ska ta hänsyn till varje individs behov, förutsättningar, etc. (kap 2:2 i Lgr11). Hur kan man hitta nya arbetsformer och utveckla en pedagogik som verkligen fungerar? ”Problemet med mig och många andra som jag är att vi kommer inifrån samma skolkultur”, menade Åhs. ”Vi behöver nya glasögon”.
Hur ska man hitta sådana då? Ja, på Fittjaskolan har man tagit in en forskare för att hjälpa till med metodutveckling och organisation! Ett annorlunda och spännande samarbete som Åhs önskade vore vanligare: ”Alla borde få chans att få det som jag fått – att få jobba nära forskningen.”
Jag pratade en stund med den forskare som Åhs samarbetar med, som kommer från universitetet i Barcelona, och frågade henne hur det är att som forskare ge sig ut i skolverkligheten. Är det vanligt att göra så på den institution hon kommer från och hur ser hennes kolleger på att hon befinner sig ute ”på fältet”? Hon smålog lite och sa att det är ju lite olika, men sedan berättade hon att hon faktiskt fått kämpa för att få jobba på det sätt hon vill. Hon bryter med invanda mönster och forskningskultur, men tycker att det är fantastiskt givande att arbeta som hon gör.
Jag hoppas att jag framöver ska kunna bidra till att fler rektorer och lärare får jobba nära och tillsammans med forskare, och att forskare får chans att arbeta nära elever, lärare och skolledare i skolan. I morgon installerar jag mig på min nya arbetsplats, Ifous, där jag ska utveckla och driva forskningsprogram där forskare och skola samverkar – med målet att forskningen ska komma till bättre nytta i klassrummen än vad den gör i dag.
Kanske dyker jag småningom upp på annat ställe i bloggosfären, vem vet, men just nu vill jag bara tacka er som läst det jag skrivit här på VA-bloggen sedan vi startade den i februari 2009, och önska VA all lycka till i framtiden.
/Karin Hermansson
Oklahoma rejects anti-science bill
Many news articles and blog posts (including on the VA blog) are written about the rise of creationism in American schools. It was therefore heart-warming to read the headline “Oklamhama Anti-Science Legislation Fails again”.
Two anti-science bills which set out to encourage teachers to present “scientific strengths and scientific weaknesses” of “controversial” topics such as evolution and climate change have already failed at the committee stage. This amendment, which was an attempt to delay the purchase of text books and teaching materials, has also failed. Coordinating the resistance was Oklamhomans for Excellence in Science Education (OESE), a non-profit grassroots organisation. As well as campaigning for high quality science teaching and arguing against intelligent design and creationism, OESE also runs a Clergy Letter project. Clergy are invited to sign a letter of support for the teaching of evolution at www.theclergyletterproject.org. Their aim is to address the perception that science and religion are inevitably in conflict over the teaching of evolution.
Oklahoma State is part of the Bible belt, politically conservative and well known for its Christianity and evangelism. This is a most encouraging story, though it has not grabbed the headlines as much as more dramatic bad-news stories of an anti-science state.
Scientists’ video appeal to protesters
Researchers hope that dialogue and communication will prevent the destruction of their experiments.
A group of scientists at Rothamstead Research in the UK are conducting a trial in wheat genetically modified to repel insects. An anti-GM group “Take the flour back” calling for a mass action to “decontaminate” the site on May 27th – in other words, to destroy the crop.
The scientists involved however are fighting back by engaging openly and publically with the protesters, urging them to reconsider their actions. In an open letter and a video message (posted here on YouTube), the scientists plead with the protesters “in the spirit of openness and dialogue” not to destroy their work.
Instead they invite the protesters to come and discuss their work and see for themselves what they are trying to achieve.
In the video, four scientists appeal directly to the protesters’ common sense. Describing themselves as environmentalists, they set out how the crops could benefit the environment, explain (calmly) that no cow genes are involved, that this publically funded research has no links to industry and is entirely not-for-profit.
Destroying valuable publically funded research, they argue, will make it impossible for anyone except the deep-pocketed bio-tech companies to be able to run this type of research with the enormous security bills they require. And this is not what they want, either.
The scientists are convincing, honest and very genuine. I hope the protesters see sense and go in peace on May 27th to see for themselves.
Read more at these links:
Scientists and Adventurers: a new kind of partnership
White water rafting your sort of thing? How about hiking, biking, gliding or snow-boarding?
Just about any activity that takes you into the great outdoors can also be an opportunity to contribute to science.
Adventurers and Scientists for Conservation (ASC) is an American organisation set up in 2010. Its mission is to improve the accessibility of scientific knowledge through partnerships between adventure athletes and scientists. It wants (amongst other things) to create “an army of citizen scientists” and to give adventurers the tools to make an impact on the natural environment they enjoy.
Many projects do indeed require you to be a real “adventure athlete”, such as the Ice Worm study for anyone exploring glaciers. However some projects are accessible to most people, for example collecting millipedes or identifying the very invasive garlic mustard plant, which is threatening plant species worldwide.
Adventurers get a lot out of these projects, which can make a hike to the highest mountain more meaningful, and perhaps even more challenging. Scientists get access to more information than they would otherwise have considered possible.
Read more about this fantastic project at http://www.adventureandscience.org/. There is also an interview with the founder Gregg Treinish in New Scientist magazine here.
Have a good weekend, and perhaps think about doing a bit of science research if you are out enjoying the great outdoors!
Public engagement at the Zoo: does it work?
Zoos are great; everyone loves them, especially children. They attract thousands of visitors from all social classes, age-groups and walks of life. Does this mean they are a good place for engaging people in research? Yes, according to a new paper published by researchers from Scottish universities of Stirling and St Andrews. The researchers are based at the “Living links to Human Evolution Research Centre” at Edinburgh Zoo and carry out research into primate behaviour. The Living Links centre has a significant programme of engagement activities, including platforms where the public can view researchers working with the animals. Now, as well as studying animals, the researchers have also used novel ways of monitoring the behaviour of zoo visitors in order to establish how effective their engagement activities actually are.
These studies have revealed some interesting facts. For example, group size is a key factor in determining how long people stay within in the public engagement area. The larger the group, the longer people stayed. Surprisingly the number of children present made no difference in this respect. Watching research live (i.e. people studying monkeys) was far and away the most popular activity.
Disappointingly, one third of visitors did not visit the centre at all. Disappointing, but perhaps not surprising considering the broad make-up of zoo visitors. Visitors at zoos far out-number visitors to science centres or science museums, but are less likely to be inherently interested in science. Also the paper points out that many people make repeat visits to zoos, a factor not taken into account in the statistics. New innovations and interactive exhibits have significantly increased the time people spend at various exhibits, but only amongst the visitors already interested. It appears something new will be needed to reach out to the third who are not engaged at all.
These researchers, along with many others, recognise that it is vital that engagement activities are monitored and assessed. We need to know what works and what doesn’t, and to share the experiences with others. And it seems that for the majority of people, a trip to the zoo is one good way to find out a little more about biological science.
Photograph of researchers working with squirrel monkeys in the research room cubicles at the Living Links Centre at Edinburgh Zoo.
Link to centre: http://www.living-links.org/
Link to Zoo: http://www.edinburghzoo.org.uk/attractions/livinglinks/livinglinksresearch.html
Link to paper:http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0034505
I dag är det 100 år sedan Titanic for ut på sin första – och enda – resa. Världens då mest osänkbara skepp förliste bara fem dagar senare efter en kollision med ett isberg.
Andel som menar att den tekniska resp. den vetenskapliga utvecklingen gjort livet bättre eller mycket bättre (Ref: VA-barometern 2010/11)
”Titanic var den första stora teknikkatastrofen” säger en etnolog som intervjuas på vetenskapssidorna i påskdagens DN, som en förklaring till varför katastrofen fascinerar så än i dag. I en tid av enorm tilltro till teknikens möjligheter att underlätta och förbättra människors vardag var katastrofen förstås en stor nyhet. Den torde dock inte ha lett till någon omedelbart minskad optimism om teknikens möjligheter.
Den här bilden på Murals of West Belfast används med tillstånd av TripAdvisor
Även i dag är tilltron till teknikens och vetenskapens möjligheter att förbättra livet stark. I våra undersökningar svarar nästan 80 procent att den tekniska utvecklingen de senaste 10-20 åren gjort livet bättre eller mycket bättre (Se VA-barometern 2010/11, sid 14-15). Inställningen till den
vetenskapliga utvecklingen är ungefär lika positiv, och så har det med små variationer sett ut under hela den senaste tioårsperioden.
Under 70- och 80-talen, däremot, var svenskarna klart mindre positiva till den tekniska utvecklingen. Då svarade bara cirka 60 procent att den gjort livet bättre. Efter den starka teknikoptimismen i början av 1900-talet hade då utvecklingens baksidor, som t.ex. miljöförstöring, på allvar gjort sig påminda. I Sverige var försurning, säldöd och rädsla för kärnkraftsolyckor stora frågor (Harrisburgolyckan inträffade 1979, och folkomröstningen om kärnkraft i Sverige hölls 1980). Tekniken sågs som orsaken till våra problem. I dag ser vi snarare tekniken som lösningen på problemen – precis som man gjorde i den tid då Titanic stävade ut från Southamptons hamn.
Jag bodde och jobbade under en period i Belfast, men jag hörde aldrig någon där tala om Titanic. Därför skulle jag väldigt gärna vilja åka tillbaka dit nu när det nya ”Titanic Belfast” invigts. Förhoppningsvis kan historien om det fantastiska skeppet hjälpa människorna som bor i staden att åtminstone för en stund skaka av sig ”The Troubles”.
Slutligen vill jag tipsa om ännu ett plock ur min påskläsning, nämligen denna tänkvärda samling av citat om vad vetenskap egentligen är, signerad Maria Popova.
Jag tror att mitt visdomsord för dagen i dag får bli detta av Marie Curie:
One never notices what has been done; one can only see what remains to be done…
/Karin Hermansson
Havererad dialog om våldsamma dataspel
När jag var tonåring på åttiotalet gick debattens vågor höga om videovåldet. Vi unga skulle bli avtrubbade av underhållningsvåldet och filmer som Motorsågsmassakern togs upp som exempel på ”hur det våld de unga tittar på kan se ut”.
I dag är det data- och tv-spelsvåldet som sätter de vuxnas starka känslor i svall, och debattvågorna går åter höga. Vad gör spelvåldet med våra barns empatiska förmågor och deras hälsa?
Efter att ha sett ett klipp ur ett spel som jag inte ens vill namnge vid ett mycket intressant seminarium om våldsamma datorspel i Rifos regi för någon vecka sedan är det inte svårt att förstå att människor blir upprörda och rädda. Det var vidrigt. När vi säger extremt våldsamma spel, menar vi det, sa forskaren som visade klippet, som en förklaring till vad det var han ville demonstrera.
OK, jag fattar, tänkte jag. Och blundade.
Medverkade gjorde Ulf Dalquist, sociolog och forskningsansvarig på Statens medieråd, Predrag Petrovic, läkare och forskare i psykiatri på Karolinska Institutet (KI) och Andreas Olsson, forskare i psykologi, också han på KI.
Dalquist presenterade den forskningsöversikt som Medierådet publicerade i december och som då blev mycket uppmärksammad i media. Den redovisar det aktuella kunskapsläget om sambandet mellan att spela våldsamma data/tv-spel och ökad aggression i form av benägenhet att själv utöva fysiskt våld. Slutsatsen de drar är att det inte går att säga att det finns ett sådant samband (det är dock inte samma sak som att det inte finns).
Dalquist påpekade att många studier på området brister i kvalitet. Framför allt ifrågasatte han de metoder som används för att mäta aggression och våldsbenägenhet. Eftersom det inte går att mäta våldsamhet genom att låta folk faktiskt bli våldsamma och slå på någon annan försöksperson återstår att mäta indirekt – t.ex. genom enkäter och associationstester. Forskningen på området är dessutom nästan bara gjord på vuxna, så hur spelen påverkar barn är det ännu svårare att uttala sig om.
KI-forskarna å sin sida menade att den samlade forskningen visar på ett tydligt samband mellan våldsamma spel och ökad aggression. Petrovic visade också exempel på den hjärnforskning som man börjat bedriva inom detta område – forskning som tyder på att spelande av våldsamma spel kan påverka hjärnan rent fysiskt, speciellt hos barn och unga.
Olsson förklarade att även om risken att bli våldsam av sitt datorspelande är liten för varje individ, så blir det ändå ett samhällsproblem i och med att det är så många individer som spelar. Fler personer totalt sett kommer att spåra ur och bli våldsbenägna, förlora sin empatiska förmåga, osv. Särskilt de med diagnoser som ADHD och borderline riskerar att lättare ”tippa över” om de spelar våldsamma dataspel.
De båda forskarna från KI var medförfattare till en debattartikel i december, som publicerades som en reaktion på Medierådets rapport.
Debatten i på seminariet blev ganska hetsig, särskilt mellan de medverkande forskarna men även med publiken – kanske framför allt en företrädare för dataspelsbranschen som tog sig några minuter för att framföra sin syn på hur branschen tar sitt ansvar genom bland annat PEGI-märkningen.
Jag gick från seminariet med frustration i kroppen. Varför denna arga debatt? Talar de inte om olika saker?
Forskarna från KI menar att det finns korrelation mellan våldsamma spel och aggression. Men begreppet aggression, påpekade Dalquist, kan betyda att man blir arg, tänker onda tankar, svär, mm – inte nödvändigtvis att man faktiskt utövar fysiskt våld.
Medierådet har inte tittat på vad forskningen säger om spelandets effekter på ”aggression” i denna vidare bemärkelse. De har, förklarade Dalquist, valt att studera utövande av fysiskt våld eftersom det är våld som tydligt ger oönskade samhällseffekter. Och de menar att det finns för lite tillräckligt bra och användbar forskning för att kunna säga huruvida ett sådant samband existerar.
Petrovic visade att det med magnetkamera går att se att det händer saker i hjärnan efter att man sett på skräckfilm, våld eller spelat våldsamma spel. Barns hjärnor är mer känsliga än vuxnas. Den del av hjärnan som främst påverkas av intrycken fortsätter att utvecklas ända tills man är i 25-årsåldern.
Det är oroande och otäckt – men det är ju fortfarande något annat än att personerna faktiskt blivit fysiskt våldsamma.
Hur testar man förresten om små barn skadas av extremt våldsdataspelande? Vem vill låna ut sin unge till ett sådant forskningsförsök? Hand upp, någon?
Det är ju för övrigt ingen som säger att barn i alla åldrar ska spela alla typer av spel, Medierådet är t.ex. mycket tydliga med att man som förälder bör följa åldersrekommendationer, vara närvarande när barnen spelar och sätta sig in i vad de gör på nätet.
Om forskarna på KI är oroade för att spelandet är ett samhällsproblem, borde det finnas förutsättningar för dialog och samarbete med det statliga organ som har som sitt uppdrag ”att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan”. Men i stället för att samarbeta mot ett gemensamt mål käbblar man och missförstår varandra. Enligt Dalquist avböjde eller svarade KIs forskare inte ens på inbjudan att tidigt delta i en dialog. Han skriver på Medierådets hemsida:
”Statens medieråd välkomnar ett fortsatt samtal kring barns medieanvändning och har tidigare bjudit in dessa forskare att medverka i referensgruppen för rapporten, men de har avböjt.”
Under tiden går ”branschen” in och hejar på Statens medieråd, som de uppfattar är på deras sida. Vilket får till följd att de forskare som är oroade för konsekvenserna av spelen blir ännu mer upprörda…
Och i slutänden är det vi föräldrar som står där och inte riktigt vet vem vi ska tro på, och kanske oroar oss i onödan – eller så får våra barn inte det skydd som de skulle behöva.
/Karin Hermansson
När Uppsala teknolog- och naturvetarkår fyllde tio år blev jag inbjuden att moderera ett seminarium den 1 februari med den spännande titeln ”Framtidens ingenjör”. Temat kretsade kring framtidens ingenjörsroll och framtidens ingenjörsutbildningar, samt hur de framtida ingenjörerna ska kunna bidra till ett hållbart samhälle.
Det var en mycket intressant och lärorik diskussion att moderera. I panelen satt följande:
- Björn Victor, ordförande för Tekniska utbildningsnämnden
- Isolde Snellman, tidigare arbetsmarknadsansvarig UTN
- Lisa Bondesson, Sveriges Ingenjörer
- Ola Ljunggren Bergå, tidigare ordförande för Uppsala Teknologkår, nu konsult på C2 management
Under seminariet diskuterade panelen många frågor med många inlägg från publiken. Jag tänkte försöka återge några av funderingarna här.
Bland annat diskuterades det om de stora frågeställningarna i själva verket finns i gränssnitten mellan ämnena och om vi kommer gå från ett fokus på kunskaper till ett mer inriktat på värden. Det lyftes upp från flera i panelen att ingenjörsmässigheten främst finns i själva förmågan att formulera problem. Utifrån detta förutspådde vissa i panelen att vi nog dessutom kommer att gå från individer och ämnen till grupper och syften.
I samtalet formulerades även tanken om att ”framtidens ingenjör kommer bli mer mänsklig. Inte längre bara en maskinernas väktare.”
I de fortsatta diskussionerna kom det upp att ingenjörer måste kunna tala med andra och samarbeta med andra yrkesgrupper – men samtidigt är det inte bara extroverta entreprenörer som ska bli ingenjörer. Både extroverta och mer introverta, som verkligen vill gå på ämnesdjupet, behövs.
Panelen var överens om att det är bra med vidareutbildning. Frågan är bara hur den ska kunna ske? Extra kurser några år efter examen? Kvällskurser eller distanskurser? Hur ska det livslånga lärandet genomföras? Det är inte lätt att lösa men det måste funderas över ansåg de.
Det framfördes även att framtidens ingenjörsutbildning inte får vara en där studenter sitter i storsalsföreläsningar, sedan fokuserar på tentaplugg och klarar godkänt på kursen med 18 slumpmässiga poäng av 40 totalt möjliga.
Vikten av bra lärare som också är forskningsaktiva lyftes fram. Satsningarna på excellenta lärare (d.v.s. att lärare som är bra pedagoger belönas för detta) vid Uppsala universitet fördes här fram som en mycket positiv reform.
Panelen var överens om att det tyvärr är så att arbetsgivarna i regel inte förstår vad en ingenjör kan.
För övrigt såg jag att Manpower menar att ingenjör är drömjobbet bland 80-talister och 90-talister. Gällande framtiden och ingenjörsutbildningarna läste jag också att KTH nu väljer att storsatsa på utbildningarna i hållbar utveckling.
/Herman
