vargjakt

I dag skriver åtta forskare på DN debatt att det i fallet med den s.k. licensjakten på varg ”råder en närmast total avsaknad av långsiktighet och koppling till det vetenskapliga kunskapsläget”.

Skribenterna menar också att viktig och för skattebetalarna kostsam kunskap ignoreras. De skriver:

”Den information som skulle kunna erhållas ur det unika stamträdet över de vilda svenska vargarnas släktskap har över huvud taget inte använts av ansvariga myndigheter. Det är kunskap som kostat miljonbelopp av skattemedel att ta fram.”

Som argument för jakten har anförts att det finns sjuka vargar som måste skjutas av för att vi ska få en livskraftig vargstam. Mot detta anför artikelförfattarna:

Det är inte biologiskt möjligt att skjuta stammen till bättre hälsa som miljöminister Andreas Carlgren tycks tro. Vad vargstammen behöver för att bli livskraftig är en väsentligt ökad storlek och en naturlig kontaktmöjlighet för genetiskt utbyte med andra vargbestånd.

Forskarna som på detta sätt ger sig in debatten är alla naturvetare med specialisering inom zoologi. Förmodligen är den vetenskapliga kunskapsbas de står på mycket stabil, och förmodligen har de rätt i att vargstammens hälsoläge knappast förbättras av att 27 vargar dör.

Problemet med frågan om att basera politik på forskningskunskap är att politiker har en rad andra hänsyn som de – av mer eller mindre goda skäl – anser att de måste ta när beslut ska fattas. Förhoppningsvis bygger dessa hänsyn inte på lojalitet som byggs upp av att på arbetstid få träna skytte och skaffa jägarexamen i Riksdagshusets källare, utan om sådant som exempelvis samernas förutsättningar för sin rennäring. Dessutom handlar politik mycket om att hantera människors rädslor och värderingar.

Det händer ju också att forskare från olika vetenskapliga fält för fram argument från sina respektive utgångspunkter, och att dessa inte är förenliga med varandra när frågan väl kommer till beslut. Klimat och Energi är sådana exempel. På debattplats i Ny Teknik går idag professorn i energisystem Lennart Söder, KTH, till angrepp mot Kungliga Vetenskapsakademiens, KVA, uttalande och debattartikel om att vindkraften i Sverige knappast kan överstiga 10 TWh.

Debatten om vindkraftens potential har pågått en tid i Ny Teknik, och ibland får jag känslan av att debattörerna pratar bredvid varandra i stället för med varandra. När en pratar om problemet att lagra överskottsenergi, pekar en annan på vad vindkraft teoretiskt kan producera och en tredje på något annat.

Den politiker som ska fatta beslut om utbyggd vindkraft måste dock inte bara ta hänsyn till tekniska resonemang om verkningsgrad eller vindens intermittens, utan också till var möllorna kan stå utan att störa människor och djur för mycket, på vilka villkor medborgarna kan acceptera vindmöllor i utsikten, hur elmarknaden kan anpassas för att ta tillvara elen som produceras, vem som är ansvarig för att plocka ner kraftverken när de tjänat ut, osv. På sådana frågor är det inte säkert att fysikern har något svar.

Den fråga jag ställer mig är: var finns forskarna från samhällsvetenskap och humaniora i det offentliga samtalet om stora samhällsfrågor? Varför är det övervägande naturvetare och tekniker som debatterar i media, när frågorna i så hög grad handlar om människors attityder och beteenden, ekonomi, juridik, traditioner och kultur?