Twittrande och bloggande ökar språkklyftan mellan akademi och allmänhet, menade Anders Mildner i SvD i onsdags. Akademin kommer nämligen inte att hoppa på socialamedie-språktåget, utan hålla fast vid sitt ”koncisa och snåriga språk”. Det håller jag inte med om. Det finns många forskare som bloggar och twittrar för att på ett begripligt sätt berätta för en bredare publik om sin forskning, tipsa om artiklar och kommentera samhällsfrågor (vilket också Pia Höök, bloggande forskare, påpekar).
Sedan kan man förstås tycka att det går för långsamt att få in de sociala medierna i den akademiska världen, vilket Mats framför på bloggen Tysta tankar. Han funderar över korrektheten i Mildners bild av universiteten som en isolerad ö där ”en hunsad grupp oväntat fått en joker i alla-kan-inte-vara-som-vi-spelet”:
Självömkan som livsstil? - Ingen tycker om oss, ingen läser vad vi skriver och ändå är vi viktigast av allt!
I vissa forskargrupper tycks dock åtminstone bloggandet börja ta fart. Aktuellt så här i valtider är de statsvetare som bloggar om valforskning, opinionsundersökningar och politik, som Henric Oscarsson, professor GU, Magnus Hagevi, lektor Linnéuniversitetet, och Ulf Bjereld, professor GU (och aktiv socialdemokrat). Bo Rothstein, också professor i statsvetenskap på GU, bloggar inte men har en hemsida som fyller ungefär samma funktion.
Göteborgs universitets valforskare har dessutom utvecklat en FaceBook-applikation som testar vilket parti människor med samma livsstil som du brukar rösta på.
Vad gäller Twitter tog Henrik Berggren tog upp Mildners tråd i DN dagen efter och skrev bland annat att meddelanden som ”Dissar professor B” är lite för torftiga för att göra anspråk på skattemedel. Det ligger ju mycket i det, fast de tweets jag sett från forskare (ovan nämnde Oscarsson twittrar, till exempel) håller en något högre nivå än så…
Däremot lämpar sig förstås twittrande synnerligen dåligt för den professionella kommunikationen forskare emellan, såvida det inte bara handlar om att tipsa om en länk. Men, undrar jag, passar det för någon yrkesgrupp? Hur många kommunala tjänstemän, jurister, poliser eller lärare sköter sina jobb på Twitter? ”A är på sannolika skäl misstänkt. Vad tror du om motivet?” eller ”Eleven Bs problem upp på konferensen på måndag. Åtgärdsplan?” Njaaaeee…
Jenny på Vetenskapsfestivalens blogg funderar också över de båda dagstidningsskribenternas artiklar. Hon skriver att tillgänglighet är ett av festivalens mantra, men:
Det betyder inte att kunskap måste kunna förmedlas på 140 tecken. Komplexiteten hör liksom till. Men vi tror på att utveckla olika sätt att kommunicera forskning, göra den begriplig.
Ja, det är väl till syvende og sidst det det handlar om – att göra forskningen begriplig för den som lyssnar i ett visst sammanhang. Det finns inte ett allena saliggörande sätt att göra det. Twitter och bloggar är komplement till andra kommunikationskanaler och -metoder. Och vart språkbruk har sin plats och sin tid.
/Karin Hermansson
