I tunnelbanan möts man i dessa dagar av ”GUD FINNS NOG INTE” i jätteformat vid sidan av tre flaggor i identiska, svenskt blå-gula kulörer men där det gula bildar tre olika symboler: en davidsstjärna, en månskära och ett kors.
Det är Humanisterna som dragit igång en kampanj med vilken de vill ”visa sambandet mellan religion och samhälle, skapa eftertanke och bidra till en öppen debatt om religionens roll i samhället”. Kampanjen har en hemsida där man kan göra ett intressant litet test på hur religiös man är och hur irrationellt man eventuellt beter sig…
Lena Andersson skrev i DN i går om hur ateismen provocerar. Att ateism är lika mycket tro som att tro på Gud kommenteras i en barnbok med samma namn som Humanisternas kampanj. – Men så är det väl inte, skriver författaren Patrik Lindenfors (som f.ö. bloggar om reaktioner på kampanjen på Humanistbloggen) och konstaterar: ”Det är lika konstigt som att säga att det är lika mycket en sport att inte spela fotboll som att spela fotboll.”
I förra veckan var jag på ett föredrag med Torbjörn Fagerström i föreningen Vetenskap och Folkbildnings regi. Fagerström tog upp och bemötte flera av de argument som kreationister och anhängare av intelligent design (ID) använder för att försöka förkasta evolutionen. Glasklart, tycker jag, men ett problem är väl att det svåraste argumentet inte går att bemöta: behovet av mening och suget efter andlighet och mystik? Om en människa starkt känner att det måste finnas en mening, och att hon vill ha någon slags väsen att tro på – vem kan med rationella argument övertyga henne om något annat?
Nästa fråga är om det spelar någon roll? Har det någon betydelse om det sitter kreationister i Bryssel? Fagerström sa att han trodde det, och jag kan hålla med om att den religiösa retoriken borde hållas utanför politiken. Fast samtidigt handlar ju politik om värderingar och känslor, så var ska gränsen dras?
I en nyligen publicerad undersökning om svenskars tro och andlighet kallar sig 29 procent troende, men bara drygt hälften av dem går regelbundet i kyrkan. Undersökningen visar att den grupp som klassas som ”religiösa” är en högutbildad grupp med stabila inkomster som lyssnar på P1, tittar på samhällsprogram i tv och läser Svenskans ledarsida. De ”nyandliga” karakteriseras däremot av låg utbildning och inkomst, fler arbetslösa och lägre ålder. Av de icke-troende kategoriseras en tredjedel som ”vetenskapstroende” – företrädesvis unga samhällsintresserade män i storstäder.
Den här gruppindelningen är intressant eftersom attityder och beteenden skiljer mellan människor med olika social bakgrund, utbildning, kön och ålder. Men spelar egentligen just religionen någon roll för våra ställningstaganden, val av utbildning och yrke, osv? Går det alls att generalisera ”gruppen troende” på ett sådant sätt att vi kan tala om hur ”de” ser på saker och ting? Eller är den gruppen rentav lika heterogen som gruppen icke-troende….?
Jag ställer mig f.ö. personligen lite frågande inför begreppet ”vetenskapstroende”. Är ett vetenskapligt förhållningssätt en tro? Är det i så fall på samma sätt som en ateist är troende?
Det är lustigt med vårt behov av att sätta etiketter på människor, förresten. Alldeles nyss hörde jag i Vetenskapsradions veckomagasin om en debatt som uppkommit efter ett program där de talat om ”ultradarwinister”. Det går fortfarande att kasta sig in i debatten på programmets hemsida.
Finns det verkligen en grundläggande motsättning mellan en vetenskaplig syn på världen och en religiös? Vari består den, i så fall, i dagens Sverige?
