”… när skoldebattens vågor går höga”, avslutade jag gårdagens inlägg. I dag måste jag bara fortsätta på samma tema.
Tidigare i februari skrev jag om utredningen som föreslår att Skolverket ska få ett större ansvar för att forskningsresultat ”når ut och ända fram” till skolans verklighet. Jo, det låter bra, men det kräver nog en viss ansträngning. För hur ser det ut i dagsläget?
Centerpartiet föreslår att skolor som förbättrar resultaten mycket ska få bonus. Betygssättning av lärare har seglat upp till debatt på nytt. I morse hörde jag på Ekot att Skolverket kritiserar de skriftliga omdömena till lågstadiebarn: ”Alla lärare har inte kunskap om hur man ska bedöma elevernas kunskaper i skriftlig form”, skriver verket på sin hemsida.
I höstas skrev jag under rubriken ”basera beslut på kunskap, inte på känsla” om att Skolverkets representanter knappt verkar läsa sina egna rapporter. I samband med skolstarten skrev jag bl.a. om Svein Sjöberg som menar att både svenska och norska skolpolitiker misstolkar resultat från PISA och TIMSS. Tidigare i somras skrev Eva-Lotta Hulthén i två artiklar i GöteborgsPosten om att forskare inte vågar sig in i skoldebatten: vad ska vi med forskning till om den inte är värd att ta strid för? undrade hon.
Men en del vågar ta strid! I onsdags skrev tre forskare på debattplats i GP om att svenska skolreformer baseras på ”mer eller mindre rimliga teorier som lanserats som sanningar”, snarare än kunskap från utvärdering och forskning. Bland metoder som ger sämre effekt än om barnen inte alls gått i skolan (!!) nämns bland annat åldersblandade klasser och problembaserad inlärning. Läraren är den viktigaste faktorn för inlärningen, skriver författarna: ”… att lärare ska vara styrande, tydliga, engagerade och bry sig om eleverna, att lärare måste bli medvetna om varje elevs aktuella kunskap och sätt att tänka samt anpassa undervisningen efter detta”.
Men det räcker förstås inte med att forskningskunskap finns. För att ”nå ända fram” måste skolor och skolhuvudmän kunna ta emot kunskapen och omsätta den i handling. Med tanke på att fyra av tio lärare och skolledare i vår undersökning menade att man visst kan vara en bra lärare utan att ta del av pedagogisk forskning, och nästan lika många att forskningen är för abstrakt, så har Skolverket en utmaning framför sig.
Men är det inte märkligt att beslut om skolan inte baseras på kunskap? Vad beror det på att det blivit så? Kanske att vi alla tycker att vi vet allt om skolan eftersom vi ju alla gått där? Lilla O är i vart fall trött på alla som tycker sig ha rätt att tycka till i skolfrågan.
