Samverkansuppgiften

Härom dagen hörde jag på P1 att landstingen erbjuder omskärelse av pojkar men att synen på ingreppet skiljer kraftigt mellan de läkare som ska utföra det. Gunnar Göthberg, ordförande i svensk barnkirurgiförening,  tycker att ingreppet ska förbjudas och att det är lika mycket ett övergrepp på barnet som kvinnlig omskärelse. En läkare i Borås, Abdul Karim, uttalar en motsatt åsikt.

I gårdagens Dagens Nyheter skriver Peter Wolodarski att forskningen visar att omskärelse av pojkar är medicinskt motiverat. Det reducerar risken för sexuellt överförbara sjukdomar, enligt en sammanfattning i New England Journal of Medicine som Wolodarski refererar till. Wolodarski har intervjuat Hans Rosling, professor i internationell hälsa, som är upprörd över att vissa barnkirurger inte tagit del av forskningen på området och jämför deras ifrågasättande av ingreppet med antroposofernas inställning till vaccination av barn.

Hur det förhåller sig - om omskärelse reducerar risken för överföring av sådana sjukdomar generellt eller bara under vissa förutsättningar, och om det är denna riskreduktion snarare än tradition som ligger bakom efterfrågan på dylika ingrepp - vet jag inte. Men det borde förstås svenska barnkirurger veta, samt de landstingspolitiker som beslutar om vad sjukvårdens resurser ska användas till. 

Kommunikationen mellan forskare och politiker är problematiskt. Det vred och vände vi på i en VA-studie 2006. Hur läkare tar till sig och använder sig av forskningsresultat har vi dock inte tittat på. Det kanske vore intressant, med tanke på till exempel diskussionerna om resistenta bakterier.

I två artiklar i Göteborgsposten nu i juli har Eva-Lotta Hulthén behandlat frågan om universitetens samverkansuppgift. I den ena fokuserar hon på problemet med bristande kommunikation mellan forskning och politik . Hennes exempel kommer från skolpolitiken. Forskarna vågar inte delta i skoldebatten bland annat av rädsla att förlora anslag om man uttrycker ”fel åsikt”. Pengar styr vilken forskning som bedrivs och vilken forskning som sprids och pengar styr forskarna bort från att delta i samhällsdebatten.

Skolforskare (liksom andra forskare) måste sluta huka sig, skriver hon, för vad ska vi med forskning till om den inte är värd att ta strid för?

För forskarna finns det få incitament att delta i samhällsdebatten eller engagera sig i olika aktiviteter där forskningsresultat sprids till allmänhet och avnämare. Det ger inga pluspoäng på karriärstegen, det hjälper inte till att finansiera projekten och det tar tid från forskning och undervisning.

Hulthén pekar på detta i sin första artikel i ämnet, och refererar bland annat till en studie som VA publicerade 2004, där kommunikation med omvärlden/allmänheten diskuterades i fokusgrupper med forskare. I de samtalen uttryckte flera av forskarna också en ”rädsla” för att prata med journalister – de var rädda för att få kritik från sina kolleger för det som publicerades.

Hulthén ger kängor åt både forskare och journalister: Det duger inte att mossiga akademiska hierarkier, rädsla att förlora status och anslag eller jantelagar som säger att bara högsta hönset får uttala sig tillåts styra allmänhetens tillgång till forskningsresultat.

Men det duger inte heller att som journalist vara opåläst när man ställer frågor, slarva med fakta eller kräva svar som forskaren faktiskt inte är insatt i, skriver hon vidare, och uppmanar till ”uppryckning” från både journalister och forskare för att samverkansuppgiften ska bli den radikala kraft till samhällsutveckling som den skulle kunna vara.