politiker

Arkiv för artiklar taggade med politiker.

Dialog i vargfrågan?

02 februari 2010 i Nyhetskommentarer av Karin | Inga kommentarer | Bokmärk eller dela

I förra veckan bloggade jag om utmaningar när forskningskunskap används som underlag för politiska beslut, och utgick bland annat från en debattartikel där åtta forskare angrep beslutet om licensjakt på varg. En ny debattartikel i dagens DN – författad av nio andra forskare – är nästan en bekräftelse på det jag skrev om att forskare kan föra fram motstridiga argument och att politik handlar mycket om att hantera människors rädslor och värderingar.

Vargforskarna i dagens artikel håller med om att Sveriges vargstam inte kan skjutas till bättre hälsa, ”men jakten kanske fyller andra funktioner.”

De skriver:

”Vi är helt eniga med våra forskarkolleger i grundfrågan, att det största problemet för vår lilla inavlade vargstam är dess genetiska isolering med åtföljande genetiska utarmning. Men vi tror att man ibland måste integrera strikt bevarande biologisk teori i ett vidare synsätt, så att den väg som den biologiska kunskapen anvisar blir förenlig med de speciella förvaltningskrav som kontroversiella naturvårdsfrågor kan medföra.”

På något enklare prosa: Ja, nya vargar från andra stammar behöver komma hit och para sig med våra svenska vargar. MEN om man inte lyssnar på dem som bor nära vargarna kanske de helt enkelt stoppar nya vargar från att komma hit med sina gener.

Här har vi alltså en annan forskargrupp, med ett delvis annat budskap till politikerna och med andra vinklar än forskarna i den förra artikeln framförde. Vinklar som till stor del har att göra med lokalbefolkningens viljor och känslor:

”… nyckeln till räddning av hotade stora rovdjur ligger i samarbete, inte konfrontation, med berörda lokalbefolkningar”

Dialog, alltså. Man kan tycka vad man vill om människors uppfattningar och känslor – alla kan inte tycka och känna likadant. Total enighet behöver heller inte vara målet med att föra en dialog. Men lyssnar inte forskare och beslutsfattare på de människor som berörs, och försöker förstå deras utgångspunkter och synsätt, är risken stor att folk inte längre vill vara med. Och då tar det stopp, oavsett hur goda ambitionerna med projektet eller åtgärden var.

PS. Flera av debattörerna anger det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv som hemvist. Det kan man läsa mer om på deras hemsida.

Tags: , , , , , ,

Kunskapsbehoven i politiken är inte bara naturvetenskapliga och tekniska

27 januari 2010 i Nyhetskommentarer av Karin | 2 kommentarer | Bokmärk eller dela

I dag skriver åtta forskare på DN debatt att det i fallet med den s.k. licensjakten på varg ”råder en närmast total avsaknad av långsiktighet och koppling till det vetenskapliga kunskapsläget”.

Skribenterna menar också att viktig och för skattebetalarna kostsam kunskap ignoreras. De skriver:

”Den information som skulle kunna erhållas ur det unika stamträdet över de vilda svenska vargarnas släktskap har över huvud taget inte använts av ansvariga myndigheter. Det är kunskap som kostat miljonbelopp av skattemedel att ta fram.”

Som argument för jakten har anförts att det finns sjuka vargar som måste skjutas av för att vi ska få en livskraftig vargstam. Mot detta anför artikelförfattarna:

Det är inte biologiskt möjligt att skjuta stammen till bättre hälsa som miljöminister Andreas Carlgren tycks tro. Vad vargstammen behöver för att bli livskraftig är en väsentligt ökad storlek och en naturlig kontaktmöjlighet för genetiskt utbyte med andra vargbestånd.

Forskarna som på detta sätt ger sig in debatten är alla naturvetare med specialisering inom zoologi. Förmodligen är den vetenskapliga kunskapsbas de står på mycket stabil, och förmodligen har de rätt i att vargstammens hälsoläge knappast förbättras av att 27 vargar dör.

Problemet med frågan om att basera politik på forskningskunskap är att politiker har en rad andra hänsyn som de – av mer eller mindre goda skäl – anser att de måste ta när beslut ska fattas. Förhoppningsvis bygger dessa hänsyn inte på lojalitet som byggs upp av att på arbetstid få träna skytte och skaffa jägarexamen i Riksdagshusets källare, utan om sådant som exempelvis samernas förutsättningar för sin rennäring. Dessutom handlar politik mycket om att hantera människors rädslor och värderingar.

Det händer ju också att forskare från olika vetenskapliga fält för fram argument från sina respektive utgångspunkter, och att dessa inte är förenliga med varandra när frågan väl kommer till beslut. Klimat och Energi är sådana exempel. På debattplats i Ny Teknik går idag professorn i energisystem Lennart Söder, KTH, till angrepp mot Kungliga Vetenskapsakademiens, KVA, uttalande och debattartikel om att vindkraften i Sverige knappast kan överstiga 10 TWh.

Debatten om vindkraftens potential har pågått en tid i Ny Teknik, och ibland får jag känslan av att debattörerna pratar bredvid varandra i stället för med varandra. När en pratar om problemet att lagra överskottsenergi, pekar en annan på vad vindkraft teoretiskt kan producera och en tredje på något annat.

Den politiker som ska fatta beslut om utbyggd vindkraft måste dock inte bara ta hänsyn till tekniska resonemang om verkningsgrad eller vindens intermittens, utan också till var möllorna kan stå utan att störa människor och djur för mycket, på vilka villkor medborgarna kan acceptera vindmöllor i utsikten, hur elmarknaden kan anpassas för att ta tillvara elen som produceras, vem som är ansvarig för att plocka ner kraftverken när de tjänat ut, osv. På sådana frågor är det inte säkert att fysikern har något svar.

Den fråga jag ställer mig är: var finns forskarna från samhällsvetenskap och humaniora i det offentliga samtalet om stora samhällsfrågor? Varför är det övervägande naturvetare och tekniker som debatterar i media, när frågorna i så hög grad handlar om människors attityder och beteenden, ekonomi, juridik, traditioner och kultur?

Tags: , , , , , , , ,

För lite kunskap i skolpolitiken?

21 augusti 2009 i Utbildning av Karin | 2 kommentarer | Bokmärk eller dela

Den här veckan har skolorna börjat. Nya klassrum, nya krokar med namn intill, nya lärare, nya böcker, nya rutiner… Spänning och förväntan.

Debattvågorna om skolan har gått höga under slutspurten av sommarlovet. Det har handlat om betygsinflation, kameraövervakning, vinstdrivande skolverksamhet, central rättning av nationella prov, antimobbingprogram, handskakningsförbud och neddragningar av antal lärare.

Allt har dock inte varit negativt. Som någon slags motvikt har DN i en serie artiklar på Insidan lyft fram engagerade lärares positiva erfarenheter. I en av dem protesterar den pensionerade lärarinnan Christina Monthan Axelsson mot den svartmålning av skolan som hon tycker pågår.

Det är mycket tyckande om skolan. Alla har gått i den så alla kan ha en åsikt om den - snickare såväl som majorer, läkare såväl som frisörer. Men hur är det med den forskningsbaserade kunskapen om skolan? Hur mycket används den i debatten? Används den på rätt sätt? 

Och hur ofta deltar de som själva forskar om pedagogik och skola i diskussionerna om hur skolan ska se ut?

För sällan, tycker Bengt Persson, professor i specialpedagogik i Borås, i en debattartikel i GöteborgsPosten för någon vecka sedan. Han menar att skolpolitiken inte baseras på vetenskaplig kunskap och att de pedagogiska forskarna är märkvärdigt tysta i debatten – detta trots att ”det svenska utbildningssystemet nu genomgår sin mest genomgripande förändring på decennier.”

Liknande kritik framfördes av Ingrid Pramling Samuelssson, även hon pedagogikprofessor, i en intervju i GP tidigare i somras (jag kommenterade bl.a. den artikeln i ett blogginlägg den 30 juli).

Persson tror att tystlåtenheten delvis kan förklaras med brister i det det akademiska belöningssystemet, men att det är att göra det för lätt för sig att bara skylla på det. Han avslutar sin artikel med följande uppmaning:

”Även om den vetenskapliga argumentationen står sig slätt mot den populistiska retoriken, borde man kunna kräva att forskarna tar sitt samhällsansvar och ger sig in i debatten så att deras forskningsresultat kommer till nytta.”

En forskare som faktiskt har givit sig in i debatten, särskilt när det gäller uppmärksamheten kring PISA och TIMSS, är Svein Sjöberg, professor vid Oslo universitet. Han menar att de här testerna bara mäter en viss typ av kunskap, och att de missbrukas i debatten. Han har nyligen i en krönika (pdf) publicerad i två norska tidskrifter kritiserat utbildningsminister Björklunds svartmålning av den svenska skolan och drar paralleller till den norska debatten:

”Denne historien fra Sverige demonstrerer med all tydelighet det vi også kjenner til fra Norge. Internasjonale studier brukes og misbrukes til politiske formål.”

Han avslutar: ”Saken dreier seg om at man ikke må omfavne argumenter som ikke holder mål.”

För den intresserade finns ett fler artiklar om PISA och TIMSS på Sveins hemsida.

Skoldebatten lär rulla på. Och den skulle vinna på att fler forskare – även svenska - gav sig in i den med all den kunskap de besitter!

 

PS Några bloggar som jag hittat om skolan (av lärare):

My dad read Kierkegaard. Här kommenteras Perssons artikel under rubriken ”Sahlin och Björklund struntar i kunskap”.

Lilla O kommenterar flera av de ovan nämnda artiklarna om skolan.

Marie E skriver bland annat om övervakning av elever via nätet.

Tags: , , , ,

Forskning värd att ta strid för

30 juli 2009 i Samverkansuppgiften av Karin | 10 kommentarer | Bokmärk eller dela

Härom dagen hörde jag på P1 att landstingen erbjuder omskärelse av pojkar men att synen på ingreppet skiljer kraftigt mellan de läkare som ska utföra det. Gunnar Göthberg, ordförande i svensk barnkirurgiförening,  tycker att ingreppet ska förbjudas och att det är lika mycket ett övergrepp på barnet som kvinnlig omskärelse. En läkare i Borås, Abdul Karim, uttalar en motsatt åsikt.

I gårdagens Dagens Nyheter skriver Peter Wolodarski att forskningen visar att omskärelse av pojkar är medicinskt motiverat. Det reducerar risken för sexuellt överförbara sjukdomar, enligt en sammanfattning i New England Journal of Medicine som Wolodarski refererar till. Wolodarski har intervjuat Hans Rosling, professor i internationell hälsa, som är upprörd över att vissa barnkirurger inte tagit del av forskningen på området och jämför deras ifrågasättande av ingreppet med antroposofernas inställning till vaccination av barn.

Hur det förhåller sig - om omskärelse reducerar risken för överföring av sådana sjukdomar generellt eller bara under vissa förutsättningar, och om det är denna riskreduktion snarare än tradition som ligger bakom efterfrågan på dylika ingrepp - vet jag inte. Men det borde förstås svenska barnkirurger veta, samt de landstingspolitiker som beslutar om vad sjukvårdens resurser ska användas till. 

Kommunikationen mellan forskare och politiker är problematiskt. Det vred och vände vi på i en VA-studie 2006. Hur läkare tar till sig och använder sig av forskningsresultat har vi dock inte tittat på. Det kanske vore intressant, med tanke på till exempel diskussionerna om resistenta bakterier.

I två artiklar i Göteborgsposten nu i juli har Eva-Lotta Hulthén behandlat frågan om universitetens samverkansuppgift. I den ena fokuserar hon på problemet med bristande kommunikation mellan forskning och politik . Hennes exempel kommer från skolpolitiken. Forskarna vågar inte delta i skoldebatten bland annat av rädsla att förlora anslag om man uttrycker ”fel åsikt”. Pengar styr vilken forskning som bedrivs och vilken forskning som sprids och pengar styr forskarna bort från att delta i samhällsdebatten.

Skolforskare (liksom andra forskare) måste sluta huka sig, skriver hon, för vad ska vi med forskning till om den inte är värd att ta strid för?

För forskarna finns det få incitament att delta i samhällsdebatten eller engagera sig i olika aktiviteter där forskningsresultat sprids till allmänhet och avnämare. Det ger inga pluspoäng på karriärstegen, det hjälper inte till att finansiera projekten och det tar tid från forskning och undervisning.

Hulthén pekar på detta i sin första artikel i ämnet, och refererar bland annat till en studie som VA publicerade 2004, där kommunikation med omvärlden/allmänheten diskuterades i fokusgrupper med forskare. I de samtalen uttryckte flera av forskarna också en ”rädsla” för att prata med journalister – de var rädda för att få kritik från sina kolleger för det som publicerades.

Hulthén ger kängor åt både forskare och journalister: Det duger inte att mossiga akademiska hierarkier, rädsla att förlora status och anslag eller jantelagar som säger att bara högsta hönset får uttala sig tillåts styra allmänhetens tillgång till forskningsresultat.

Men det duger inte heller att som journalist vara opåläst när man ställer frågor, slarva med fakta eller kräva svar som forskaren faktiskt inte är insatt i, skriver hon vidare, och uppmanar till ”uppryckning” från både journalister och forskare för att samverkansuppgiften ska bli den radikala kraft till samhällsutveckling som den skulle kunna vara.

Tags: , , , , , , ,

Granskning av den politiska retoriken

17 juni 2009 i Nyhetskommentarer av Karin | 2 kommentarer | Bokmärk eller dela

I vår studie av politikers syn på forskning och kontakter med forskare konstaterade vi att politiker har ett mycklet högt förtroende för forskare men kanske när det kommer till kritan inte använder den forskningsbaserade kunskapen fullt ut. I politiken kommer, som jag påpekat tidigare, många aspekter in och många beslut avgörs till sist utifrån värderingar. I en (politisk) debatt kan fakta läggas fram på olika sätt, och det går alltid att hitta forskning som stöder den egna inställningen.

Därför var det spännande att nu på morgonen höra (i P1 Morgon) att dagens partiledardebatt (som startade nyss, klockan 9) kommer att faktagranskas i realtid av en panel av ”experter”. Deras analys kan följas på sajten makthavare.se, som är ett initiativ av tidskriften Fokus. Syftet är, för att citera sajten, att peka på ”faktafel, glidningar eller rena rövare. <…> För första gången i svensk politisk historia kommer en panel distingerade experter att lajvgranska vad som sägs”. 

De medverkande (och deras granskningsfokus) är:

1. Fredrik Svensson, Rektorsakademien (skolan)
2. Stig-Björn Ljunggren, statsvetare (partiledarnas stil och framtoning)
3. Ann-Sofie Kolm, nationalekonom Stockholms universitet (arbetsmarknad/konjunktur)
4. Andreas Bergh, nationalekonom, Ratio (ekonomi/offentliga finanser)
5. Karin Rebas, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån (IT/integritet)
6. Martin Ådahl, chef för tankesmedjan Fores (klimat)
7. Jessica Ritzén, Fattigbloggen på Aftonbladet (gräsrotsperspektiv)
8. Nicklas Källebring, analytiker Synovate (opinion)
9. Annika Ström Melin, EU-journalist (EU)

Jag såg just också se att en av experterna i panelen, Fredrik Svensson, Rektorsakademin, kommenterar också initiativet på sin blogg, som i övrigt handlar mycket om skolan och lärande, nya medier mm.

Partiledardebatter brukar jag annars sällan lyssna på men nu måste jag faktiskt bara kolla lite…

Tags: , ,

EU-valet och snart är det Sommar

05 juni 2009 i Nyhetskommentarer av Karin | 4 kommentarer | Bokmärk eller dela

Nu är det snart dags att bestämma sig. På söndag måste jag välja en av valsedlarna, helst kryssa också. Så här i slutspurten har jag börjat fundera över forsknings- och innovationsfrågorna. Har någon sett till dem? Borde inte de vara ganska viktiga, så här i lågkonjunktur och finanskris?

När jag var på väg till tåget i morse stack någon en Marit-prydd valreklamsfolder i handen på mig. Och där stod faktiskt ordet forskning! I sista punkten och i samband med jordbruk och klimat, men ändå. Det var nog första gången jag sett något om forskning i hela valkampanjen. Fast jag kanske har lyssnat dåligt?

Jag såg delar av SVTs slutdebatt mellan toppkandidaterna i går och överraskades av hettan och intensiteten i den. I morse sa P1s Inger Arenander i en kommentar att debatten visade att politik handlar om värderingar och känslor. Det gör den förstås, men den måste också handla om kunskap.

Förra sommaren arrangerade vi ett seminarium om gapet mellan politik och vetenskap ESOF, EuroScience Open Forum, en konferens som går vartannat år. Vi hade fått med oss flera EU-parlamentariker från olika länder i engagerade diskussioner. Under tre år har vi varit i Almedalen och med lite olika vinklar diskuterat hur kontakterna mellan politiker och forskare kan bli bättre, för att de politiska besluten ska fattas på bästa möjliga kunskap.

Något som alltid kommer upp i de här samtalen är att det inte räcker med forskningsresultat och faktabas för att fatta politiska beslut. Det finns alltid många olika aspekter på besluten, och inte sällan handlar ”utslagsrösten” om värderingar. Fakta är en sak, men vilka aspekter på dem är viktigast? Dessutom går det nästan alltid att hitta någon forskare eller studie som stöder den egna uppfattningen.

Se där ett bra argument att rösta – för att påverka hur kunskapen används!

Mitt i valbryderierna är vi nog många som är lite stressade inför sommaren. För att ger en något att se fram emot: Malin (Vetenskapsnytt) har gått igenom årets uppställning i P1s Sommar och gjort en lista över sommarpratande forskare. Tack Malin! Jag ska skriva ut den och sätta den på kylen hemma!

Tags: , , , , , , ,

Framsynt forskningsfinansiering – hur då?

22 maj 2009 i Samverkansuppgiften av Karin | Inga kommentarer | Bokmärk eller dela

Vilka effekter har det statliga fordonsforskningsprogrammet (ffp) haft? Det var temat för ett intressant frukostseminarium på Vinnova i onsdags (20 maj). Faugert & Co har utvärderat forskningssatsningen genom dokumentanalyser, statistik, fallstudier, enkäter och intervjuer med inblandade parter. Rapporten finns att ladda ner här .

Ffp kom till i kölvattnet av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Fram till slutet av 1980-talet var forskning och utveckling för bilindustrin en intern angelägenhet, men nu började de se ett värde av att samverka med externa aktörer. Hösten 1992 uppvaktade fordonsindustrin regeringen och föreslog en statlig satsning och i februari 1993 lanserades ffp. Utvärderingen täcker tiden mellan starten och 2001.

Att analysera resultat av en sådan satsning är förstås vanskligt eftersom det finns en mängd andra saker som också påverkar. Men rapportförfattarna, Sven Faugert och Tomas Månsson, menade att analysen visar att ffp bidragit väsentligt till ett antal effekter.

Sådana effekter är framför allt att industrin och universitet/högskolor/institut lärt sig att samarbeta i stället för att vara ”motparter”. Denna samarbetsanda medför i sin tur en öppnare attityd, en ökad långsiktighet och ett mer vetenskapligt arbetssätt hos företagen.

Dessutom har antalet anställda med forskarutbildning ökat sedan starten av programmet. Dock minskade detta antal i Volvo AB när Ford köpte dem, och visserligen har SAAB ett oförändrat mycket lågt antal anställda med forskarutbildning, men bortsett från det…

För universitetens del gav programmet framför allt mer forskningsanslag, fler doktorander och en ökad konkurrenskraft inom EUs ramprogram.

När det gäller effekter på samhället i stort var utvärderarna lite mer försiktiga. De pekade på några tänkbara effekter, som exempelvis tidigare introduktion av miljövänliga fordon, mer trafiksäkra fordon och en ökad/bibehållen sysselsättningsnivå.

Dessutom framhölls igen de strukturella effekterna, att myndigheter och industri blev samarbetsparter i stället för motparter, att en tillit byggdes mellan dem samt att man undvek dubbelarbete. Samtidigt klarade man inte riktigt att ta tillvara potentiella synergieffekter.

Av detta dras i rapporten slutsatsen att programmet skapade nödvändiga men inte tillräckliga villkor för optimala effekter. Programmet hade också en begränsad ambitionsnivå; inget helhetsgrepp togs på fordonsindustrin och det gav inga effekter på Sveriges fragmenterade forskningsinfrastruktur. Programmet passade dessutom bara för en begränsad del av underleverantörerna – de stora (som Autoliv, t.ex.).

Anders Lindberg, Scania, och Urban Wass, Volvo AB, var ombedda att kommentera rapporten. De berömde den och tyckte att den gav en korrekt bild av verkligheten. Lindberg poängterade att den plattform för dialog som byggts upp är unik. För Scania var kompetensförsörjning den viktigaste ”outputen” av programmet, plus att de kunde satsa uthålligare och våga satsa på mer riskfyllda projekt. Wass menade att Volvos konkreta nytta av programmet främst varit hybridmotorer och säkerhetsteknik.

Först ut med kommentarer från publiken var Karin Svensson Smith, miljöpartistisk riksdagsledamot och såvitt jag förstod enda närvarande politiker (fast det fanns ett par till på deltagarlistan), först ut. Hon efterfrågade en analys av vad som kunde gjorts på ett bättre sätt för att vara mer framsynt så att industrin hade stått bättre rustad idag. Hur kan man bättre förutse framtida behov?

En forskare från KTH kritiserade industrins kortsiktighet och inriktning på ren problemlösning, och pekade på de problem det innebär för akademin och doktorandutbildningen.

Jag fick ordet sist av alla och berättade att VA gjort både en näringslivsstudie och en politikerstudie. I den förstnämnda ser vi att samhällsvetenskaperna inte samverkar mycket med näringslivet, i den andra att politiker har lättare att ta till sig av samhällsvetenskaper än andra discipliner. Kanske kan samhällsvetarna, som man inte så ofta tänker på i utformningen av såna här forskningsprogram, ha en roll – som brobyggare och i att tänka mer långsiktigt?

Det jag funderade över på väg därifrån var hur dagens statliga forskningssatsningar kommer att te sig när de utvärderas om 20 år? Hur framsynt är det över huvud taget möjligt att vara?

Tags: , , , , , , , ,

Mer dialog forskare-politiker-allmänhet

13 april 2009 i Nyheter, Seminarium av Cissi | Inga kommentarer | Bokmärk eller dela

Artificiell intelligens, nanoteknik, genetisk integritet, koldioxidlagning… Listan kan göras lång över ny forskning och ny teknik som allmänheten borde få ta ställning till. Med tanke på hur mycket dessa nya företeelser kan komma att påverka oss och samhället i stort vore det rimligt om vi alla fick ett ord med i laget. Men nya tillämpningar av forskning och nya tekniker införs ofta utan att allmänheten tillfrågas först – och det även om politiska beslut krävs innan det nya tas i bruk.

 

Tidigare i vår var jag i London och besökte Sciencewise, ett resurscentrum som erbjuder rådgivning och kunskapsförmedling för såväl departement och myndigheter som privatpersoner. Sciencewise startades av den brittiska regeringen för fyra år sedan. Bakgrunden var en utbredd misstro mot både politiker och forskare, till följd av bland annat larm om förmodat farliga vacciner och flera fall av galna kosjukan.

 

Inledningsvis fördelade Sciencewise främst bidrag för olika dialogprojekt. Numera består verksamheten framför allt i att ge individuella råd till organisationer. Det övergripande syftet är enligt den tidigare forskningsministern Ian Pearson ”to help the government make better policy in science and technology. It will help Ministers and policy makers find out what people really think about new scientific developments and how these might be applied and, crucially, who might benefit. It will allow informed public debate about the sort of society we want to live in and what values we want to hold onto, in a world where seemingly anything is possible”.

 

Efter att i flera år ha testat vilka typer av dialogprocesser som fungerar har Sciencewise tagit fram rekommendationer och riktlinjer, På ”Drop in for Dialogue”-sessioner erbjuds organisationer praktiska tips och nätverkande. Dessutom finns en ”help desk” som myndigheter och departement kan ringa för att få goda råd.

 

Allt är – än så länge – gratis men det är osäkert vad som händer nästa år med tanke på den ekonomiska krisen. Så mycket som möjligt av arbetet dokumenteras därför nu och online-verktyg och manualer utvecklas.

 

En av Sciencewises dialogexperter Alison Crowther kommer till Stockholm och medverkar i ett seminarium i Riksdagen nu på onsdag. Seminariets övergripande fråga är just hur allmänhetens åsikter bättre skulle kunna tas till vara inför politiska beslut som rör forskning. Arrangörer är VA och Sällskapet Riksdagsledamöter och Forskare, Rifo. Välkommen att delta i diskussionen!

 

Tags: , , ,

Grattis Rifo 50 år!

19 februari 2009 i Allmänt av Cissi | Inga kommentarer | Bokmärk eller dela

Sällskapet Riksdagsledamöter och Forskare, Rifo, fyller 50 år nu i februari. Föreningen är ett forum för kontakt och dialog mellan riksdagsledamöter och forskare. En viktig uppgift är att identifiera och aktualisera frågor som kommer att bli betydelsefulla i riksdagen på grund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

 

Idén att bilda föreningen föddes under en av de längre studieresor som Tekniska Forskningsrådet arrangerade för riksdagsledamöter och forskare gemensamt under 1950-talet. I en intressant jubileumsskrift beskrivs föreningens långa historia Upplägget är lättläst och okonventionellt – ett dokumenterat  samtal med tidigare och nu aktiva styrelseledamöter varvas med en beskrivning av tidningen Rifo-Nytts skiftande innehåll och korta nedslag både bakåt och framåt (!) i verksamheten över tid.

 

Vetenskap & Allmänhet nämns som ett exempel på att Rifo ger resultat. Det var Rifos dåvarande ordförande Majléne Westerlund Panke som genom sitt arbete i en bioteknikkommitté tydligt såg behovet av att bygga broar mellan allmänhet och forskare, precis som Rifo mellan politiker och forskare. Rifos styrelse var involverat i förarbetet liksom representanter för akademier, fackförbund, folkbildning och industri. 14 organisationer konstituerade VA 2002 . Nu är medlemmarna 61. Undrar hur många de kommer att vara 2052 – och vad vår 50-årsskrift kommer att innehålla?!

Tags: ,