EU-kommissionen har nyligen publicerat en rapport, Challenging Futures of Science in Society – Emerging Trends and cutting-edge issues, framtagen av en expertgrupp som kallas MASIS (=Monitoring Activities of Science in Society in Europe).
För den som inte får någon smaskig juldeckare av Tomten, kan denna vara bra läsning under helgerna. Jag ska ge en kort resumé av de delar som jag tyckte var mest intressanta:
Expertgruppens uppgift har varit att undersöka vetenskapens roll i samhället, analysera trender och och ge rekommendationer inför nästa ramprogram. Vilka är de främsta utmaningarna i framtiden?
När jag först läste Executive Summary förstod jag inte mycket. Till exempel fick de här meningarna mig att lägga pannan i förbryllade veck:
“Institutions and practices of science become more and more re-contextualised in society. This is an ongoing process, with overlapping partial transformations, and it is not without contestation.”
Efter att ha läst hela rapporten förstod jag mer, exempelvis att just den förändring de pekar på i citatet ovan är central för hela resonemanget i rapporten. Fri tolkning av ovanstående: ”Vetenskapens och universitetens roll i samhället omdefinieras. Förändringsprocessen består av många delvis överlappande förändringar, och den innebär en del svårigheter.”
Ett kapitel ägnas åt att diskutera just vetenskapens roll, eller dess ”plats”, i samhället. Frågan får dock inget svar, utan gruppen konstaterar att debatten bör hållas öppen och att experiment som testar spänningar mellan aktörer, såväl som andra utmaningar, bör välkomnas.
Vidare diskuteras vetenskapens ”stakeholders”: skolor och universitet, nationer och dess regering/riksdag, företag, media och kulturella institutioner, samt vad de kallar ”tredje sektorn”, en paraplyterm för olika intressegrupper.
Det växande antalet intressenter, samt att mönster och koalitioner förändras är viktigt och utgör en stor utmaning, menar MASIS-gruppen.
När rapporten så kommer till ämnet forskningskommunikation påpekas följdriktigt att det finns både en ”multiplicity of publics” och många olika ”sändare”, dvs. kommunikatörer som talar utifrån olika sammanhang.
En utmaning, menar gruppen, är att många forskare, policymakare och journalister sitter fast i ”the deficit model”. Det är en modell som utgår från att forskningskommunikation enbart handlar om ”public understanding of science”, dvs. allmänheten är okunnig och forskarna måste undervisa den om vetenskap och ny teknik.
MASIS-gruppen framhåller att:
Lösningen är således inte att producera mer information utan att tillgängliggöra den i former som möjliggör dialog.
Med detta visdomsord vill jag önska er en riktigt GOD JUL!
