Skulle du kunna tänka dig att gå till en filosof för att prata om dina personliga problem?
Den frågan ställdes i söndagens Filosofiska rummet i P1. Utgångspunkten var ett samtal om filosofi i praktiken, i vården. Kan filosofer hjälpa till i de beslut som vårdpersonal har att fatta? Bör filosofer vara med även i samtal med patienter och/eller anhöriga? Vilket ansvar kan och bör de i så fall ta?
I måndags kom Socialstyrelsen med sitt förtydligande om att avbryta livsuppehållande vård om patienten själv vill. Frågor om läkarens ansvar och en döende människas rätt i livets slutskede aktualiserades när en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus greps misstänkt för dråp, och när en totalförlamad kvinna begärde att få avsluta den respiratorbehandling som håller henne vid liv.
Mer eller mindre aktiv dödshjälp och smärtlindring i livets slutskede väcker mängder av etiska frågor, och debatten lär fortsätta. Hur många utanför de etiska råden tänker på att filosofer har något att bidra med i den diskussionen, eller att filosofi över huvud taget kan ha med vård att göra?
När vi i våra undersökningar har frågat allmänheten hur viktigt det är att satsa statliga medel på forskning inom filosofi svarar bara en av fem att det är mycket eller ganska viktigt – att jämföra exempelvis med de nio av tio som anser miljöforskning lika viktig. Nästan lika många har ingen uppfattning (17 procent). Knappt två av fem menar att filosofi är vetenskapligt ämne, och även i den frågan är det många som inte vet.
Vår hypotes är att de låga siffrorna beror på att många inte riktigt vet vad ämnet i fråga egentligen handlar om. Filosofi – vad är det? Någon som filosoferar över något? Det låter ju ganska oviktigt och inte helt seriöst, eller…? Men om vi hade formulerat frågan i den här stilen: ”hur viktigt anser du att det är att satsa på forskning om etiska frågor kring dödshjälp och vård i livets slutskede?”
Tror ni som jag att svaren sett annorlunda ut då?
Om det är så är förstås nästa fråga: varför vet så många inte vad filosofi är eller vad filosofer gör? Vems ansvar är det att ändra på kunskapsbristen? Kan någon annan än de själva berätta om och visa vad deras kunskap kan användas till – att den kanske inte är så ”omotiverad”…?
Vad tycker du?
/Karin Hermansson
