forskningskommunikation

Arkiv för artiklar taggade med forskningskommunikation.

Four leaf clovers

Here is a good example of how to make science interesting using everyday themes. On Wednesday (St Patrick’s Day) I saw a link on the White House website no less to the following online article about how genetic mutations lead to some clovers having four, or possibly more, leaves.

http://news.yahoo.com/s/livescience/20100317/sc_livescience/whydosomeclovershavefourleaves

I look at the White House science pages now and then to see what is going on over in the USA.

I am sorry to say it is often a little uninspiring but I thought this was an amusing link. Thank you Mr Obama!

Tags:

Prata fysik med hunden?

Allmänhetens kunskaper om vetenskap är deprimerande dåliga, men varken politiker, religion eller lärare kan klandras för det. Det är vi som har misslyckats i våra jobb som forskare!

Detta är ett huvudbudskap i fysikforskaren Chad Orzels föredrag Talking to My Dog About Science: Why Public Communication of Science Matters, and How Weblogs Can Help – ett föredrag som han lagt ut i form av ett bildspel på sin blogg Uncertain Principles.

Klicka upp bildspelet, som är lätt att följa trots att ingen talar till det, begrunda skillnaden mellan newtonskt och galileiskt sätt att publicera och reflektera över olika aspekter på att som forskare blogga – om sin egen forskning och annat. Kommentarer? Reaktioner?

Undrar du över det där med hunden? Orzel utkom strax före jul med boken How to teach physics to your dog. Jag hoppas att han inte likställer allmänhetens fattningsförmågor med sin hunds, men jag vet inte för jag har inte läst den (någon som har det får gärna kommentera!). Den finns dock att beställa på exempelvis Adlibris och Bokus, och jag har satt upp den på önskelistan!

med_cover_draft_atom

Tags: , , , ,

Forskning ska nå ut till skolverkligheten

Råd att utvärdera

SOU 2009:94

Skolverket ska få utökat, mer samlat, ansvar för spridning av forskningsresultat inom skolområdet, enligt en ny utredning från utbildningsdepartementet. För att inte bara sprida information utan också tillse att forskningen kommer till användning föreslås att de s.k. regionala utvecklingscentra, RUC, förstärks och ges ett ökat ansvar för forskningsspridning på regional nivå.

Det är glädjande att utredningen så tydligt uppmärksammar behovet av att forskningresultat kommer dem till del som forskningen berör. Ännu gladare blev jag av att se att utredarna resonerar såpass mycket kring skillnaden mellan att sprida information om forskning och att göra skillnad i praktiken, dvs. att resultaten faktiskt kommer till användning.

Många lärare upplever att avståndet till forskarnas värld är stort. Det såg vi i våra studier av lärares syn på vetenskap, forskare och forskning. De lever också i en verklighet där tid är en bristvara och med krav på att hantera alla möjliga samhällsproblem – från fetma till kriminalitet.

Utredningen har bland annat genomfört enkäter med skolchefer. En av dem uttrycker problemet så här:

”Jag tror att många lärare inte tar sig tid, inte har ork. Med detta sagt menar jag att man kan skapa hur många informationsvägar som helst utan att kunskaperna når ut.”

Ett annat hinder kan vara brist på erfarenhet och vana att ta del av forskningsresultat. En av skolcheferna som utredarna tillfrågat uttrycker det så här:

”Insikten om forskningens möjliga konsekvenser är underskattad. Vi lever i en så stark erfarenhetskultur som begränsar perspektiven.”

Utredarna drar dessutom av enkätsvaren slutsatsen att ordet ”evidens” inte tycks vara ett särskilt känt begrepp bland skolcheferna. Jag kan tycka att ”evidenskaraktär” inte verkar vara ett helt lyckat ordval i en enkät, och att man nog inte ska dra för långtågende slutatser av att alla inte förstår det. Men de har nog ändå en poäng i sin slutsats.

Att nå en tidspressad grupp som inte brukar tänka på forskning eller själva har kontakt med forskare kräver något mer än att skicka ut nyhetsbrev och göra en hemsida. Det kräver att man också lyssnar på målgruppen, efterfrågar deras erfarenheter, frågar vilken forskningskunskap de skulle behöva och intresserar sig för vari svårigheterna med att ta tillvara ny kunskap ligger. Dialog dialog dialog…

Det återstår att se om Skolverket m.fl. nu tar sig an sitt utökade ansvar genom att verkligen öppna för mer dialog.

Utredarna skriver att Skolverket skapat ”en särskild webbplats gällande forskning”. Det tog mig en stund att hitta den, långt nere i menyerna. Inte innehöll den så mycket heller, ännu. I verkets fortsatta verksamhet – där de enligt utredarna ”har för avsikt att ta ett helhetsgrepp om spridning av forskningsresultat” – hoppas jag att frågan lyfts något högre upp på både dagordning och webbmeny.

Tags: , , , , , ,

Kan samhällsdebatt vara av ondo?

Kan det finnas lägen då det inte är bra att föra en öppen dialog om en fråga? Finns det ämnen som är så svåra för allmänheten, att det är bättre att låta bli att förklara och föra ett offentligt samtal om dem? Det diskuterades i P1-morgon tisdag för en vecka sedan. Det var en mycket intressant diskussion som jag plötsligt kom att tänka på efter att nu under morgonen ha tagit del av en del av nyhetsfloden inför det omtalade Köpenhamnsmötet, t.ex. den senaste veckans debattartikelserie om klimatfrågan på Svenska Dagbladets Brännpunkt.

I P1-morgondebatten menade den tyske forskaren, tillika experten i FNs klimatpanel, Mojib Latif att det är för många okunniga människor som uttalar sig i klimatfrågan, och att de borde stoppas på något sätt. Han menade att klimatet är så komplicerat att det inte går att begripa för människor som inte har gedigna kunskaper. Därför kan det bli problem att få allmänheten att fortsätta jobba för klimatåtgärder, särskilt i perioder då vi befinner oss i en tillfällig nedgång i den globala temperaturen – vilket är fallet just nu. Risken är att folk tror att faran är över fastän den inte är det. Latif förklarar sin skepsis mot att tala om vetenskap med allmänheten:

”The question is whether you can discuss hard core science in the public or not. I’ll give you an example: Einstein’s relativity, ok… Can you discuss this in the public? I don’t think so.”

Med i programmet var också den svenske professorn Björn-Ola Linnér, Linköpings universitet. Han menade att det trots allt är bättre att föra en öppen dialog, diskutera, bemöta och informera så mycket som möjligt. Han trodde att vi knappast får bättre uppslutning kring klimatåtgärder om folk inte alls förstår bakgrunden. Att det förekommer inlägg som vi tycker är missvisande eller till och med farliga är ett pris vi får ta, menade Linnér. Alternativet till en öppen debatt vore någon typ av expertstyre.

Jag är förstås en varm anhängare av Linnérs linje, inte bara i klimatfrågan, även om jag förstår att många forskare kan bli frustrerade. Det är nog lätt att känna t.ex. ”jag har redan dragit allt det här tusen gånger förut”, ”folk missförstår ändå vad jag säger” eller ”jag skulle göra bättre nytta i labbet i stället för att ödsla min tid på detta…”

Men den där öppna dialogen handlar ju inte bara om Kalle och Bettan nere på stan, utan också om Fredrik, Mona och Maud. Våra beslutsfattare har ungefär lika sällan som ”den breda allmänheten” en utbildningsbakgrund med naturvetenskap på högskolenivå. Likväl måste en diskussion på politisk nivå föras – baserad på bästa möjliga tillgängliga kunskap – för att väl avvägda beslut ska kunna fattas. Och för att de politiska besluten ska kunna tas och fungera måste väljarna – dvs. den breda allmänheten - involveras och få del av samma kunskap.

Forskarsamhället besitter den kunskapen, och därför måste de delta i dialogen. Alternativen känns helt orimliga.

Tags: , , , , , ,

Krav på tillgängligare forskning

I det nya numret av Forskning & Framsteg skriver Björn Fjæstad i sin ledare om den s.k. Lunddeklarationen som blev ett resultat av den konferens som  hölls i Lund i samband med att Sverige tog över ordförandeskapet i EU. En särskild punkt i deklarationen nämner behovet av ökade ansträngningar för att föra ut forskningsresultaten, skriver Björn och fortsätter:

Inget vetenskapligt forskningsprojekt är ju slutfört förrän det är kommunicerat. Om inte resultaten sprids, granskas kritiskt, diskuteras och tillgodogörs i samhället är det som om forskningen aldrig hade ägt rum.

När jag var på väg till jobbet i morse hörde jag på Vetenskapsradion att Vetenskapsrådet VR från och med nästa år ska ställa krav på att alla forskare som får pengar från VR måste publicera sina resultat för allmänheten. Spännande!

Det visar sig dock när man tittar närmare på VRs pressmeddelande att det handlar om s.k. Open Access, dvs. att forskningsartiklar (granskade enligt gängse peer-review-modell) ska göras fritt tillgängliga på nätet. Normalt sett publiceras forskningsartiklar i vetenskapliga tidskrifter som inte är tillgängliga annat än på särskilda bibliotek eller genom (mycket dyra) prenumerationer. Tanken med Open Access är att öppna upp så att fler än de som har tillgång till dessa kan ta del av resultaten. Problemet är ju att artiklarna ofta är skrivna på ett sätt som den som inte själv är forskare, eller på annat sätt ovanligt insatt i ämnet, förstår eller orkar ta till sig.

Några populärvetenskapliga presentationer, mer lättillgängliga för den bredare allmänheten såväl som exempelvis praktiker och politiker, verkar VR alltså inte kräva. Det är synd, men det är ju i alla fall ett steg på vägen. I väntan på att anslagsgivare verkligen ställer krav på att forskningsinstitutionerna ska lägga kraft på ODE, OmvärldsDialog och Engagemang, får vi lita till alla de som behärskar (iaf sina delar av) forskarspråket och samtidigt brinner för att dela med sig av kunskapen på ett lättfattligt sätt. Utöver duktiga vetenskapsjournalister på både Forskning & Framsteg, i radio och dagstidningar, finns ju många bloggare som ”översätter” forskningsresultat. Ta en titt i vår lista till vänster här på bloggen! Och det finns många fler!

Tags: , , , , ,

Nyskapande forskningskommunikation på ForskarFredag i Göteborg

Jag avslutade mitt inlägg förra fredagen med att skriva att jag besökt ”Seamhack” i Göteborg. Detta kvällsevenemang arrangerades av Vetenskapsfestivalen som en del av ForskarFredag. När jag kom vid 19-tiden var det en sjudande aktivitet i lokalen på Stadsmuseet. Rader av symaskiner stod uppställda. Där fanns drivor av material (pärlor, band, tyger, garn, nitar…) att inspireras av och välja bland. I ett hörn låg en stor klädhög där man fick botanisera om man inte hade något eget plagg med sig att sy på. I ett annat hörn var det ”Swap-O-Rama”, där man kunde byta sina gamla avlagda kläder med andra.

Vad i allsin dar har då en syjunta för ungdomar med forskning att göra? Jo, det visade sig snart. För tog man en paus – eller tog med sig sitt handarbete - berättade Otto von Busch, som nyligen doktorerat vid Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) vid Göteborgs universitet, om ”hacktivism” i hörsalen precis intill. Det var ett mycket engagerat, roligt och spännande föredrag om mode och design, om protester och politisk aktivism mot modeindustrin och vad som menas med ”hacktivism”. En ”hacktivist” hackar alltså inte datorer utan kända designers kreationer. Virka dig till exempel en ”kopia” av den där dyra Gucciväskan! Eller återanvänd dina gamla tråkiga kläder, sy om och dekorera dem med inspiration av någon berömd designer.

Otto von Busch talar om ”engaged fashion” - fritt översatt att vi konsumenter engagerar oss och tar del i modedesign. Eller som det står i beskrivningen på HDK/GU: ”en designerroll som experimenterar med hur mode kan hackas, bändas, trimmas och delas mellan många, som en form av social design och politisk aktivism”. Han liknade denna hacktivism vid ”fanfiction”, dvs. fans som skriver in sina egna historier inuti de stora, beundrade, berättelserna i t.ex. filmer eller böcker.

När Otto inte stod på scenen och pratade var han med bland symaskiner och tyghögar, hjälpte till med idéer och svarade på frågor. På lördagen skulle kreationer som skapats under kvällen visas upp på Bokmässan! Då var jag inte kvar, men Kunskapsbloggen kommenterar.

Hemsidan >Self_passage< innehåller en hel del information om forskningsprojektet. Jag fick också ett ex av pocketutgåvan (!) av Ottos doktorsavhandling, ”Fashion-able: Hacktivism and Engaged Fashion Design”. Den är späckad med bilder. Tanken – berättade han för mig – med pocketversionen är att även de som inte gillar att läsa mycket text ska kunna ta till sig innehållet genom bilder och bildtexter. För i den här branschen läser folk helst inte alls, sa han…

Det kallar jag målgruppsanpassad forskningskommunikation!

Tags: , , , , ,

(O)sunt förnuft?

Det är internationella bröstcancerdagen i dag, och därmed drar årets RosaBandet-kampanj igång.

Jag lyssnade i morse på ett inslag i P1-morgon där Karin Bojs, chef för Dagens Nyheters Vetenskapsredaktion, debatterade mot Elizabeth Johansson, Cancerfonden, om de sistnämndas rekommendationer till kvinnor i Rosa Bandet-kampanjen. Karin Bojs gör i dagens DN ner kampanjen och i artikeln intill reds ut vad forskningen f.n. säger om hur man själv kan minska risken för bröstcancer.

Självundersökning av brösten tillhör inte de åtgärder som har någon påvisad effekt på bröstcancerrisken – det finns till och med de som menar att det har negativa effekter – men trots det för Cancerfonden fram just detta som den viktigaste åtgärden jämte att gå på sin mammografi, t.ex. i en helsidesannons i samma tidning. Andra åtgärder som har bevisad effekt nämns inte alls. Denna annons hävdade dock Johansson att hon inte sett.

Johansson, som alltså representerar en viktig kunskaps- och informationsspridare, tillika forskningsfinansiär, när det gäller cancersjukdomar, säger i inslaget att ”vården ska ju baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, men här handlar det ju inte om vård utan mer om sunt förnuft”!

Sunt förnuft, i motsats till vetenskapligt baserad kunskap, alltså? Eller hur ska vi förstå ett sådant uttalande?

Jag föredrar faktiskt vetenskapens öppna, prövande och ständigt ifrågasättande hållning framför ett envist hävdande av någons (oklart vems) ”sunda förnuft”.

Radiodebatten, som efter ett tag nästan spårade ur när Bojs och Johansson försökte överrösta varandra, finns att lyssna på på SRs webb.

Tags: , , ,

Forskare eniga att kommunicera mera!

Många utifrån ställer krav på forskare att kommunicera. Men vad tycker forskarna själva om att samverka med omvärlden? Och hur kan forskarna bli bättre på dialog och samspel med samhället i stort? Det var frågor som diskuterades av närmare hundra forskningsledare vid seminariet ODE – Omvärldsdialog och EngagemangKungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, den 25 augusti.

Arrangörer var VA tillsammans med IVA, Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien och Vetenskapsrådet.

Seminariet leddes av Camilla Modéer, generalsekreterare VA och Carl Johan Sundberg, forskare vid Karolinska Institutet och initiativtagare till ESOF. Inbjudna inspiratörer, som både är välmeriterade forskare och duktiga kommunikatörer, berättade om sina drivkrafter för att samverka.

Eva Österberg, professor emerita i historia vid Lunds universitet, såg fyra huvudskäl till att kommunicera forskningsresultat:
- för forskningens egen skull eftersom forskning ÄR kommunikation. Allt som blir vetenskapliga resultat tillkommer i dialog mellan flera människor och resultaten fördjupas och filas på vid seminarier och konferenser. Forskningens kvalitet bygger på att forskare hela tiden kommunicerar.
- av demokratiska skäl. Det handlar både om samhällets krav på insyn och om att föra ut forskningen till människor som alla påverkas av och har nytta av den, liksom att sprida kunskap om själva forskningsprocessen.
- av existentiella skäl. Människor har en strävan efter att skapa ordning och sammanhang i livet och att bygga relationer för att kunna leva så gott som möjligt.
- av kulturella skäl. Kulturen är det sätt att fungera som vi delar med andra. Natur, historia, språk, musik etc. utgör vår kollektiva livsform som bidrar till att skapa identitet, och denna kunskap behöver överföras till en vidare krets.

Johan Åkerman, professor i tillämpad spinntronik vid Göteborgs universitet, berättade att han startat ett företag för att nyttiggöra sin forskning, att han skrivit om sin forskning i tidskriften Forskning&Framsteg, varit i skolor och berättat vad forskning är och vad forskare gör om dagarna, suttit i juryn för olika slags tävlingar och hållit föredrag för alumner – som gav många nya infallsvinklar.

Han såg också moraliska skäl till att samverka:
- Har man fått statliga medel är det en skyldighet att ställa upp när man blir tillfrågad att tala om sin forskning. Det är ett rimligt sätt att betala tillbaka och förklara så bra man kan.
Men den viktigaste anledningen är att kvaliteten på forskningen förbättras när den stöts och blöts med olika personer och perspektiv.

Johan Åkerman var kritisk till att det inte finns några riktlinjer, styrdokument eller indikatorer för att mäta samverkan. Göran Sandberg, rektor vid Umeå universitet, höll med om att mer behöver göras men att det nu i alla fall är möjligt för lärosätena att budgetera för samverkansaktiviteter, något som formellt sett blev möjligt först i och med den senaste forskningspropositionen.

Agneta Richter-Dahlfors, professor i cellulär mikrobiologi vid Karolinska Institutet, instämde i att omvärldsdialog är nödvändig för att kunna maximera nyttan av forskningen. Man behöver kunna kommunicera populärvetenskapligt även till andra forskare, till exempel i ansökningar om forskningsmedel och för att kunna samarbeta tvärvetenskapligt.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, har alltid fått stöd från sina kollegor i att kommunicera populärvetenskapligt. Han tyckte inte att han behöver anpassa budskapet till olika målgrupper utan att man kan tala för en mellanstadieklass och för akademiledamöter på ungefär samma sätt. Samma frågor och nyfikenhet finns på båda håll. Ett gott sätt att få forskare att kommunicera är att vädja till deras fåfänga, menade han. Det är ju kul att bli publicerad i populärvetenskapliga tidningar till exempel.

Olle Granath, ständig sekreterare vid Kungl. Akademen för de fria konsterna berättade om hur han som chef på Nationalmuseum under 90-talet varit med om att producera flera utställningar som byggde på och förde ut forskningsresultat.

Göran Sandberg, rektor vid Umeå universitet, menade att ingen ifrågasätter att vi ska premiera samverkan. Frågan är bara hur vi bäst går till väga och vad det är som ska mätas. Han menade att diskussionen för mycket handlar om hur man når fram i media.

Forskarna satt hela dagen placerade vid runda bord. De fick i två pass diskutera både hur de ser på dialog och vad det finns för möjligheter och hinder med samverkan. Nio kommunikatörer satt med för att notera vad som sades under rundabordsdiskussionerna, däribland doktoranden Malin Sandström, som bloggat om seminariet

Diskussionerna rörde bland annat vikten av att kunna översätta ”vetenskapska” till svenska, att målgruppsanpassa sin kommunikation och att fokusera mer på dem som ska använda sig av den forskningsbaserade kunskap som kommer fram, att lära sig hur media arbetar, att medieträna och att ta hjälp av lärosätenas kommunikatörer.

Flera tog upp svårigheterna att kommunicera osäkra resultat och olika problem som uppstått vid kontakter med journalister. Glädjande för VA var att många menade att allmänheten är en viktig och givande dialogpartner och att både personliga möten och sociala medier får allt större betydelse. Flera underströk också att lärare och unga är viktiga målgrupper – och det gäller att börja samtala om forskning redan när barnen är riktigt små och naturligt nyfikna.

På flera håll sades att kulturen vid universiteten är på väg att förändras så att samverkansaktiviteter faktiskt börjar ses som meriterande men att fler incitament för samverkan behövs och att det är svårt att mäta sådana aktiviteter.

Flera uttryckte, precis som Eva Österberg, att existentiella frågor väcker människors engagemang,  att människor är emotionella och att det därför är viktigt att använda sig av berättelser och många olika uttryck och former när man kommunicerar om forskning.

En del av det som kom fram runt borden togs också upp i den avslutande diskussionen i plenum om vad som behöver göras framöver för att förbättra ODE: att fler mötesplatser behövs, att kommunikation behöver planeras strategiskt och att både doktorander och mer seniora forskare behöver utbildning i att kommunicera var några av slutsatserna.

Gunnar Öquist, ständig sekreterare vid Kungl. Vetenskapsakademien, sade avslutningsvis att det vore bra med fler liknande seminarier runt om i landet framöver. För att inspirera och underlätta för sådana arrangemang dokumenterades seminariet i form av video, radio och skrift. Videoinspelningar av inspiratörernas inlägg, liksom ett utförligare seminarierereferat, publiceras inom någon vecka på VAs webbplats. Där finns redan ett ljudklipp med korta inlägg om vikten av omvärldsdialog med de medverkande inspiratörerna. Senare i höst kommer längre uppföljande intervjuer med inspiratörerna att publiceras, liksom handfasta tips för den som vill anordna liknande seminarier framöver.

Tags: , , , , , ,

Är nationalekonomi en vetenskap?

I tisdagens Vetandets Värld i P1 ställde Kristoffer Gunnartz den frågan till dels Lars Pålsson Syll, professor i samhällskunskap vid Malmö högskola och dels Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Den förstnämnde var kritisk till nationalekonomins metoder och menade att det mest handlar om gissningar och att de matematiska modellerna är oanvändbara. Den andre var av motsatt åsikt, menade att det finns likheter med medicinsk forskning och nämnde att man i ekonomisk forskning tar hjälp av t.ex. beteendevetenskap.

Frågar man allmänheten om hur vetenskapligt nationalekonomi är blir svaret ”nja… inte särskilt”. Drygt hälften bedömer ämnet som i hög grad vetenskapligt. Medicin anser å andra sidan nästan alla är vetenskapligt. (Se VA-barometern 2008)

I programmet togs också den omdebatterade frågan om chefsbonusar upp. Gör de verkligen någon nytta? Går det bättre för företaget om vd har en rejäl bonus? Det finns faktiskt forskning om det, och enligt den verkar nyttan med bonusprogram vara ganska tveksam - i alla fall om de utformas som de oftast gör i dag.

Daniel Waldenström, nationalekonom vid Institutet för Näringslivsforskning, framförde att bonus egentligen borde ges under dåliga tider, för det är då cheferna verkligen skulle behöva motiveras och stimuleras att ta de riktigt svåra besluten! Provokativt, måhända, men låter ju egentligen rimligt. När behöver vi andra uppmuntran? När allt rullar på och går bra eller när det är motigt?

Lars Pålsson Syll avslutade med att säga att om nationalekonomi inte ska dö ut som vetenskap måste den vara relevant för den verklighet vi lever i, och nationalekonomerna måste bli bättre på att förmedla sin kunskap – till allmänheten, börsanalytiker, journalister, politiker m.fl.

Programmet finns att lyssna på på programmets hemsida. Där finns också möjligheter att läsa kommentarer från lyssnare och själv kommentera.

Tags: , , , ,

Influensan – är mardrömmen snart här?

Idag läser vi att WHO skruvat upp varningsnivån för pandemi till en femma på den sexgradiga skalan. Burr… påminner om en otäck film jag såg för ett tag sedan. Nu sätts myndigheternas (och deras forskare/experters) kommunikation med/till allmänheten verkligen på prov. Hur undviker man att folk panikköper Tamiflu?

Gustav Holmberg ger på sin blogg flera bra lästips för den som vill läsa på om influensan. Också han ställer sig den intressanta frågan om hur människors tar till sig och värderar information om allvarliga sjukdomar.

Uppdatering, mer läsning och lyssning: Via Nordegren i P1 blev jag nu på eftermiddagen varse att Inger Atterstam i SvD i dag skriver om dem som tjänar på vår oro – ”larmindustrin”. I Nordegren-intervjun nämnde hon tre svenska myndigheter…

En skön och feberfri Valborgshelg önskar vi på VA!

Tags: ,