Hur kan forskare förmås att föra en mer aktiv dialog med omvärlden? Den frågan diskuterar vi ofta, nu senast vid ett seminarium kallat ODE (OmvärldsDialog och Engagemang) som både Cissi (här på bloggen) och Malin (Vetenskapsnytt) har redogjort för. Frågan sysselsätter dock inte bara svenskar.
Via Stjärnstoft och kugghjul fick jag tips om den här artikeln. Det är ett gästblogginlägg på Science and Entertainment - ett spännande program som drivs av The National Academy of Sciences i USA.
Författaren Chad Ozel, fysikprofessor vid Union College, tar itu med uppfattningen att forskare är dåliga kommunikatörer. Det är de inte alls! Forskning handlar ju om att kommunicera! Det är närmast omöjligt att forska utan att kommunicera, skriver Ozel. Men precis som i andra yrkesgrupper har kommunikationsförmågan utvecklats för att passa en speciell publik – i detta fall andra forskare.
The question, then, is not how to get scientists to develop communications skills, it’s how to get them to apply the skills they already have to the problem of talking to the general public.
Att åstadkomma en sådan förändring är dock ett svårt problem eftersom de system som finns inom akademin går ut på att belöna kommunikationen med andra forskare. Dialog med allmänheten ignoreras i bästa fall, fortsätter han, och ofta motarbetas den till och med .
Men det finns ljus i tunneln! För, påpekar Ozel, forskare är pragmatiska, så om de blir övertygade om att kommunikation med allmänheten är nödvändig så kommer de att hitta ett sätt att lösa det på!
Ozel resonerar sedan om olika sätt att ändra incitamentssystemen i akademin, och landar i en viktig poäng: Det måste i den akademiska kulturen finnas en respekt för kommunikation - den måste ses som värdefull. Att inrätta särskilda tjänster för forskare inriktade på att kommunicera fungerar inte om det samtidigt föds en inställning att de som besätter dessa tjänster är de som inte dög till att bli ”riktiga” forskare. En möjlighet vore, menar Ozel, att använda prestigen hos t.ex. de nationella akademierna för att skapa denna ”respekt” eller status.
Jag kan bara instämma. ODE-seminariet var ett resultat av att Kungl. Vetenskapsakademien, KVA, kontaktade oss med en fråga om att ”göra något tillsammans”. Efter hand engagerades både Kungl. Ingenjörsakademien och Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien som aktiva partners. Vi tror att det var viktigt för resultatet att akademierna stod bakom det hela, fanns med på själva seminariet och visade engagemang för frågorna och därmed visade hur viktiga de är.
Men hur var det med de där incitamenten och belöningarna då?
Åka (Stjärnstoft och kugghjul) funderar i sitt inlägg över en del av de kommentarer som Ozel fick på sin bloggartikel. Där framförs att forskarna inte borde behöva någon annan kompensation än känslan av att göra något gott för mänskligheten, att forskningen är sin egen belöning. Det är en märklig synpunkt, menar Åka och undrar:
Är det inte bra att det finns många vanliga människor, med vanliga mänskliga behov, som forskar? Är man besviken på att vetenskapare inte är mer överlägsna och idealistiska?
Vi har, som en slags ”slogan” för ForskarFredag, använt uttrycket ”Forskare är vanliga människor med ovanligt spännande jobb”. Jag tror att just det är ett av de viktigaste målen med omvärldsdialog – att visa att forskare faktiskt är vanliga människor av kött och blod!
