forskare

För tre veckor sedan skrev VAs generalsekreterare tillsammans med högsta cheferna vid KVA, IVA och KSLA en debattartikel i UNT om vikten av att universiteten satsar på ODE (OmvärldsDialog och Engagemang), eller ”samverkan” på högskolelagsspråk. Jag skrev om artikeln här på bloggen samma dag.

Artikeln har väckt debatt i olika fora och vi har även fått direkta mejl och samtal. Här följer några glimtar från och reflektioner kring den offentliga debatten.

I söndags fanns en debattreplik från Björn Brorström och Staffan Lööf, högskolan i Borås i UNT. De vill balansera det som de beskriver som ”det mörka perspektiv” som tecknas i debattartikeln genom att visa på goda exempel vid sin egen högskola. De skriver bland annat:

”Debattörerna manar svenska lärosäten att i högre grad lyssna på det omgivande samhället. Vi vågar inte påstå att vi har lyckats med uppgiften, men kan peka på att ansträngningar har gjorts för att fånga det kvalificerade yrkeslivets egenupplevda utvecklingsbehov.”

Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet, är mer drastisk på sin blogg. Han skriver att det är ”ett djävla tjat” på forskarna och att universitetet redan lägger mycket resurser på ”att informera om forskning”. Bremers ordval låter för mig som om han tänker sig att samverkan är en enkelriktad verksamhet, medan vi på VA eftersträvar något dubbelriktat – en dialog.

Stockholmsuniversitets Studentkår pekar på att sådan dialog kräver aktivitet från två parter, och att intresset från exempelvis näringsliv och politiker ibland är svalt.

Doktoranden Jeanette Fors å sin sida har en intressant vinkel när hon tycker att det handlar om ett mycket större problem än att forskare saknar incitament och kunskap om kommunikation:

”Det problemet handlar om ett slags motstånd bland forskare själva att diskutera offentligt och ta ställning till resultat. På något sätt ligger det i kulturen att publicera för de likasinnade (de som skriver eller forskar inom precis samma område), och inte för allmänheten. Det handlar snarare om att man inte vill vara öppen än om att man inte kan vara öppen.”

Björnbrum tar upp debattartikeln i ett resonemang om hur ”knäppgökar”, till exempel förnekare av den globala uppvärmningen eller evolutionen ska bemötas. Han menar att vetenskapsbloggarna i bloggosfären – som inte debattartikelförfattarna nämnde – har en viktig roll att spela.

I UNTs kommentarsfält till debattartikeln framför Hans Calais och Maj-britt Hagman att hela problematiken beror på att svenska politiker ”har otroligt låg utbildningsnivå”.

Det är förstås riktigt att politiker är lågutbildade i jämförelse med de som forskar vid exempelvis ett universitet. I jämförelse med allmänheten har dock politiker hög utbildningsnivå, det såg vi i vår politikerstudie 2006.

Man kan naturligtvis diskutera vad utbildningskraven på exempelvis en riksdagsledamot eller en minister bör vara. Men våra politiker är valda av allmänheten för att representera dem. Om alla politiker hade forskarutbildning, och alla ministrar professorstitel, skulle de representera allmänheten då?

Nu är ju nivån på utbildningen inte det enda som betyder något. Vår studie visade också att de allra flesta politiker har en utbildning inom samhällsvetenskap. Få har en bakgrund i naturvetenskap, teknik eller medicin.

Skillnader i utbildning (både ämne och nivå) komplicerar självfallet dialogen – särskilt med forskare inom just dessa ämnen. Men om folk inte kan kommunicera med någon annan än de som har samma utbildning och utbildningsnivå som de själva har lär vi få problem – åtminstone om vi eftersträvar ett fritt, jämställt, öppet och demokratiskt samhälle.

Den viktiga frågan för samhället handlar väl om hur människor kan mötas, kommunicera och förstå varandra också när de har olika bakgrund – såväl socialt och kulturellt, som utbildningsmässigt? Även forskarsamhället måste anta den utmaningen – till exempel genom att anstränga sig för att begripa vad andra människor menar, varför de inte förstår eller vad det är som oroar dem.