Minnen från 1980 väcktes till liv när jag igår fick se sådana här, som jag trodde var för evigt ersatta av travestier som ”telefonjack – nej tack”:
Den som var på seminariet Vem talar sanning om kärnavfallet? , som igår arrangerades av Kärnavfallsrådet, kunde i alla fall få originalknappen av en av de organisationer som fanns representerade.
Kärnkraftsfrågan har ju verkat ganska avsomnad i Sverige efter folkomröstningen 1980. Men i klimatkrisens kölvatten kanske den vaknar till liv igen? Slutförvar av avfallet är ju en mycket stor och svår fråga, och det är egentligen konstigt att den inte uppmärksammas mer. Men, som det konstaterades på seminariet, den har förts ner på kommunal nivå – och därmed deltar inte rikspolitikerna i diskussionen. Kanske är det därför den inte syns mycket i media heller?
”Jag kände inte till Kärnavfallsrådet förut – och troligen gör inte majoriteten av Sveriges befolkning det heller”, inledde Orla Vigsø, docent vid Örebro universitet, presentationen av sin rapport Om argumentation i debatten kring slutförvaring. Analysen visar att debatten om slutförvaret av det svenska kärnavfallet präglas av en stark tudelning: Å ena sidan kärnkraftsindustrin, representerad av SKB, och å andra sidan miljörörelserna.
Det har, enligt Vigsø, utvecklats två olika ”språk”: man har helt olika syn på världen och vad som är viktigt. Det medför i sin tur att båda sidor anklagar varandra för att vara icke-rationella. Kärnavfallsfrågan är för kärnkraftsindustrin ett rent tekniskt problem som ska lösas, medan den för miljörörelsen är ett stort (kanske t.o.m. olösligt) miljöproblem som i sig själv är ett argument mot kärnkraft. Dessa två frågor går därför inte att lösgöra från varandra, sa Vigsø.
Avfallsfrågan är också extremt teknisk i sin karaktär. Vad måste man göra när det blir så tekniskt att man inte förstår? Jo, man måste lita på den som talar. Allt blir en fråga om förtroende! Och förtroendet påverkas i sin tur av vilken syn på vetenskap man har, och den skiljer mellan de två sidorna, menade Vigsø. Om förtroende talade Sverker Jagers, Göteborgs universitet, mer senare under dagen.
Tyvärr definieras ibland frågor som tekniska fastän de egentligen är politiska, något Vigsø tyckte var ett av de största problemen i hela debatten. Det gäller t.ex. vilka risknivåer som är ”rimliga” eller ”acceptabla”. Det är inte teknikexperternas sak att avgöra det, utan politikernas.
En annan intressant iakttagelse var att argumentationen riktats till de redan ”frälsta” i de egna leden snarare än att försöka få någon att byta ståndpunkt – något som tar sig uttryck i bl.a. tvärsäkerhet och brist på fördjupning av argumenten. I stället staplas olika argument utan logiska samband, och det lämnas åt åhöraren att länka samman dem. Men, skriver Vigsø:
… om inte kopplingen sker explicit måste det bero på att talaren anser att publiken själv är förmögen att skapa detta sammanhang. Men eftersom en väsentlig faktor bakom en sådan förmåga är en acceptans av grundläggande förhållanden (orsaksförhållanden, värderingar), innebär det även att man förutsätter en publik som redan delar ens grundsyn.
Naturligtvis höll inte de som analysen handlar om, de organisationer som sägs ingå i en s.k. ”kärnfamilj” inom vilken debatten förs, med Vigsø. De ansåg inte att det är låsta positioner, brist på dialog och att de inte försöker kommunicera med dem som är utanför den egna sfären. ”Vår hemsida är ju uppbyggd för att informera och övertyga”, som någon sa.
Jo… det må så vara… men tänk om problemet är att bara ”kärnfamiljens” egna medlemmar hittar dit?
Ny Tekniks nätupplaga har också en artikel om seminariet.
