Nästa fråga är förstås om klasskillnaderna ökar eller minskar, dvs. har vi ett växande problem eller är det på väg att försvinna? I vår studie har vi sett vissa tecken på att klasskillnaderna i förtroende för forskare ökat sedan 2002 då VAs undersökningar startade, men detta bör undersökas närmare.

På kort tid har dock två andra rapporter offentliggjorts som pekar på ökade ”kunskapsklasskillnader”:

Förra veckan kom en rapport från Skolverket (som använt statistik från International Civic and Citizenship Study, ICCS 2009) som visade på stora skillnader i ungas syn på och kunskaper om demokrati och samhällsfrågor beroende på föräldrarnas utbildningsnivå. Inte i något annat undersökt land var skillnaderna m.a.p. föräldrars utbildningsnivå lika stora som i Sverige. Skolverket menar att ”skolsegregation” förstärker skillnaderna. Samtidigt har Sverige enligt rapporten en ”beskedlig” skolsegregation jämfört med andra länder.

Vid ett seminarium i Visby i dag presenterar så Lärarnas Riksförbund en rapport baserad på SCB-statistik, som visar på ökande skillnader mellan hög- och låginkomsttagares barns betyg i grundskolan. LR menar (se till exempel artiklar på SVT eller DN) att det är friheten att välja skola som gör att betygsklyftorna ökar. I september 2009 publicerade Skolverket en rapport med liknande resultat och slutsatser.

(Andra menar som bekant att det faktum att barn inte längre är hänvisade till den skola som ligger närmast hemmet gör att skolsegregationen tvärtom minskar.)

I vår studie finner vi tydliga samband mellan synen på vetenskap/forskare och ”lycka”. Lycka i bemärkelsen tillit till andra människor, nöjdhet med demokrati & samhälle och självförtroende.

Skulle ett system där man mäter människors lyckonivå i stället för BNP – tankar som i dag framförs av lyckoforskaren Filip Fors på SvD Brännpunkt – kunna minska klasskillnaderna i Kunskapssamhället?

Uppdatering: Nu ligger den nya rapporten på LRs hemsida.

/Karin Hermansson

Psychiatrist Eric Bui and his colleagues at Toulouse University Hospital have written a letter in the journal Psychiatry Research entitled “Is Anakin Skywalker suffering from borderline personality disorder?”

For those of you not familiar with the Star Wars saga, Anakin Skywalker starts out as a heroic Jedi knight but later turns to the “Dark Side” and becomes the arch-villain Darth Vader.

Bui says Anakin Skywalker meets six out the nine diagnostic criteria for Borderline Personality Disorder (BPD), and could perhaps have been helped by psychotherapy.

Very entertaining research, of course but is it of any use? Bui and his colleagues argue that this study is important in several respects. It can help teach students about BPD; it can help explain the appeal of Star Wars to teenagers who present more frequent BPD traits than others;  and perhaps most importantly it can help increase recognition and acceptance of mental illness.

Recent VA studies have shown that the public have a low confidence in the potential of research to help prevent or cure mental illness. Any high profile sufferer – even if he is fictional – can perhaps help to address this issue.

// Esther Crooks

Some links

Darth Vader: May the Shrink be with you (The Guardian)

Is Darth Vader Mentally Ill? (The Week)

Does Darth Vader meet the diagnostic criteria for borderline personality disorder? (The British Psychological Society)

Member States agreed in March 2000 at Lisbon on a strategy to make the European Union the ”world’s most competitive and dynamic knowledge-based economy, capable of sustainable economic growth with more and better jobs and greater social cohesion.” In the globalised world of today, this ambition can only be realised if society takes the most out of science potential for understanding and changing the world we live in, in a responsible and sustainable way.

The creation of the European Research Area must therefore receive the support of all stakeholders, including citizens and civil society organisations.

Kommunikation med omvärlden, och olika samhällsgruppers/intressenters engagemang och support, är alltså viktigt för forskningen och för ERA. Vad tycker den europeiska allmänheten om det då, kan man undra?

Kommissionen har också just publicerat en ny Eurobarometer om européernas syn på (natur)vetenskap och teknik, ”Science and Technology” (EB 73.1). Jag fick den i min hand i dag, så jag har inte hunnit tugga i mig den i sin helhet, men av sammanfattningen framgår bland annat att en stor majoritet av européerna inte själva engagerar sig i samhällsfrågor som har med vetenskap/teknik att göra. 91% deltar aldrig eller nästan aldrig i öppna möten eller debatter om sådana frågor.

Å andra sidan menar en majoritet, 57%, att forskare borde vara bättre på att kommunicera om sin forskning. Av svenskarna uttryckte 51% den åsikten.

Vidare menade 76% av svenskarna i undersökningen att universitetsforskare är de som är bäst lämpade att förklara hur vetenskaplig och teknisk utveckling kan påverka samhället – långt före exempelvis journalister, politiker, konsument- eller miljöorganisationer. EU-snittet var 63%, vilket är en uppgång med 11 procentenheter sedan 2005!

Å andra sidan menade 66 procent av svenskarna (58% i snitt för EU) att vi inte längre kan lita på att forskare berättar sanningen om kontroversiella vetenskapliga frågor eftersom de blir allt mer beroende av pengar från industrin…

Liknande tankegångar och misstro mot forskare som är ”köpta” har vi fått i öppna frågor vi ställt i VA-barometern. I vår näringslivsstudie menade en av fyra tillfrågade svenskar att universitetsforskare tappar trovärdighet om de samarbetar med företag.

Står forskarsamhället inför ett dilemma när det från olika forskningsfinansiärer – inte minst EU-kommissionen – ställs krav på omfattande samverkan med näringsliv, andra forskningsinstitutioner, NGOs…? Hur tacklar de i så fall detta dilemma?

Jag tror att öppna samtal i olika fora om forskningens metoder, förutsättningar, resultat och användning är en bra väg att gå. Vad tror ni?

/Karin Hermansson

PS. Jag ska försöka återkomma med fler nedslag i Eurobarometern så småningom. När den senaste S&T-eurobarometern kom 2005 gjorde VA en genomgång av den ur svenskt perspektiv. Den rapporten finns att ladda ner här.

Har ni hört någon fälla den sortens kommentar någon gång? Det har jag. Men nu visar forskning att kunskaper inte hänger så mycket på gener som på skolan. Antalet skolår är dubbelt så betydelsefullt som antal levnadsår för intelligens, läsförståelse eller mer specifika kunskaper i t.ex. naturkunskap. Och mätningar visar att IQ ökar för varje generation – förmodligen en effekt av bättre utbildning.

- Väldigt många tror att om du är begåvad, så är du född sån och sen är du sån resten av livet. Det är ganska svårt att tränga igenom med budskapet att våra generella intellektuella förmågor utvecklas så pass mycket som de gör, säger Christina Cliffordson, professor på Högskolan Väst, i artikeln.

Tänka sig! Skolan är betydelsefull, och man lär sig massor av att gå där! Ibland när man lyssnar till debatten kan man tro något annat…

Något annat intressant som påpekas i samma artikel är att larmen som då och då går om att svenska skolbarn ligger dåligt till kunskapsmässigt i internationella jämförelser ofta bygger på data där hänsyn inte tagits till att svenska barn börjar skolan senare än i många andra länder. Baseras resultaten på antal skolår i stället för ålder, ser det plötsligt mindre illa ut. Statistik är svårt, som sagt.

Right?

Well, no. Why not come up with a solution? BP is dedicating some of its resources to heading a team asking for ideas from the public. It has so far received over 32,000 ideas.

This is crowd-sourcing in action. Originally used in a business context, the term ”crowd-sourcing” refers to the using ideas from a very wide but non-expert audience to try and solve intractable problems that are baffling the experts.  The crowd has a new perspective, has an enormous collective imagination and can suggest something completely unexpected.

However there have been some criticisms of BP for not releasing enough detailed technical information about pressure, pipe diameters, depths and so on.

As summed up by Prof Steven Sears, chairman of the petroleum engineering department at Louisiana State University, it is unlikely that ”a random guy with an English degree” will crack this problem. It is probably going to be someone with a science background. Perhaps ”… someone who has some tangential experience – it isn’t some experience that BP thinks to tap.”

Many parts of the media have ridiculed the whole idea – “If the experts can’t solve it then what is the point of asking us?” they cry.

Personally I salute BP for this – the cost is minimal and although the chances are perhaps small they are exploring all avenues, swallowing their pride and asking the whole of society for help.

So if you have any ideas, let BP know today! You never know, they might not have thought of it…..

Some links

BP and the oil spill

The story on the BBC

Crowd-sourcing

//Esther Crooks

The flight ban is lifted, regulations have been reviewed. The question is, how did science come out of this crisis?

I am afraid to say, not very well. At least not in Public Relations terms. Watching a popular satirical comedy show on TV (Have I got News for You) the other night I was distraught to hear the events interpreted as follows:

1. Scientists decide ash is too dangerous for planes to fly through. All flights are grounded.
2. Airline companies not pleased and start putting pressure on government to lift ban.
3. Government puts pressure on scientists.
4. Science changes its conclusions under political/commercial pressure.
5. Ban is lifted.

Of course this is not what happened. The airline companies were not pleased and therefore carried out 96 hours of test flights. They worked with the plane manufacturers and the CAA (Civil Aviation Authority) to determine what exactly a safe level of ash in the atmosphere is and set new tolerance limits (the original limit was zero).

However this more complicated and less adversarial story was perhaps not as newsworthy.

Or perhaps the CAA just needs a better PR person.

Some links:

A report on the crisis by the Guardian newspaper

Volcanic Ash Cloud restrictions embarrassing – from the Telegraph newspaper

 “The Truth behind the opening of the skies” by the CAA

 Esther Crooks

Den frågan ställdes i söndagens Filosofiska rummet i P1. Utgångspunkten var ett samtal om filosofi i praktiken, i vården. Kan filosofer hjälpa till i de beslut som vårdpersonal har att fatta? Bör filosofer vara med även i samtal med patienter och/eller anhöriga? Vilket ansvar kan och bör de i så fall ta?

I måndags kom Socialstyrelsen med sitt förtydligande om att avbryta livsuppehållande vård om patienten själv vill. Frågor om läkarens ansvar och en döende människas rätt i livets slutskede aktualiserades när en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus greps misstänkt för dråp, och när en totalförlamad kvinna begärde att få avsluta den respiratorbehandling som håller henne vid liv.

Mer eller mindre aktiv dödshjälp och smärtlindring i livets slutskede väcker mängder av etiska frågor, och debatten lär fortsätta. Hur många utanför de etiska råden tänker på att filosofer har något att bidra med i den diskussionen, eller att filosofi över huvud taget kan ha med vård att göra?

När vi i våra undersökningar har frågat allmänheten hur viktigt det är att satsa statliga medel på forskning inom filosofi svarar bara en av fem att det är mycket eller ganska viktigt – att jämföra exempelvis med de nio av tio som anser miljöforskning lika viktig. Nästan lika många har ingen uppfattning (17 procent). Knappt två av fem menar att filosofi är vetenskapligt ämne, och även i den frågan är det många som inte vet.

Vår hypotes är att de låga siffrorna beror på att många inte riktigt vet vad ämnet i fråga egentligen handlar om. Filosofi – vad är det? Någon som filosoferar över något? Det låter ju ganska oviktigt och inte helt seriöst, eller…? Men om vi hade formulerat frågan i den här stilen: ”hur viktigt anser du att det är att satsa på forskning om etiska frågor kring dödshjälp och vård i livets slutskede?”

Tror ni som jag att svaren sett annorlunda ut då?

Om det är så är förstås nästa fråga: varför vet så många inte vad filosofi är eller vad filosofer gör? Vems ansvar är det att ändra på kunskapsbristen? Kan någon annan än de själva berätta om och visa vad deras kunskap kan användas till – att den kanske inte är så ”omotiverad”…?

Vad tycker du?

/Karin Hermansson

Själv var jag mer intresserad av resonemangen kring vad som ligger bakom förtroende för samhällsinstitutioner och intresse för kulturaktiviteter. Lite skojigt var det också att få reda på att både vulkanen (twitter.com/eyjafjalla) och askmolnet (twitter.com/theashcloud) twittrar. Detta föranledde medieforskaren Annika Bergström att avsluta sin presentation med påpekan att ”den som gör ett politiskt utspel på internet gör det i en värld där vulkaner twittrar”.

Under tiden var Vetenskapsfestivalen i full gång runtom i stan, så efter att ha avnjutit SOMs alla siffror roade jag mig bland Universeums hajar och utställningar under ”Science Night”. Karin Bojs skriver också om Vetenskapsfestivalen och Universeum på DNs nystartade vetenskapsblogg.

Jag hade sedan det stora nöjet att få hälsa på i festivalens Experimentverkstad. Den är en del av Skolprogrammet som pågår under två veckor (programmet för allmänheten är bara öppet denna vecka). I verkstaden sjöd det av liv. Sju mellanstadieklasser (4-6) gav sig i kast med reaktiontester, energicyklar, camera obscura, spaghettibyggen, mm.

- Det är jätteroligt, och nu är det ganska lugnt. Du skulle varit här i förmiddags när vi hade 18 stycken 0-3-klasser! sa en av studenterna som arbetar som värd vid de olika stationerna. Han pluggar annars till socionom men stod nu vid en station som handlade om rymden. Hur går det då, att guida i ett helt annat ämne, undrade jag. Ja, men det går bra! Man får lära sig! Studenterna som tar jobb på festivalen får utbildning på stationerna och en skriftlig handledning att ta till om minnet tryter eller frågorna blir svåra.

- Jo, det är kul, men det är lite tråkigt att det inte kommer så många när det handlar om matte, sa en tjej som själv pluggade matematik och var värd för en station där det gällde att lista ut hur man skulle ta sig igenom ”labyrinter” på golvet. Man borde nog egentligen ha en tävling, för när jag säger att jag slår vad om att du inte löser den där – då blir de intresserade och ska bara tävla!

- Ja men då försöker vi ordna en tävling. Vi har ju flera dagar kvar, svarade genast Sofia Lindberg, som ansvarar för Experimentverkstaden och gick med mig under en del av rundvandringen.

Jag hoppas att de kom på något bra upplägg och att det hjälpte till att dra in barnen/ungdomarna i mattemontern. Att locka fram tävlingsinstinkten kanske är ett bra sätt att övervinna den rädsla många har för matte?

I en del av den stora maskinhallen som inrymde verkstaden löpte ett stort grått skynke som en lite mystisk ”vägg”. Där bakom sitter ”en riktig forskare” och forskar, avslöjade Sofia! Jag undrar om han uppskattade närheten till omvärlden just där och då…?

Slutligen gick jag runt en stund i Nordstan, Göteborgs shoppinggalleria. På en scen stod Chalmersprofessorn Christian Ekberg och berättade att radioaktiv strålning inte är så farlig som vi tror. I ett hörn satt ett gäng ungdomar under en lampa som öppnade eller slöt sig beroende på energiförbrukningen och lyssnade på en presentation om smarta prylar. Och några steg längre bort drog jag efter andan vid anblicken av Mattias Klums foton från Borneo.

Utanför hade det vid det laget börjat falla en snöblandad nederbörd i en iskall vind. Men innan dess hade jag hunnit konstatera, liksom Karin Bojs på sin blogg, att våren kommit lite längre i Göteborg än här hemma i Stockholm.

/Karin Hermansson

Ett askmoln – inte ett terroristattentat – lamslår flygtrafiken i norra Europa. Det låter osannolikt men har faktiskt hänt. Reynir Bödvarsson, seismolog i Uppsala, får besvara frågor om hur länge det ska pågå och om askan är farlig att andas in. I radion i morse förklarades hur askan/lavapartiklarna bildas när vatten från glaciären träffar den heta lavan. Hur spännande som helst! Jag hoppas att landets lärare tar sig tid att förklara för alla skolbarn vad som händer. Själv ställde jag ut en vit tallrik i regnet i morse för att se om det kommer några lavapartiklar på den (Bödvarssons tips).

”Kan Sverige klara flygstoppet?”, frågade Aktuellts programledare igår. Tjaaa… vad har vi för val? undrar jag. Svenska myndigheter tror på snabb lösning, står det i DN idag. Men ingen kan veta hur länge utbrottet kommer att pågå, som Bödvarsson påpekar.

I ett radioreportage i morse hörde jag en fåordig bonde som bor nära vulkanen säga ”man får bara leva med det – det går inte att göra något åt”. I vintras hörde jag något liknande från en man någonstans i norra Norrland: ”Det är som det är med den, snön”.

Men att ”leva med det” är inte riktigt en livsfilosofi som präglar nutidsmänniskan. Tanken att någon naturens nyck skulle stoppa en resa, en leverans eller ett möte… Njae.

Det är förstås förfärligt om akuta sjuktransporter och organleveranser inte kan göras, men vi kan inte göra mycket åt vare sig snöoväder eller vulkanutbrott. Det går inte att som Bamse bära iväg ett stort klippblock och proppa igen vulkanen med det.

Det vi kan göra är att försöka hitta lösningar på de problem som uppstår och försöka undvika att bygga ett samhälle som är alltför sårbart. En sådan här situation är ett tillfälle för forskare – inte bara seismologer utan även t.ex. statsvetare och kommunikationsforskare – att sätta sig tillsammans med myndigheter och politiker och föra en dialog om vilka lärdomar som kan dras.

Fast de kanske måste föra dialogen i form av en webb-konferens, om de inte kan flyga till varandra!

PS Krisinformation.se samlar information från olika myndigheter om utvecklingen.

/Karin Hermansson

One natural question over the years has been, “But what if it hadn’t worked?” The long-standing theory that the capsule with the frozen bodies of the astronauts would have floated off into space as an everlasting monument to the space mission has now been shown to be untrue.

An  article in the Times newspaper this weekend reports how a team of experts in Philadelphia have carried out computer simulations to show that in fact – much less dramatically – the spacecraft and the (dead) astronauts would have been pulled in into the earth’s atmosphere by the moons gravity and incinerated after only 5 weeks.

There is little doubt though that the rescue of the Apollo 13 is one of NASAs finest moments and something to be wondered at still. Perhaps Mr Obama may be regretting cutting the manned space programme as he watches the anniversary coverage. (Or maybe not, the man has some tough decisions to make!).

If, like me, you know most of what you know about Apollo 13 form the film (released 1995 and starring Tom Hanks if you missed it), you may be surprised to know that those immortal words,  “Houston, we have a problem” were misquoted by Mr Hanks, and were in fact “Houston, we’ve had a problem”. Not quite the same somehow…

And incidentally there are some amazing photos on the NASA site of the current mission’s space walks.

Esther Crooks