Forskningsförtroende

Arkiv för kategorin Forskningsförtroende.

Kommunicera mera, forskare!

22 juni 2010 i Forskningsförtroende, Nyhetskommentarer, Samverkansuppgiften av Karin | 2 kommentarer | Bokmärk eller dela

Lissabonstrategin, som nyligen löpte ut utan att målen kommit särskilt mycket närmare, ersattes tidigare i våras av en ny: Europa 2020. På sin sprillans nya webbportal för European Research Area, ERA, skriver EU-kommissionen:

Member States agreed in March 2000 at Lisbon on a strategy to make the European Union the ”world’s most competitive and dynamic knowledge-based economy, capable of sustainable economic growth with more and better jobs and greater social cohesion.” In the globalised world of today, this ambition can only be realised if society takes the most out of science potential for understanding and changing the world we live in, in a responsible and sustainable way.

The creation of the European Research Area must therefore receive the support of all stakeholders, including citizens and civil society organisations.

Kommunikation med omvärlden, och olika samhällsgruppers/intressenters engagemang och support, är alltså viktigt för forskningen och för ERA. Vad tycker den europeiska allmänheten om det då, kan man undra?

Kommissionen har också just publicerat en ny Eurobarometer om européernas syn på (natur)vetenskap och teknik, ”Science and Technology” (EB 73.1). Jag fick den i min hand i dag, så jag har inte hunnit tugga i mig den i sin helhet, men av sammanfattningen framgår bland annat att en stor majoritet av européerna inte själva engagerar sig i samhällsfrågor som har med vetenskap/teknik att göra. 91% deltar aldrig eller nästan aldrig i öppna möten eller debatter om sådana frågor.

Å andra sidan menar en majoritet, 57%, att forskare borde vara bättre på att kommunicera om sin forskning. Av svenskarna uttryckte 51% den åsikten.

Vidare menade 76% av svenskarna i undersökningen att universitetsforskare är de som är bäst lämpade att förklara hur vetenskaplig och teknisk utveckling kan påverka samhället – långt före exempelvis journalister, politiker, konsument- eller miljöorganisationer. EU-snittet var 63%, vilket är en uppgång med 11 procentenheter sedan 2005!

Å andra sidan menade 66 procent av svenskarna (58% i snitt för EU) att vi inte längre kan lita på att forskare berättar sanningen om kontroversiella vetenskapliga frågor eftersom de blir allt mer beroende av pengar från industrin…

Liknande tankegångar och misstro mot forskare som är ”köpta” har vi fått i öppna frågor vi ställt i VA-barometern. I vår näringslivsstudie menade en av fyra tillfrågade svenskar att universitetsforskare tappar trovärdighet om de samarbetar med företag.

Står forskarsamhället inför ett dilemma när det från olika forskningsfinansiärer – inte minst EU-kommissionen – ställs krav på omfattande samverkan med näringsliv, andra forskningsinstitutioner, NGOs…? Hur tacklar de i så fall detta dilemma?

Jag tror att öppna samtal i olika fora om forskningens metoder, förutsättningar, resultat och användning är en bra väg att gå. Vad tror ni?

/Karin Hermansson

PS. Jag ska försöka återkomma med fler nedslag i Eurobarometern så småningom. När den senaste S&T-eurobarometern kom 2005 gjorde VA en genomgång av den ur svenskt perspektiv. Den rapporten finns att ladda ner här.

Tags: , , , ,

Ansökningsträsket

12 maj 2010 i Forskningsförtroende av Karin | 3 kommentarer | Bokmärk eller dela

KVAs forskningsstrategiska utskott har uppmärksammat forskningsansökningseländet. På gårdagens DN debatt presenterar Gunnar Öquist och Jan S Nilsson om en ny rapport som utskottet publicerat, där det bland annat framkommer att det gått åt i runda slängar 80 arbetsår för att åstadkomma alla de ansökningar som Vetenskapsrådet fick in under 2008. Av dessa 80 arbetsår var 60 till föga nytta eftersom drygt tre av fyra ansökningar inte beviljades.

Astrosmurfen tar diskussionen ett steg längre genom att framföra att utveckling och kreativitet hämmas av konkurrensen och de korta projekttiderna:

Ingen vågar ta tag i några högriskprojekt, ingen har tid att jobba med de verkligt stora frågorna och ingen har tid att driva sidoprojekt, spinn-off-idéer och utveckla intressanta tillämpningar av sina resultat som exempelvis kan leda till nya patent. Vill man att forskningen ska ta oss in i framtiden, då måste perspektiven bli mer långsiktiga och unga forskares villkor måste bli bättre.

På ledarplats idag undrar DN om ansökningssystemet dessutom kan vara ett hot mot mångfald och kvalitet. Naturvetarna framför idag på Naturvetarbloggen ytterligare förslag och efterlyser bland annat en blocköverskridande överenskommelse om forskningspolitiken.

Forskning ska komma till nytta, om än inte omedelbart så åtminstone på sikt – så kan man sammanfatta de svar vi får i våra undersökningar av allmänhetens syn på forskning och forskare. Vi frågar inte om vad man tycker om all den tid som forskarna inte lägger på forskning, utan på att författa planer och förslag till forskningsprojekt. Vad tror ni vi skulle få för svar om vi frågade om det?

Diskussionen handlar om tilldelning av svenska forskningsmedel. Min personliga erfarenhet är dock att EUs forskningsmedel är ”värstingar” i det här avseendet. Det går åt enormt mycket tid för att göra beskrivningar av den forskning som ska göras, hur många timmar som varje moment beräknas ta, vilka resultat som förväntas, vilken effekt dessa kommer att ha på olika samhällsproblem och hur man tänkt publicera och sprida resultaten.

Jag har varit med om att granskare från EU-kommissionen sedan nagelfarit och ifrågasatt tidsredovisning på timnivå under pågående projekt, eftersom den inte stämt exakt med projektplanen, så det är viktigt att tänka rätt från början och sedan hålla sig strikt till planen. Upptäcker du något nytt under resans gång gör du klokast i att släppa det och hålla dig till planen. Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större…

Det som jag inte sett (ännu) i diskussionen är rapporteringen av pågående och avslutade projekt. Det är förstås nödvändigt att rapportera vad som gjorts och hur pengarna använts, men även här tycker jag att man kan diskutera vad som är rimligt i form av tid och pengar. Hur många timmar ska få gå åt för att undersöka varför en forskargrupp inte arbetat 85 utan bara 80 timmar på ett visst delmoment? Eller varför en siffra som ska vara likadan på två olika ekonomiska redovisningsblanketter diffar på ett par eurocent (jo, det är ett autentiskt fall – projektpartnern i fråga fick inga pengar det året eftersom det var fel i blanketten)?

Det är naturligtvis oerhört viktigt för både allmänhetens förtroende och forskningens utveckling att de projekt som får medel granskas både innan de får pengar och efter att de genomförts. Men det finns en gräns när procedurerna blir så omfattande att de blir både orimligt dyra och kontraproduktiva. Det måste gå att hitta en någorlunda balans. En utmaning för våra folkvalda!

Det här är en intressant forskningspolitisk debatt, som det ska bli spännande att följa.

/Karin Hermansson

Tags: , , ,

När ”samverkan” går för långt

24 mars 2010 i Forskningsförtroende, Samverkansuppgiften av Karin | Inga kommentarer | Bokmärk eller dela

Universitetens samverkansuppgift handlar om att kommunicera, samverka och ha utbyte med det omgivande samhället. Det handlar bland annat – men inte bara! – om samarbete med näringslivet för att forskningsresultat ska omsättas i pengar och därmed ge pay-back för samhället i form av arbetstillfällen och tillväxt på insatta forskningsmedel. Det var en av huvudpoängerna i regeringens forsknings- och innovationsproposition.

Det talas mycket i detta sammanhang om ”Den svenska paradoxen” – dvs att Sverige investerar mycket i forskning men att det inte ger så hög avkastning. ”Kanske blir den svenska paradoxen ett minne blott om vi får fler forskare i näringslivet och mer näringsliv på universitetet”, skriver Fredrik Larsson i en artikel i Ekonomifakta från i höstas. Andra möjliga orsaker till paradoxen för  Astrosmurfen fram på sin blogg:

”… vem har tid att utveckla sidoprojekt som kanske skulle leda till något nytt (patent) när man måste kämpa för att bara överleva som forskare? En del av problemet kan säkert också vara svensk industris ovilja att anställa forskare.”

Ibland går dock forskningskommersialiseringsviljan väl långt. På Vetenskapsradion i måndags rapporterades om domstolsprocessen mot det amerikanska företaget Myriad för att upphäva deras patent på bröstcancergener. Patentet är så brett att de täcker väldigt mycket mer än just dessa gener, och därför försöker man få det upphävt. En grupp forskare ger nu Myriads motståndare eldunderstöd genom att visa hur stora delar av arvsmassan som täcks av patentet. Henrik Brändén, molekylärbiolog och vetenskapsskribent, beskriver hur i en gästbloggpost på bloggen Sagor från livbåten:

”När forskarna undersökte saken ordentligt visade det sig att en eller flera sådana DNA-sekvenser finns i 80% av alla kända gener. På människans kromosom nummer 1 (…) finns över 300 000 sådana sekvenser. Som Myriad Genetics alltså anser sig ha ensamrätt på att använda till vad som helst.”

Henrik menar att detta är vad som händer ”när politiker och statsmakt hela tiden pratar om att forskning ska leda till nya företag och arbetstillfällen istället för att tala om att de kan leda till nya upptäckter och insikter, som fritt ska kunna användas och utvecklas vidare”.

Det är en balansgång. Forskning ska leda till något ”nyttigt”, det tycker en majoritet av svenskarna i våra undersökningar. De viktigaste områdena att forska om tycker de flesta är de som ger tydlig ”nytta” i vardagen: medicin (cancer, t.ex.), energi, miljöfrågor…

Men när nyttogörandet och kommersialiseringssträvandena går alltför långt, som i Myriadfallet, riskerar det att slå tillbaka på forskarsamhället och föda misstro i stället för tilltro.

Tags: , , , ,

Misunderstood pet research causes outcry!

16 februari 2010 i Forskningsförtroende, In English, Nyhetskommentarer av Esther | Inga kommentarer | Bokmärk eller dela

 Cat owners are more likely to have a degree than dog owners, according to new research by the Department of Clinical Veterinary Science at Bristol University, UK.

Some headline writers have translated this as “Cat owners more intelligent than dog owners”.

As a goldfish owner myself, I will not take sides. But widely reported in the British press, the research has attracted a high volume of comments from the public.

These comments can be essentially summarised by the following:

Why have they done this pointless research?

Answer: The aim of the research was to find out about pet ownership in order for e.g. animal rescue organisations to plan effectively.

Why have we as tax payers paid for it?

 Answer: we haven’t! The researcher is funded by the charity Cats Protection. Interestingly this fact was not mentioned in the press or on the charity’s website.

Why is having a degree relevant? It does not mean greater intelligence?

Answer: The researchers did not mention intelligence. The research was aiming to understand what sort of people own dogs and cats in the UK.

 So although this headline attracts attention, the comments show many people have misunderstood the aims and conclusions of the study, and the article has not done much to enhance the reputation of researchers. Clearly a lot of people must support the charity Cats Protection if they can afford to fund research. Perhaps this aspect may have won more sympathy. I wonder why it was not mentioned…?

 Link to the University of Bristol

 http://www.vetschool.bris.ac.uk/

 Links to the media coverage:

 http://www.telegraph.co.uk/science/science-news/7165164/Cat-owners-more-educated-than-dog-owners.html

http://www.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/article7017260.ece

 http://newsforums.bbc.co.uk/nol/thread.jspa?forumID=7481&start=270&edition=2&ttl=20100216134718

Påverkar politisk färg forskarförtroendet?

10 februari 2010 i Forskningsförtroende av Karin | Inga kommentarer | Bokmärk eller dela

Kan den politiska åskådningen påverka vilket ämne man väljer att forska inom? Eller omvänt: påverkar forskningsämnet  forskarens partipreferens?

Står svenska akademiker till vänster eller höger? Denna fråga kan vara viktig att studera om man tror att det finns ett samband mellan akademikers politiska uppfattningar och hur de påverkar studenter, media och beslutsfattare, konstaterar Niclas Berggren på sin blogg.

Oavsett orsak-verkanssambandet verkar det i alla fall som om det finns en tydlig koppling mellan ämne och partipreferens. I en ny och intressant studie av Niclas Berggren m.fl., som han som beskriver i ovan nämnda bloggpost, visar det sig att forskare och lärare inom ekonomi och juridik oftare sympatiserar med Alliansen medan sociologer och genusvetare föredrar de Rödgröna. Nånstans i mitten hamnar statsvetare och de som ägnar sig åt ekonomisk historia. Som helhet står dock den undersökta gruppen mer till höger än allmänheten i stort.

Undersökningen omfattar svenska forskare och universitets-/högskolelärare i samhällsvetenskapliga ämnen. Hur till exempel naturvetare placerar sig politiskt är därför inte känt. Författarna motiverar sitt val av ämnesavgränsning så här:

As for the choice of disciplines, we restrict ourselves to the social sciences and do not include e.g. the natural sciences or the humanities. The reason is that we are interested in disciplines that are relevant to policy-making, in the sense that they deal with socially relevant matters which frequently form the basis for political opinions and decisions.

Här finns alltså potential för en eller flera nya studier! Hur röstar naturvetare, tekniker, medicinare, humanister…? För dessa ämnen är förstås också i hög grad relevanta för ”policymakande”.

Om forskarens politiska färg spelar någon roll för forskningen är förstås en annan fråga, liksom om förtroendet för forskare och forskning påverkas av om forskare som exempelvis uttalar sig i media positionerar sig till vänster eller höger politiskt.

Tags: , , ,

12 years on, MMR scare story is quietly declared to be false.

04 februari 2010 i Forskningsförtroende, In English, Nyheter av Esther | 3 kommentarer | Bokmärk eller dela

Back in 1998, the media was dominated by the “news” that the MMR vaccine can cause bowel disease and autism.
The result was panic and a steep drop in the number of vaccinations and a dramatic rise in the incidence of measles.
The story has resurfaced numerous times over the years with each new “development” generally making the front pages.
So it was with some surprise whilst browsing the BBC news website, I found tucked away in the Health news section, a short article announcing the Lancet (who originally published the paper) has finally accepted the research findings to be false.
Finally? Has it taken this generally esteemed journal all this time to reach this decision? And I see they are not trumpeting this particular news story from the roof tops.
It seems “Scare story not true” is not a headline thought to be of much interest to the public.
http://news.bbc.co.uk/2/hi/health/8493753.stm

Tags: , ,

Ny expertgrupp ska hantera fuskande forskare

20 december 2009 i Forskningsförtroende, Nyhetskommentarer av Karin | 1 kommentar | Bokmärk eller dela

I veckan såg jag på Vetenskapsrådets (VR) hemsida att det nu har bestämts att en ny expertgrupp som ska utreda anmälningar om ”oredlighet i forskning”, dvs fusk, tillsätts vid årsskiftet. En kort artikel finns i Tentakel.

Tidigare har VR haft en expertgrupp för att handha sådana ärenden, men nu läggs den ner och ersätts med en ny. Det fanns med redan i forskningsproppen att förändringen skulle ske, men realiserandet har dragit ut på tiden.

Lycka till! Att hantera fusk på ett korrekt sätt är en förutsättning för omvärldens förtroende.

Tags: , ,

Temperaturhöjning inför klimattoppmötet

27 november 2009 i Forskningsförtroende av Karin | 2 kommentarer | Bokmärk eller dela

I onsdags bevistade jag ett lunchseminarium med titeln Finns det plats för klimatskeptiker? i arrangemang av Studieförbundet Vuxenskolan och tankesmedjan FORES. I panelen satt Maggie Thauerskjöld Crusell (Stockholmsinitiativet och bloggen The Climate Scam), Olle Häggström (professor matematisk statistik, Chalmers, bloggar ibland på Uppsalainitiativet), Magnus Salo (red. Miljöaktuellt) och Jakop Dalunde (språkrör, Grön Ungdom, bloggar här).

Flera andra (t.ex. här, här och här) har redan kommenterat debatten och genom sina olika bilder av den demonstrerat hur olika förväntningar och utgångspunkter kan påverka upplevelsen av en och samma händelse. Intressant i sig.

Diskussionen kom mycket att handla om det som vissa kallar the ClimateGate. För den som inte känner till detta är det mejlkonversationer mellan klimatforskare på University of East Anglia som genom hackerintrång blivit offentliggjorda. Formuleringar och rå jargong i mejlen antyder bristande forskningsetik. Exakt vad korrespondensen egentligen avslöjar är fortfarande något oklart, åtminstone för mig, men Anders E på Uppsalainitiativet försöker reda ut vad som hänt här. Han avslutar sitt inlägg:

Huruvida det verkligen har förekommit några oegentligheter har redan blivit en bisak. Affären har fått genomslag i mainstreammedia och allmänhetens reaktion är förstås i linje med klimathotsförnekarnas agenda: Mer förvirring och tvivel.

Det mainstreammedia han hänvisar till är en artikel i Aftonbladet.

Hur man än vänder sig kommer den här affären dessvärre att skada förtroendet för forskningen som helhet. Att folk skriver dumma saker i mejl bör inte vara en överraskning för någon. Kanske är det inte så illa som det verkar, men då har larmandet om mejlen och konspirationsteorierna i värsta fall ändå både orsakat ytterligare förseningar i åtgärder för klimatet och skada för forskningsförtroendet i stort eftersom många lär minnas larmet men inte fortsättningen. Om det å andra sidan visar sig vara illa men inte hanteras och granskas på ett bra och öppet sätt kommer förtroendet förstås också att skadas.

Våra studier visar mycket tydligt att historier om forskningsfusk eller bristande forskningsetik påverkar människor och sitter kvar länge i minnet. Gillbergaffären (”nån som strimlade papper i Göteborg”) och ”koreanen som klonade” dyker till exempel fortfarande upp i öppna svar.

Det jag därför hoppas är att någon på ett seriöst sätt granskar och sedan öppet rapporterar vad som egentligen hänt och vad som eventuellt görs åt det. Samtidigt måste det göras väldigt klart för hackarna att deras tilltag - oavsett allt annat - faktiskt är olagligt.

(Vi har ju för övrigt just nu ett intressant parallellfall i Sverige: grisskandalen. Djurrättsalliansen har troligen gjort sig skyldiga till olaga intrång, men det som framkommit verkar förfärligt och måste förstås granskas och åtgärdas.)

Över huvud taget verkar volymen i klimatdebatten höjas i takt med att vi närmar oss Köpenhamnsmötet. Härom dagen kom en ny rapport, Köpenhamnsdiagnosen (se en svensk sammanfattning på Uppsalainitiativet). Den är avsedd för beslutsfattare, journalister och allmänhet, och ger en dyster bild av läget.

I går höll Stockholmsinitativet presskonferens där de presenterade ett öppet brev med krav på ändrad klimatpolitik och ”exitstrategier” som de tidigare på dagen överlämnat till statsminister Reinfeldt. Detta kom förstås på tal också på ovan nämnda lunchseminarium. Moderatorn Martin Ådahl undrade stillsamt om det egentligen finns så mycket att ”exita” ut ur. Är inte ett av problemen att det inte gjorts så stora politiska åtgärder ännu? Jag kan inte minnas att den frågan fick något riktigt svar.

Avslutningsvis något helt annat. Som helgläsning rekommenderar jag Ny Tekniks ”Efter Jobbet”-artikel om att Gud och Higgs partikel är på kollisionskurs i äntligen omstartade LHC!

Tags: , , , , ,

För stort förtroende för forskare?

03 november 2009 i Forskningsförtroende av Karin | 3 kommentarer | Bokmärk eller dela

I VAs undersökningar mäter vi bl.a. förtroende för forskare och forskning. Högt förtroende tolkar vi som positivt och vi varnar både forskarna och övriga samhället för konsekvenser av förtroendenedgångar.

Men är ett högt förtroende och tillit alltid av godo? Kan det bli för mycket?

Igår kväll tittade jag på Vetenskapens värld i SVT2. Det hade temat Ditt våldsamma jag, och var en BBC-film där det bland annat gjordes en upprepning av Milgrams berömda lydnadsexperiment från 1963. Detta går ut på att en försöksperson får i uppdrag att ställa frågor till en annan försöksperson, som sitter fastspänd i rummet intill och kommunicerar via ett högtalarsystem, och vid fel svar bestraffa denne genom allt kraftigare och mer smärtsamma elchocker. Sista steget är 450 volt - dvs. mer än dubbelt så mycket som i eluttaget och fullt tillräckligt för att döda.

Vad den frågande och bestraffande försökspersonen inte vet är att den svarande är ”skådespelare” och i verkligheten inte får några stötar. Forskaren, en äldre man i vit rock (typisk professor?), som leder experimentet uppmanar när försökspersonen tvekar att han/hon ska fortsätta eftersom det är viktigt för experimentet. ”Det här är ett experiment” säger han bara allvarligt och ser ut som om han är strängt upptagen med att läsa i sina papper. 

I Milgrams ursprungliga försök fortsätter över 60 procent av försökspersonerna hela vägen upp till maximal spänning. I det experiment som visades igår fortsatte 9 av 12, dvs 75 procent. Allt under det att den svarande skrek av smärta och om och om igen bad att få komma ut. Till slut blir det tyst, som om han tuppat av. ”Did I kill him?” frågar en ung tjej, men ger honom ändå strax därefter den sista, och värsta, elstöten.

Försökspersonerna var helt normala människor, både män och kvinnor, unga såväl som äldre. Det är plågsamt att se på när de sitter där och torterar en medmänniska bara för att forskaren säger åt dem. Man vill gärna att man själv skulle vara en av de där få som gör uppror och säger stopp…

Varför gör de inte det? Forskaren/professorn har inga sanktioner eller bestraffningar att ta till. Inget tyder på att något skulle hända om de vägrade. Ändå känner de sig tvungna att fortsätta, fast det strider mot deras egen moral och vilja. Varför? För att de har så stort förtroende för vetenskapen – vetenskapen leder ju alltid till gott? För att de litar på forskaren, auktoriteten? Det är i alla fall de skäl som förs fram i filmen.

Alltför stark tillit till auktoriteter är aldrig sunt. Det är viktigt att ifrågasätta – även om det gäller forskare och äldre herrar i vita rockar. Etiska frågeställningar måste ständigt diskuteras. Fusk och tvivelaktig verksamhet måste hanteras. Görs det på ett bra sätt behöver varken svåra etiska dilemman eller fuskhistorier påverka förtroendet i stort negativt. Att ha förtroende för någon innebär också att lita på att vederbörande vidtar rätt åtgärder när något inte går rätt till!

Filmen visas igen på lördag 10.30 i SVT2, men kommer bara att finnas på SVT Play i sju dagar.

Experimentet beskrivs till exempel i boken Påverkan – teori och praktik, av Robert B. Cialdini, Liber 2005.

Du kan också läsa om experimentet på Wikipedia, som i sin tur hänvisar till: Milgram, Stanley: Lydnad och auktoritet: [experimentsituationer, resultat och utvärdering], Wahlström & Widstrand, Stockholm 1975.

Tags: , , , ,

Vetenskaplighet – vad är det och är det viktigt?

29 maj 2009 i Forskningsförtroende av Karin | 1 kommentar | Bokmärk eller dela

I onsdags talade Alan Sokal på KVA. Rubriken var ”What is Science and Why Should We Care”? Jag hade tyvärr inte möjlighet att gå dit, så jag blev glad över att hitta två utmärkta referat bland bloggarna. Åsa på Ting och Tankar skriver framför allt om diskussionen efteråt, som delvis kom att handla om konflikten mellan religion och vetenskap, och hon har ett tankeväckande resonemang om vetenskaplighet inom humaniora. I hennes blogg hittade jag en länk till en annan arkeolog, Martin på bloggen Aardvarchaeology, som har ett referat av själva föredraget.

Åsa avslutar sin bloggpost med att ställa frågan: Vad är vetenskaplighet för dig?

Den frågan höll mig vaken en god stund i går kväll. Som inbiten naturvetare/tekniker har jag under några år kämpat med att försöka förstå samhällsvetenskap och humaniora: hur tänker de forskarna och vad krävs för att vara vetenskaplig inom dessa fält? Det är svårt – inte minst för alla skumma ord som jag måste lära mig – men roligt och lärorikt! Och jag tror att denna process har gjort att min syn på vetenskaplighet ändrats något.

I våra undersökningar anser svenskarna att ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap är mindre vetenskapliga än naturvetenskapliga och tekniska ämnen. Allra mest vetenskapligt anses medicin vara, minst vetenskapligt bedöms t.ex. litteraturvetenskap, filosofi, historia. Förtroendet för forskning humaniora och samhällsvetenskap är också lågt jämfört med förtroendet för forskning inom medicin, naturvetenskap och teknik. Varför är det intressant? Kanske för att det korrelerar med viljan att satsa statliga medel på forskning! Eller kanske för att, som Martin skriver, ”if we forget how to engage scientifically with the world, then it will punch us in the face.”

Ägna gärna en stund under den kommande soliga helgen åt frågan om vad vetenskaplighet är och varför den är viktig. Gå sedan in – här eller på Ting och Tankar – och skriv en kommentar om vad ni kom fram till!

Tags: ,

« Äldre inlägg