Forskningsförtroende

I onsdags bevistade jag ett lunchseminarium med titeln Finns det plats för klimatskeptiker? i arrangemang av Studieförbundet Vuxenskolan och tankesmedjan FORES. I panelen satt Maggie Thauerskjöld Crusell (Stockholmsinitiativet och bloggen The Climate Scam), Olle Häggström (professor matematisk statistik, Chalmers, bloggar ibland på Uppsalainitiativet), Magnus Salo (red. Miljöaktuellt) och Jakop Dalunde (språkrör, Grön Ungdom, bloggar här).

Flera andra (t.ex. här, här och här) har redan kommenterat debatten och genom sina olika bilder av den demonstrerat hur olika förväntningar och utgångspunkter kan påverka upplevelsen av en och samma händelse. Intressant i sig.

Diskussionen kom mycket att handla om det som vissa kallar the ClimateGate. För den som inte känner till detta är det mejlkonversationer mellan klimatforskare på University of East Anglia som genom hackerintrång blivit offentliggjorda. Formuleringar och rå jargong i mejlen antyder bristande forskningsetik. Exakt vad korrespondensen egentligen avslöjar är fortfarande något oklart, åtminstone för mig, men Anders E på Uppsalainitiativet försöker reda ut vad som hänt här. Han avslutar sitt inlägg:

Huruvida det verkligen har förekommit några oegentligheter har redan blivit en bisak. Affären har fått genomslag i mainstreammedia och allmänhetens reaktion är förstås i linje med klimathotsförnekarnas agenda: Mer förvirring och tvivel.

Det mainstreammedia han hänvisar till är en artikel i Aftonbladet.

Hur man än vänder sig kommer den här affären dessvärre att skada förtroendet för forskningen som helhet. Att folk skriver dumma saker i mejl bör inte vara en överraskning för någon. Kanske är det inte så illa som det verkar, men då har larmandet om mejlen och konspirationsteorierna i värsta fall ändå både orsakat ytterligare förseningar i åtgärder för klimatet och skada för forskningsförtroendet i stort eftersom många lär minnas larmet men inte fortsättningen. Om det å andra sidan visar sig vara illa men inte hanteras och granskas på ett bra och öppet sätt kommer förtroendet förstås också att skadas.

Våra studier visar mycket tydligt att historier om forskningsfusk eller bristande forskningsetik påverkar människor och sitter kvar länge i minnet. Gillbergaffären (”nån som strimlade papper i Göteborg”) och ”koreanen som klonade” dyker till exempel fortfarande upp i öppna svar.

Det jag därför hoppas är att någon på ett seriöst sätt granskar och sedan öppet rapporterar vad som egentligen hänt och vad som eventuellt görs åt det. Samtidigt måste det göras väldigt klart för hackarna att deras tilltag - oavsett allt annat - faktiskt är olagligt.

(Vi har ju för övrigt just nu ett intressant parallellfall i Sverige: grisskandalen. Djurrättsalliansen har troligen gjort sig skyldiga till olaga intrång, men det som framkommit verkar förfärligt och måste förstås granskas och åtgärdas.)

Över huvud taget verkar volymen i klimatdebatten höjas i takt med att vi närmar oss Köpenhamnsmötet. Härom dagen kom en ny rapport, Köpenhamnsdiagnosen (se en svensk sammanfattning på Uppsalainitiativet). Den är avsedd för beslutsfattare, journalister och allmänhet, och ger en dyster bild av läget.

I går höll Stockholmsinitativet presskonferens där de presenterade ett öppet brev med krav på ändrad klimatpolitik och ”exitstrategier” som de tidigare på dagen överlämnat till statsminister Reinfeldt. Detta kom förstås på tal också på ovan nämnda lunchseminarium. Moderatorn Martin Ådahl undrade stillsamt om det egentligen finns så mycket att ”exita” ut ur. Är inte ett av problemen att det inte gjorts så stora politiska åtgärder ännu? Jag kan inte minnas att den frågan fick något riktigt svar.

Avslutningsvis något helt annat. Som helgläsning rekommenderar jag Ny Tekniks ”Efter Jobbet”-artikel om att Gud och Higgs partikel är på kollisionskurs i äntligen omstartade LHC!