Uppsala universitet har nyligen startat en stafettblogg där forskare turas om att skriva inlägg. Deras kollegor på SLU har sedan flera år en gemensam forskarblogg. Lunds universitet har inrättat en särskild webbportal där forskares och studenters bloggar finns samlade tillsammans med universitetets officiella nyheter.
Stockholms universitet har också en förteckning över bloggar. Rektor Kåre Bremer är en av dem som bloggar regelbundet. En rad andra bloggande svenska forskare finns listade här på VA-bloggen. En av dem, doktoranden Jeanette Fors, beskriver i en intervju i Jusek-tidningen att hon ser bloggen som en del av sin tankeprocess. Hennes forskning handlar också om kommunikation, närmare bestämt om kommunikationens roll i förändringsprocesser.
Min kollega Karin Hermansson är en annan flitig forskande bloggare. Just nu bevakar hon AAAS-mötet i San Diego, en gigantisk vetenskaplig konferens arrangerad av världens största vetenskapliga organisation American Association for the Advancement of Science, AAAS. Årets tema är Bridging Science and Society. VA är på plats för att ta del av nya rön, öka kunskaperna och bredda kontaktnätet på vårt område.
Väldigt många deltagare lär blogga och twittra från konferensen. För första gången tar tidskriften Science hjälp av dem för att kunna täcka fler av de många parallella sessionerna. Gästbloggare är välkomna att skriva om intressanta diskussioner och sina egna tankar och intryck kring det som tas upp. För att öka intresset har de bästa inläggen också chans att vinna priser.
Karin gästbloggade i går om en session hon deltagit i: Communicating on the State and Local Level: How can Scientists Support Policy Makers? Steve Schneiders, professor vid Stanford, framförde tre ”budord” till forskare som vill kommunicera för att bland annat påverka politiker: Know thy audience! Know thy self! Know thy stuff! Det blev också rubriken för Karins inlägg.
Från att ha varit en ganska marginell företeelse verkar bloggande och användning av andra sociala medier bli allt vanligare i forskarvärlden. På så sätt ökar möjligheten till dialog och nya perspektiv, både för forskarna själva och för dem som följer och kommenterar deras inlägg. Även mellan forskare pågår diskussionerna, inte minst bland yngre doktorander.
Stockholms universitets studentkår har en blogg med många intressanta inlägg. Häromdagen skrev t.ex. Åsa M Larsson, doktorandombud, om samverkansuppgiften:
”Den tredje uppgiften är ibland lite som den hopplösa tredje sonen i alla gamla sagor, han som ses mer som en tärande närvaro i stugan, en smått pinsam efterhängsam person man bara inte kan bli av med. Att det är han som alltid vinner prinsessans gunst kanske tär lite extra på familjekärleken. Tyvärr har den styvmoderliga (storebroriga?) behandlingen ofta lett till att de forskare som vill nå ut med sin forskning, sina reflektioner, sina åsikter får famla sig fram i blindo med mycket liten hjälp. En del är gudabenådade kommunikatörer ändå, men de flesta av oss behöver träning, träning, träning. Bloggande är ett utmärkt sätt att träna dessa pedagogiska muskler konsekvent och i lagom skala. Men det är också ett fantastiskt sätt att öppna upp för dialog. Till skillnad från artiklar och böcker finns det möjlighet för läsaren att direkt kommentera, spinna vidare, korrigera och tipsa.”
Fortfarande är det dock en smal rännil inlägg som rör forskning och vetenskap på de svenska bloggportalerna. De vanligaste ämnena som avhandlas just nu är snökaos, OS- och schlagerstjärnor. Å andra sidan är det ju så samhällsdebatten ser ut. Med undantag för klimatfrågan och svininfluensan är det sällan som forskningsrelaterade frågor hamnar överst på dagordningen.
Men i sociala medier är det kvalitet mer än kvantitet som räknas. Ett intressant inspel eller en enda klok kommentar på ett inlägg kan ge en bloggande forskare lika mycket som att figurera i traditionella medier.
