There has been a lot happening in the fight for open access in recent weeks.
The Wellcome Trust, one of the world’s largest research funding bodies, has announced it will soon be launching a scientific journal eLife, which will compete with the most elite publications such as Nature and Science. The trust has also said it will “adopt a robust approach” to scientists it funds who do not publish their work in an open access journal within 6 months. Failure to publish through open access will mean they will not receive funding in the future.
In the USA, which lags behind Europe in Open Access, a White House petition has been set up for people to sign. Anyone can sign, including non-US citizens (you can sign it here!). Although a petition does not sounds like much, the President is known to be sympathetic to Open Access and the White House has been looking into it for some time. So signs are hopeful.
In an surprising and lengthy speech to the Publishers Association in London this week, the UK minister for Universities and Science David Willets made the UK government’s position clear. He declared that “Wider Access is the Way forward” and that he hoped it would “…bring science and research closer to the public”.
And in Brussels, Open Access is set “to be the norm” for the Horizon 2020 programme with a budget of €80 billion.
So the future is looking rosy for Open Access. An article in the Economist a few weeks ago put some numbers on what publishing costs universities: an annual subscription to the chemistry journal Tetrahedron costs $20,269; the Journal of Mathematical Sciences costs $20,100. It compares this to the enormous profits of publishers, saying that the situation is absurd.
That research funded by public and charitable funds should be freely available to all seems to be the widely accepted view (except perhaps by the publishers). With more and more weighty funding bodies behind Open Access, it looks like free and unrestricted access to research will become “the norm” before much longer.
Photo courtesy of www.freedigitalphotos.net
A dramatic protest by scientists was staged in Westminster, London on Tuesday. At a mock Victorian funeral over 100 scientists, mainly organic chemists, carried a coffin with floral wreaths spelling out “SCIENCE”. The coffin contained a petition against science budget cuts, which they then delivered to the Prime Minister’s residence. Twenty-five scientists also held early morning meetings with their MPs before parliament opened.
With the threat of cuts to funding increasing, scientists are increasingly finding their voice. This protest follows on from the 2010 Science is Vital campaign where thousands of scientists successfully campaigned against budget cuts. This current tide of anger amongst scientists is again being displayed in a very theatrical way (the funeral) but also in a more constructive way – through dialogue with MPs.
The protests are against science funding policy in the UK, with protesters concerned about the erosion of blue-skies research. The group Science for the Future has the support of nine Nobel Laureates. One complaint is against the requirement for applicants to predict in advance the benefits of their research. Policies like this would certainly not have led to the discovery of lasers or penicillin, argue the protesters. For more information see the links below:
En timme om förtroende och trovärdighet
För någon vecka sedan var jag på Studio samtid som är ett koncept bestående av ett en timme långt samtal om aktuella frågor, arrangerat av Greatness PR. Temat för samtalet var denna gång trovärdighet och förtroende i ett rekommendationssamhälle. Hur hanterar vi alla budskap som vi nås av och vilka råd och upplysningar litar vi på? Hur mycket lyssnar vi egentligen på dem vi inte är överens med?
Cecilia Garme, statsvetare och journalist och Arne Modig, opinionsanalytiker, ledde timmen.
Jag tyckte att arrangemanget var mycket bra med intressanta vinklar på fakta och förtroende kopplat till medias roll. Just förtroendefrågor när det gäller forskning och vetenskap är ju något som vi arbetar mycket med på VA. Under perioden 2002-2011 har vi till exempel tillsammans med SOM-institutet följt hur förtroendet och viljan att satsa på forskning har förändrats. Bland annat går det att se att förtroendet har minskat under de senaste tio åren, med en ökad skillnad i attityder mellan högutbildade och lågutbildade. Om det kan ni läsa mer här.
Media och förtroende
Den första delen av timmen bestod av en intervju av Kerstin Brunnberg, ordförande i Statens kulturråd och tidigare VD för Sveriges Radio och Lena Victorin, redaktionschef på produktionsbolaget Filt och författare. Lena och Kerstin ansåg att Sveriges Radio förtjänar sitt förtroende och påtalade den förtroendehöjande faktorn av att de oftast låter gästerna prata till punkt, vilket är ovanligt i andra medier. Dessutom menade de att Sveriges Radio får ökat förtroende genom att ha existerat så länge och Lena menade att produktionsbolag som konkurrerar om idéer till Sveriges Radio inte utgör ett problem. De som inte håller kvalitet eller objektivitet förlorar snabbt sina uppdrag menade hon.
Andra saker som kom upp var de möjliga farorna med likriktningen i sociala medier. Vi känner trovärdighet för dem som tycker lika, vad händer då när när journalister följer och pratar med varandra hela dagarna på Twitter mitt under sitt skrivande och rapporterande? En mycket intressant fråga enligt mig. När det gäller traditionella medier ansågs det största hotet mot trovärdigheten vara bristen på resurser.
Kerstin påpekade även att det var oerhört viktigt med granskningar i förväg, inte bara i efterhand. Lena och Kerstin menade även att det är oerhört viktigt att media inte bara granskar massmissbruk, utan även föreställningar i samhället. Stämmer verkligen våra invanda föreställningar? En viktig poäng tycker jag. Det är lätt att tro på påståenden som man får höra ofta och här har media en viktig roll.
Förtroende för auktoriteter
I den andra delen pratade Garry Larsson från Försvarshögskolan. Han är professor i psykologi och forskar om ledarskap och vad som inger förtroende. Han berättade att det viktigaste för förtroende för ledare är emotionell stabilitet, vilket i regel syns mycket tydligt i stressade situationer. Han menade även att fysiska egenskaper (t.ex. ålder och kroppsspråk) inte är så viktiga. Mer viktigt är att kunna få med sig en hel grupp och kunna administration.
Han berättade även att arrogans verkar vara en tidlös prediktor för att hitta de som har lågt förtroende. Det är även så att ju längre du haft en chef, desto mer negativa sidor upplever du.
Garrys favoritledare visade sig vara Jens Stoltenberg.
Vilka litar vi på och vad granskar media?
I den sista delen av timmen deltog Daniel Poohl, chefredaktör på tidskriften Expo, och Lena Sundström, författare och journalist. De diskuterade bland annat om auktoriteter och medias granskande roll.
De menade att den mediegranskning som skett av Breivik är bra, men att den borde göras oftare. Medvetenheten finns när det gäller Breivik, men inte när det gäller flera andra främlingsfientliga glidningar i samhället. Exempel som lyftes var när rasistisk byts ut mot invandringskritisk. Här menade de att det är oerhört viktigt att etablerade medier tar sitt ansvar som de auktoriteter de är.
Sundström reflekterade även över om det verkligen är de trovärdigaste experterna som är dem som media älskar, eller om media hellre tar dem som ger snabba svar. Väljer media verkligen experten som säger ”jag har för lite underlag för att svara på detta”? Jag tror också att det är viktigt att media i dessa lägen godtar och publicerar svar även från experter som inte kan ge några raka svar.
I samtalet lyftes även vikten av att experter måste kunna backa och säga när de haft fel.
Lena frågade sig även om medias bild är densamma som samhällets? Det kom upp att det ofta blir en klassfråga vem som faktiskt förstår experterna och därmed litar på dem.
Både Daniel och Lena påtalade även att det kostar att stå upp för demokrati och allas lika värde. ”Det är inte så att det inte kostar att försvara demokratin i Sverige” sade Daniel. Både hade själva blivit utsatta för grova hot på grund av sitt arbete mot rasism. Sundström påpekade även att alla alltid tror att det är andra i samhället som ”glider” i frågor om främlingsfientlighet, men inte en själv. Hon menade att det är något som vi alla gör och exemplifierade med hur de flesta sett på Rosengård.
Det går att läsa mer om arrangemanget här.
Klas-Herman Lundgren
Skola och forskning – en dialog med potential!
I förra veckan följde jag med min son till skolan. Jag satt med på lektionerna, strövade runt skolgården på rasten och stod i matkön. Varje gång jag är med så där en dag tänker jag att jag borde göra det oftare, för jag lär mig så mycket och får massor att tänka på. Jag ser saker som det är lätt att glömma bort när man läser tidningsartiklar om moraset i den svenska skolan.
Till exempel är ju en skolklass inte sammansatt av två stereotyper av barn – dvs. av å ena sidan de som har extremt lätt för sig och behöver mer utmaningar för att bli ännu bättre så att de kan hjälpa Sverige till en ljusnande framtid, och å andra sidan de med grav ADHD som inte kan hållas i möblerade rum. Barn kommer med en hel massa olika behov och intressen, och med egenheter och problem på en kontinuerlig skala från noll till hundra.
En annan sak som man blir varse är att lärare faktiskt inte ens när de bedriver så kallad ”katederundervisning” står och mässar likt nån slags Ernst-Hugo Järegård-figur. I stället är de mest överallt, hela tiden. Hon (för det är oftast en hon) förklarar hur en narrativ text är uppbyggd eller hur kort division går till samtidigt som hon punktmarkerar en elev som har svårt att sitta still på sin stol och håller ett öga på en annan som just i dag inte mår riktigt bra. På rasten går hon ut som rastvakt och kollar upp varför Olle håller fast Kalle med hjälp av en munkjacka lindad kring den senares hals, strax efter att hon rett ut bråket mellan Lisa och Putte på landbandyplanen. Efter lunch – som naturligtvis äts tillsammans med eleverna, för någon måste ju hålla koll på dem även då – är det föräldrasamtal tillsammans med rektor med anledning av incidenten i fredags och på kvällen är det visst någon föreläsning om drogprevention.
Det är lärare och skolledare mitt i denna verklighet som VA inom ramen för vårt projekt Kunskapsmöten i höst ska fråga hur de ser på att ha kontakter med forskning och forskare och vad de tycker att skollagens nya skrivningar om en undervisning på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet innebär. Jag hoppas att vi har lyckats formulera frågor som de kan känna igen sig i och tar sig tid att svara på. Hur det går med den saken kommer ni att få ta del av någon gång kring årsskiftet. I projektet, som kommer att pågå i tre år, ska vi också med hjälp av vår projektpartner Forskningsnätet Skåne utvärdera några olika slags aktiviteter där forskare och skola möts.
För någon månad sedan satt jag på en hearing om skolan som arrangerades av socialdemokraterna (material från seminariet finns här). En av talarna var Susanna Åhs, rektor på Fittjaskolan i Botkyrka. Hon talade om det som hon beskrev som läroplanens tuffaste krav: att läraren ska ta hänsyn till varje individs behov, förutsättningar, etc. (kap 2:2 i Lgr11). Hur kan man hitta nya arbetsformer och utveckla en pedagogik som verkligen fungerar? ”Problemet med mig och många andra som jag är att vi kommer inifrån samma skolkultur”, menade Åhs. ”Vi behöver nya glasögon”.
Hur ska man hitta sådana då? Ja, på Fittjaskolan har man tagit in en forskare för att hjälpa till med metodutveckling och organisation! Ett annorlunda och spännande samarbete som Åhs önskade vore vanligare: ”Alla borde få chans att få det som jag fått – att få jobba nära forskningen.”
Jag pratade en stund med den forskare som Åhs samarbetar med, som kommer från universitetet i Barcelona, och frågade henne hur det är att som forskare ge sig ut i skolverkligheten. Är det vanligt att göra så på den institution hon kommer från och hur ser hennes kolleger på att hon befinner sig ute ”på fältet”? Hon smålog lite och sa att det är ju lite olika, men sedan berättade hon att hon faktiskt fått kämpa för att få jobba på det sätt hon vill. Hon bryter med invanda mönster och forskningskultur, men tycker att det är fantastiskt givande att arbeta som hon gör.
Jag hoppas att jag framöver ska kunna bidra till att fler rektorer och lärare får jobba nära och tillsammans med forskare, och att forskare får chans att arbeta nära elever, lärare och skolledare i skolan. I morgon installerar jag mig på min nya arbetsplats, Ifous, där jag ska utveckla och driva forskningsprogram där forskare och skola samverkar – med målet att forskningen ska komma till bättre nytta i klassrummen än vad den gör i dag.
Kanske dyker jag småningom upp på annat ställe i bloggosfären, vem vet, men just nu vill jag bara tacka er som läst det jag skrivit här på VA-bloggen sedan vi startade den i februari 2009, och önska VA all lycka till i framtiden.
/Karin Hermansson
Oklahoma rejects anti-science bill
Many news articles and blog posts (including on the VA blog) are written about the rise of creationism in American schools. It was therefore heart-warming to read the headline “Oklamhama Anti-Science Legislation Fails again”.
Two anti-science bills which set out to encourage teachers to present “scientific strengths and scientific weaknesses” of “controversial” topics such as evolution and climate change have already failed at the committee stage. This amendment, which was an attempt to delay the purchase of text books and teaching materials, has also failed. Coordinating the resistance was Oklamhomans for Excellence in Science Education (OESE), a non-profit grassroots organisation. As well as campaigning for high quality science teaching and arguing against intelligent design and creationism, OESE also runs a Clergy Letter project. Clergy are invited to sign a letter of support for the teaching of evolution at www.theclergyletterproject.org. Their aim is to address the perception that science and religion are inevitably in conflict over the teaching of evolution.
Oklahoma State is part of the Bible belt, politically conservative and well known for its Christianity and evangelism. This is a most encouraging story, though it has not grabbed the headlines as much as more dramatic bad-news stories of an anti-science state.
Scientists’ video appeal to protesters
Researchers hope that dialogue and communication will prevent the destruction of their experiments.
A group of scientists at Rothamstead Research in the UK are conducting a trial in wheat genetically modified to repel insects. An anti-GM group “Take the flour back” calling for a mass action to “decontaminate” the site on May 27th – in other words, to destroy the crop.
The scientists involved however are fighting back by engaging openly and publically with the protesters, urging them to reconsider their actions. In an open letter and a video message (posted here on YouTube), the scientists plead with the protesters “in the spirit of openness and dialogue” not to destroy their work.
Instead they invite the protesters to come and discuss their work and see for themselves what they are trying to achieve.
In the video, four scientists appeal directly to the protesters’ common sense. Describing themselves as environmentalists, they set out how the crops could benefit the environment, explain (calmly) that no cow genes are involved, that this publically funded research has no links to industry and is entirely not-for-profit.
Destroying valuable publically funded research, they argue, will make it impossible for anyone except the deep-pocketed bio-tech companies to be able to run this type of research with the enormous security bills they require. And this is not what they want, either.
The scientists are convincing, honest and very genuine. I hope the protesters see sense and go in peace on May 27th to see for themselves.
Read more at these links:
